home is the most important place.

jag såg annonsen innan de hade berättat det. S (en nära bekant till min farmor) stod mig inte alls nära men jag minns att hans handslag var så hårt att det gjorde ont och jag förväntade mig ändå att de skulle meddela mig när han dog. tänkte lite på tecknet redan då, en cirkel med en punkt i, visste inte betydelsen men mamma berättade sen att det var ett scouttecken som betyder: jag har gått hem. passande men ändå precis motsatsen; hem är att vara nära dem man bryr sig om, att kunna blotta sig. begravningen var ovanligt stor, mamma och pappa var också där, men inte jag. en vit reflexängel fångade mammas uppmärksamhet vid utgången och hon köpte två; en till mig och till sig själv. sånt blir så tydligt. när hon dör (om det nu sker innan vilket man iofs aldrig vet) kommer den där ängeln att bli nån slags påminnelse om henne, att hon på nåt sätt finns kvar runt om mig ändå. ser mig, lyssnar på mig och känner mina tankar. så hoppas jag döden, även om jag tror att jag blir tvungen att fatta alla beslut själv först då.

hemma igen.

första gången jag flugit så långt och således första gången med sån jetlag. så länge jag gör nånting och håller mig i rörelse är det lungt men så fort jag sätter mig ner är det som nån trycker på en knapp och tröttheten tar kroppen i besittning. försökte kolla på söndagens nip/tuck-avsnitt i förväg strax efter klockan sex igårkväll men det gick verkligen inte att hålla ögonen öppna. la mig klockan sju och somnade så fort jag la mig ner och sov till sju imorse. egentligen inte så konstigt med tanke på att jag inte sov nånting alls på planet natten mellan lördag och söndag; kunde inte slappna av efter en timmes oväder, luftgropar och således ett väldigt skakande.

dagens notering: att sl äntligen bytt färg på 30-dagars kortet i samband med prishöjningen. lila är mycket snyggare än det fula gröna som varit alldeles för länge.

the roosevelt island tramway was born in 1976.

på vår promenad utan mål efter frukost idag fick vi plötligt syn på en linbana som gick över queensboro bridge och tyckte det skulle vara rätt häftigt att åka, hade inte sett nåt om den-som transporterar folk från manhattan till roosevelt island-i guideboken. absolut värt ett omnämnande särskilt eftersom natalie portman i leon åker just den. den åkturen och promenaden över brooklyn bridge är nog de mest speciella och utsiktsgivande sakerna jag gjort här. efter starbucksfika med banannötkaka tog vi linbanan tillbaka till manhattan och gick hem och vilade. inte särskilt snyggt väder idag och vi båda känner oss rätt klara med staden som sådan; nu på eftermiddagen har vi istället testat hotellets lilla pol(bar) och ångbastu och jag har packat eftersom vi åker hem imorgon (kväll).

nästan sånt man inte räknar med ska hända.

ungefär kvart i fyra imorse vaknade vi av en explosion och strax därefter ringde J:s mobil, eller snarare vibrerade eftersom han alltid har den på ljudlös, vilket vi först trodde var nåt slags utrymningslarm och mitt hjärta började slå märkbart fortare. när vi väl konstaterat att det var nån från sverige som befann sig i en annan tid på dygnet som ringt och sen inte hörde massa polis-eller brandbilar samt slagit på tv:n och förblivit informationslösa somnade vi om efter ett tag. efter ytterligare ett par timmar hade händelsen kablats ut, och det var en mindre explosion på times square i ett militärt rekryteringskontor. med tanke på att det ligger tre minuter från vårt hotell var det alltså inte så konstigt att vi hört en ganska kraftig smäll. har precis varit ute och tittat och förutom antalet poliser med tillhörande fordon gick det inte att se att nåt hänt. nu ska jag åka ner och äta frukost, blir rekordsent för vistelsen här. funderar sen på en solig promenad åt hudson river-hållet.

your bed is the best on the market, fitted with the finest egyptian linens.

