nip/tuck

Det är så lustigt. Den senaste tiden har mitt TV-tittande verkligen avtagit. Program som jag förut inte gärna missade har helt tappat sin dragningskraft. Men när jag sätter in en nip/tuck-DVD dras jag med direkt. Suger åt mig varenda detalj ur scenografin. Förundras över fantasirikedomen i handlingen. I hur de filmar karaktärerna, fotografi, kallas det kanske. Hur Matt ler, hur glädjen speglas i hans ögon, hur Christian vrider på huvudet. Beror väl både på bra regi och bra skådespelare. Men det är ändå lustigt, för huvudorsaken till att man gillar någonting, som en TV-serie eller en bok eller en film brukar vara identifikation, att man känner igen sig. Tillhörighet, kanske. Här finns inget sådant. De är om inte ljusår, så iaf väldigt långt, ifrån mig. Skratt kan vara en annan orsak, att man tycker om för att det får en att skratta. Så är det inte heller. Egentligen. Men de får mig att känna så mycket. Det måste vara det. Det finaste är att bli berörd.