trygghet

Varför påminde allt jag såg om någonting annat? Varför kunde jag inte uppleva något som det var utan att genast referera till bilder eller det förflutna? Var det min önskan om trygghet som fick mig att hitta det välbekanta i det främmande fastän det mesta var annorlunda?

Innan jag läste Ur Kackerlackors levnad av Inger Alfvén trodde jag att jag var ensam om att jämnt tänka så här refererande men det kanske är ett allmänt mänskligt drag? Ytterligare ett citat från samma bok som väcker tankar:

Jag är i alla fall vit, kom jag på mig själv med att tänka som om det kunde höja min status...Läkare var det förnämsta av alla yrken. Vitt var den finaste av alla hudfärger. Hur föraktlig är inte rädslan för att inte duga.

Erfarenhet; övning och misslyckande. Det enda som kan få oss att bli trygga i oss själva och i de situationer vi utsätts, eller utsätter oss själva för, beroende på vilken syn man har på livet, och hur man följaktligen väljer att se det, är prövning. Tyvärr, anser jag ibland.