(det hade ju varit snökaos, även om allt nästan är borta nu.)

jag måste erkänna att jag känner mig lite färdig med staden, så här på sjätte dagen. lusten att bara spatsera runt i omgivningarna har mättats av. gick en runda efter frukost bara för att men det regnade mer än vad som var behagligt (även om det var så pass varmt att jag var barfota i skorna och endast hade linne under kappan) och när jag kom till central park zoo beslöt jag mig för att avvakta med isbjörnar och sjölejon, främst eftersom jag inte hade kameran med mig. det har varit problem med att ladda batterierna till den, vilket troligtvis beror på annan spänning i ledningarna, så jag köpte dyra icke-återuppladdningsbara batterier som ska räcka 7 gånger så länge (jämfört med nån annan sort i samma serie). det lär visa sig hur bra de är...

lifehouse sjunger för mig, hittade storm av en slump på planet hit och den fastnade precis som det var tänkt, jag gillar speciellt att det inte är en fråga:

and i will walk on water and you will catch me if i fall.

jag tycker så mycket om dig.

we love your dog, who is always welcome.

på manhattan finns ett hotell med adressen 125 west 45th street som heter hotel qt. där bor vi under vistelsen här i new york och det är där i rum 711 jag befinner mig nu. igår anlände värmen till new york och jag promenerade halva ön (23 261 steg) till och över brooklyn bridge, varifrån man hade en fin vy över manhattan och fick lite bättre grepp om storleken och höjderna.

i söndags i rå blåsande kyla tog vi tunnelbanan ned till south ferry för vidare färjetransport till staten island, och som vi hört, även en bra vy över manhattan och frihetsgudinnan. gudinnan var ganska liten och på ön fanns inget särskilt att se så vi åkte tillbaka rätt omgående och gick sen förbi ground zero (också mindre än förväntat) som fortfarande efter sju år är en byggarbetsplats och sen vidare genom chinatown (som kändes helt annorlunda än övriga staden), little italy och greenwhich village. åt på en italiensk restaurang där J som beställde en carbonara fick nån slags kall ratatouille medan min bolognese smakade som förväntat och överallt får man massa is i drycken man beställer vilket passar mig utmärkt. tog broadway hem och passerade flatiron building som är den första riktiga skyskrapan (från 1902) men mest kul för formens skull. (stegräknaren slutade på 21 546.)

det mesta är lite större (tom äpplena) och högre och mer och kaosigare och bullrigare, fast samtidigt känns det lite som hemma, inte så annorlunda som jag kanske föreställt mig. att bo eller jobba i new york låter nog flashigare än vad det är. annars är staden väldigt hundvänlig; på hotellet välkomnas hundar (we love your dog, who is always welcome) och inne på banken finns vattenskålar för hundar!

pecan magic bite, espresso brownie och tripple chocolate brownie cookie har jag ätit på starbucks och den goda middagen igår bestod av grillad lax och seven beans salad med avocado. när de ändå hade diet pepsi cherry var jag såklart tvungen att prova den och kunde konstatera att eftersmaken var marsipan som definitivt inte hör hemma där, bättre var då tropicanas ruby red grapefruit. som vanligt när det gäller både godis och mat blir jag iaf hälften av gångerna besviken på nya saker, men det ingår liksom i konceptet. på macdonalds vet man iaf oftast vad man får och m&m brukar hålla måttet :-)

manhattan, new york, lördag klockan 12:20

både datorn och annat jag ville ha i handbagaget gick bra att ta med (ingen viktkontroll) vilket var skönt, så nu blir det åtminstone lite bloggande härifrån och några sköna vykort också, allteftersom.

niotimmars-flygningen stockholm-newark med malaysian airlines gick ovanligt bra och mat och service ombord var inget att klaga på. säkerhetskontroll (där de personligen pratar med alla som passerar) och tull (för att jag hade två äpplen med mig, var först oklart om det var okej eller inte att ta in, men de tog dem iaf) tog sen sin lilla tid och vi var inte på hotellet förrän klockan fyra på morgonen svensk tid. säkerhetstänk i trafiken är inte heller vad man skulle önska. att köra folk utan säkerhetsbälte i snabb hastighet i smal fil samtidigt som man skickar sms är kanske inte det optimala för en chaufför.

