morfar

Precis hemkommen ifrån min första begravning. Det är sådant man håller reda på. Hur många begravningar. Hur många bröllop. Hur många hål i tänderna. Hur många MVG:n.

Det var speciellt. Sorgligt. Vackert. Sorgen alltid så vacker för mig. Kanske för att jag inte varit riktigt där ännu. Jag vet inte. Kanske för att sorg har en lite annan innebörd för mig än för de flesta andra.

Min bror M höll ett jättefint tal, det ska han ha en eloge för. Skulle jag aldrig vågat.

Mina funderingar på vad som händer med en människa när hon dött aktualiserades såklart. Under min tonårstid tänkte jag väldigt mycket på det. Ville komma fram till vad jag trodde, ville veta. På samma sätt som man förväntas veta om man tror på ödet eller slumpen. Trots alla tankar har jag fortfarande inga svar.

Kan inte bestämma mig för om jag känner för att lägga mig på sängen eller gå ut på en promenad. Rastlös, tror jag det kallas.