igår när J jobbade gick jag ut för att kolla omgivningarna lite, vi bor centralt precis vid times square, vandrade lite planlöst med kamera och karta, letade lite efter matvaruaffärer då jag gillar det stora utbudet jämfört med hemma, men hittade bara nån halvliten. passerade empire state building, gick på broadway, femte-sjunde avenyn, var bl a inne på macdonalds, h&m, macy's och ett bibliotek (där de kollade väskan både vid in- och utgång), bara för att.

eftersom vi fortfarande är lite jetlagiga och vaknar tidigt, åt vi idag frukost (complimentary continental, vilket här innebär bagles, croissant, muffins, äpplen, ägg (överkokta eller nåt annat fel), juice, mjölk, yoghurt, flingor, marmelad och cream cheese. saknar dock nåt lite mer proteinrikt som mättar mer än alla snabba kolhydrater) strax efter sju och en timme senare gick vi ut på en runda förbi grand central terminal, chrysler building och ner till fn:s huvudkvarter vid east river och svartglansiga trump world tower som låg alldeles intill.

nu har jag precis lagt in de hittills tagna bilderna. städmänniskorna kommer snart och vi ska ut igen. blir nog ett besök på starbucks och jag hoppas de har goda lite annorlunda-än-hemma-bakverk :-)

cogitationis poenam nemo patitur.

idag har jag skrattat. alldeles ovanligt, okomplicerat och enkelt mycket och åt såna där betydelselösa saker. det känns bra att jag reflekterade över och verkligen kände in den känslan i magen och bröstet.

idag byter extra många böcker miljö. först bäras i en påse, och sen ställas upp eller läggas i ett nytt hem som till en början, innan de lärt känna de andra, kanske känns lite läskigt och ovant. jag har tänkt börja låna på bibliotek igen efter många års uppehåll. en bricka i antimaterialismens anda. eller nåt.

igår ringde en farmor efter halv tio och mitt sätt att beskriva tillvaron och sakers tillstånd utifrån min synvinkel fick henne att skratta. lite som för länge sen. när en av de roligaste sakerna jag visste var att träffa henne och kusin A. vad jag önskar ibland.

igår, fast tidigare, en pappa som pratade av sig lite - händer inte varje dag. förvånansvärt smärtfritt och smidigt det går att diplomatisera mellan sina föräldrar, att hålla med båda utan att egentligen ta nåns ställning och samtidigt vara sig själv som för övrigt är en av de absolut bästa sakerna med att vara dotter till just dem.

tidig morgon.

vi gick och la oss ganska tidigt igår eftersom J skulle upp vid fyra idag (för att hinna med ett visst plan ifrån arlanda), vilket resulterade i att jag nu sitter och äter frukost samtidigt som jag kollar på gårdagens nip/tuck-avsnitt och väntar in soluppgången. var mer hungrig och lite rastlös än sant pigg när jag bestämde mig för att gå upp; har en känsla av att tröttheten kommer tillbaka fortare än jag önskar...

redan sett.

helgens enda inplanerade aktivitet var att åka till mamma och pappa för att låna en våg och en mobil som funkar i usa. tydligen har min samsung inte rätt bandbredd eller nätverk eller var det hette men mammas gamla sony ericsson ska funka. vågen visar att det är lite på gränsen om både datorn (som ger möjlighet till sysselsättning när man är själv) och allt annat jag behöver för diabetesen kvalar in under femkilosstrecket som är maxvikten för handbagaget, men jag hoppas att det går.

J åker till düsseldorf imorgon och kommer hem onsdagkväll. sen flyger vi alltså till new york på torsdag. J ska jobba (mestadels) och jag ska insupa staden och alla intryck. gå där med min kamera och förundras eller kanske tycka att vissa saker är som hemma. fast det tror jag inte. stockholm känns så invant, så mycket redan sett att det kan bli tråkigt, för litet. fast jag inte trodde att jag skulle känna så; trodde tryggheten skulle maskera tråkigheten.

igår försökte jag fånga himlen.

saker och ting går lite för fort, just nu tar de vanliga vardagliga sakerna som man måste göra lite för mycket tid. för mycket praktiska planerande saker i huvudet och för mycket praktiskt utanför huvudet också. när det bestäms att man ska åka till new york mindre än två veckor innan avfärd (J ska jobba och jag ska typ...vara. se, känna, lukta, begrunda och massa andra såna verb) blir det såklart en del att fixa även med det...

en vilja att fota människor på bussen och tunnelbanan infinner sig. vackra, ljusa, nästan genomskinliga ögon, höga markerade kindben, håret som sticker fram under den fina mössan, påpälsade kineser och bror N:s smala kropp i den lila lyle&scott-pikén. trots att kameran inte varit med vid dessa tillfällen känns det på nåt sätt bra att denna lustvilja vilar i mig.

gå mot plattformens mitt för att öka chansen att komma med detta hårt belastade tåg.

mycket nyttjande av sl och mycket gå (lördag: 19 345 steg och söndag: 21 352) denna helg. igår åkte vi buss och sen tunnelbana till universitetet för att möta E&K och gå på naturhistoriska. var nån ny fotoutställning med olika bergstoppar som var det primära, den var sådär; såklart okej bilder man inte skulle kunna ta själv men ändå lite intetsägande när bilderna inte varierar så mycket. kollade även runt lite annars i museet innan vi flydde från alla barnfamiljer som invaderat stället, tog tunnelbanan till teknis och istället åt lunch på café spoon på norrtullsgatan som K visste var bra. mina crêpes med räkfyllning fick godkänt men inte mer. promenerade sen till gamla stan och åkte hem till oss och avslutade med blackout-spel.

idag hämtade vi lillebror N i kista och åkte sen till kungsträdgården varifrån vi gick till årstaberg via slussen och lunch på ringvägen. precis som jag trodde var det en helt annan upplevelse att gå över årstabron jämfört med när man sitter i pendeln. soligt ljusväder mest hela dagen, som dock förmörkades lite av ljudet av ett automatvapen när vi var på väg tillbaka efter att ha lämnat N och även hunnit med att träffa mamma och pappa som varit och kollat på husbilar. såg sen att det var i rinkeby skotten avlossats och jag visste inte att det kunde låta på så långt avstånd. handlade sen en näst intill ljudlös klocka på clas ohlson; J tycker att min fina cd-klocka från oracle låter för mycket och jag har stört mig på att det endast finns en i sovrummet. nu har vi en i matrummet också även om platsen är provisorisk än så länge.

dagar med aningar av vår i luften.

jag och J lagade trerättersmiddag tillsammans idag:

- advocado med räkor och paprika/chili-crème fraîche och ruccola.
- gratinerade paprikor fyllda med köttfärs och champinjoner.
- kladdig kladdkaka med grädde och björnbär.

(behöver väl inte säga att för- och efterrätt var godast?! :-))

det enda kreativa konkreta jag fortfarande har tålamod till och uppskattar är att laga mat.

annars mycket gå de senaste dagarna som haft aningar av vår i luften. västerbron är min favvo bland sånt som tar en över vatten; bra utsikt och flygplan under inflygning till bromma. gick över både idag (vilket gav ett steginvigningsresultat på 15 745) och igår. planer på årstabron på söndag då vi ska ta hand om lillebror N. har dessutom aldrig gått längs årstaviken på årstasidan.

nu: sovdags.

jag har simmat långt ut.

musik som får mig att rysa av välbehag och beröring just nu. särskilt när man mår bra och skriver om sånt som räknas.

sitter lite i halvmörker med endast den nya fönsterlampan med lila skärm tänd. kollar på korten som kom idag och några blev så bra och klarfärgade man kunde förvänta sig. kul! funderar på om jag ska ta på den rosa varma mössan och gå en runda innan J kommer så vi kan äta tillsammans. fast känslan i magen säger att jag nog ändå får börja med maten nu. tunnbrödrullar med chèvreost, kyckling, ruccola och gurka. som vanligt är det kvasimaten som är den godaste :-)

(tillägg: kunde inte låta bli att ta ett foto)

impress me. surprise me. curious me.

J har pratat om att han vill gå på teater så när mamma frågade om vi ville ha gratisbiljetter (som hon fixat via jobbet) till övervintrare på stadsteatern i fredags tyckte jag det kunde vara värt det. annars är jag mycket restriktiv vad det gäller att betala för teater, musikaler, bio, konserter, museibesök och sånt annat så kallat kulturellt, för jag tycker sällan det är värt det. vet inte om det beror på att jag gjort för mycket sånt och därför blivit blasé eller mitt allmänna tillstånd nu: svårigheten att tycka att nåt är särskilt roligt eller vad det är. nåt annat som jag gillade förut men sällan uppskattar nu är tv och film. samma sak där; jag vet inte varför. finns ju inget annat direkt som ersatt den tiden (skulle möjligtvis vara bloggar då) och jag har ju absolut inga problem med att fylla min tid iaf. men om mindre än en timme blir det såklart nip/tuck. öppningen förra veckan var precis sån man kunde förvänta sig, dvs saker man absolut inte kan föreställa sig ska hända händer. det gillar vi. mer sånt (på tv) :-)

light is nothing without the surrounding darkness.

hade bestämt att vi skulle äta wienersemlor idag. mamma brukar prata om såna och bara namnet tycker jag lovar en hel del men det blev en lätt besvikelse (som vanligt när förväntningarna är för höga). många bakverk ser goda ut men konstigt nog är det inte många som slår en perfekt kladdig kladdkaka eller kanelbulle.

ovanligt mycket folk på tunnelbanan, brukar vara rätt fullt men inte så att man knappt kan hålla i sig. brukar iofs låta bli att hålla i mig i så lång utsträckning som möjligt, bara för att plus att det är muskelstärkande. stod bredvid en man som var mycket inne i sitt bilspel på mobilen och jag tjuvkikade. önskade att jag kunde läsa en bok med samma entusiasm, att jag inte hela tiden kollade hur mycket jag läst; 40 sidor kvar till hälften eller 100 sidor kvar. tänkte på alla dessa människor, hur fasaden är en och det inre ett annat. hur ofta slås jag inte av den tanken? kan inte helt och fullt hålla med om s k lyxproblem; typ att vi hursomhelst alltid har ett varmt hem att gå till och mat att äta. för det första är det inte sant och för det andra kopplat till den amerikanske psykologen abraham harold maslow (som för övrigt skulle ha fyllt 100 år i år), tycker jag. alltså när man uppnått en viss nivå sett till arbete/bostad/partner/familj/ekonomi/umgänge kan man ha svårt att se att man anses ha det bra/vara lycklig trots att man inte. ett par som gärna vill ha barn men inte kan kan brytas ned totalt och inte uppskatta nåt annat, mannen där borta kan ha grova problem med sina tonårssöner trots att han gjort allt enligt mallen och det enda som maler i huvudet på kvinnan som lutar sig mot fönstret är hur det ska bli med hennes mamma som nu börjar bli senil. de som var som de allra bästa kompisar.

nån har nån gång sagt att det är svårare att förlora nån som inte dör.

och nån har nån gång sagt att för att orka vara stark (= klara av svåra saker?) måste man också få vara svag ibland. känna armar som håller om och låta ögonen svämma över för att det lättar på trycket över bröstet.

(efter semmelstycket tänkte jag först säga att jag hade tappat lusten, lite för att kravet att skriva tar udden av glädjen, men så kommer ändå stunder när jag känner att jag får ut nåt positivt av det här skrivandet. det skulle vara lögn att säga att jag kan pränta ned precis vad jag vill men där finns ändå en frihet i att uttrycka mig på mina villkor utan att alltid behöva redogöra för alla argument och alla varför och därför.)

jag vet vad du kommer svara men jag frågar ändå.

mycket flängande fram och tillbaka i helgen (tvärbana, tunnelbana, gå, bil, bil och åter bil), bärande på föremål, kartonger och kassar med sånt man inte anser sig vilja eller kunna leva utan. umgänge med K, E&K och en lillebror som inte riktigt är som alla andra. men det är bara vi själva som drar gränserna och det är kanske en mänsklig instinkt att vara rädd för det okända, det vi inte vet hur vi ska hantera, som delvis grundar sig på en rädsla för att göra fel. men jag vill att försöka ska duga.

för övrigt har stridspiloterna, som var det enda program jag följde, slutat men idag börjar svt sända fjärde säsongen av nip/tuck. jag och J har idag kollat på sista (dubbel)avsnittet av säsong tre igen och jag blev påmind om hur mycket jag tycker om den serien.

myssomna/vakna.

att bara ligga och le mot varandra

alldeles nära

hud mot hud

fingrar längs

händer på

och värmen i upplevelsen blir extra påtaglig när det sker oväntat

i fas

som att vi vet

nu

men inte alltid

för inget är så farligt som att ta nån för given

polly x-mas collection.

lite fördelsfirande hos E&K i fredags med kanelbullar och prinsesstårta då K fyllde år i torsdags. inget läge för spel då andra vuxna (äldre) inte så spelintresserade människor också var där men det tog vi igen på lördagen då P föreslog att vi skulle komma hem till honom och M och äta pizza och utöva brädspel. funderade ett tag på att ta med pictionary men insåg att de andra inte skulle förstå mina förträffliga skisser :-) och tog med blackout istället. i lördags gick vi också hela vägen fram och tillbaka till ringen för lite diverse inköp som mascara, nagelfilar (för typ första gången börjar jag vänja mig vid icke-superkorta naglar) och lypsyl (som J tycker jag missbrukar vilket jag kanske kan hålla med om även om åtgången faktiskt har minskat) plus att jag oväntat hittade en fin tröja på mq. vid korsningen hornsgatan/kristinehovsgatan kom P med sin pälsmössa med svans och tillhörande korta jacka cyklande på en hittad cykel vars växel fastnat på fyran. vad gör du/ni här? skrattar vi i munnen på varandra. det visar sig att hennes sambo (min bror M) skulle handla lister och sen gå på hockey med pappa och bror N vilket P inte tyckte lät särskilt lockande. ni får komma över nu, vi har inte en enda banankartong kvar, säger hon. vi kommer oanmälda, kontrar jag. skratt. det har blivit lite som en parodi att vi ännu inte varit i lägenheten på alströmergatan på riktigt (jag har bara varit där korta slumpmässiga stunder) eftersom de tagit sån tid på sig att komma i ordning, så länge att jag inte ens minns när de flyttade. idag prommis i grönis med mamma&pappa och bror N som kom hit. eftersom mamma iaf förut gillade polly och jag tyckte att det var en kul grej av cloetta att göra en pollyspecialutgåva med julsmaker (glögg, kanel, marsipan, vanilj, saffran och knäck) kunde jag inte låta bli att köpa en sån påse nu när det var extrapris efter jul. även om jag inte är nåt pollyfan var vissa helt okej, men som sagt, mest en kul grej.

sometimes i miss the writing. the free pure imagination.

M ser sin egen bok på tvärbanan, i händerna på en tjej som läser de ord hon valt att sätta ihop och konstruera meningar med. det känns overkligt. men samtidigt väldigt verkligt. lika konkret som att tjejen innan hon steg på plockade upp en fingervante, som omöjligt kan tillhöra henne av storleken att döma, från en fönsterkarm. säkert tillhör vanten hennes pappa, bror, kompis eller pojkvän och hon förväntar sig att tjejen ska ta upp en mobil och ringa eller åtminstone skicka ett sms. men istället tar hon upp M:s bok och börjar läsa. när kontrollanten kommer och ber om färdbevis måste han fråga igen och igen för tjejen uppmärksammar honom inte. som vore hon i en annan värld. den man egentligen är avsedd att leva i, tänker M lite avundsjukt. hon försöker iakkta i smyg men som alltid är det svårt och det slutar med att hon inte bryr sig om att folk kan bli lite småirriterade. hon kan oftast inte sluta att lyssna och titta på andra. det är nåt hon hoppas att hon aldrig ska tröttna på. minst osårbar är man utan beroenden, det har hon lärt sig, och delvis löst på fel sätt genom att inte helt och fullt skala av sig skölden i kontakten med andra. hon skulle vilja känna glädje av att göra det men där finns oftast stråk av missnöje som hon inte vet hur hon ska bli av med. är det aldrig riktigt bra?

M ser sin egen bok i skyltfönstret när hon går förbi pocketshop i västermalmsgallerian. hon vänder sig om, snurrar, ser folk att det är hon? nä, såklart inte. hur skulle de kunna veta? att hon för ett år sen knöt snöret om paketet som var berättelsen som funnits i henne kanske hela livet, men som tagit tid på sig att knappas fram i worddokumentet som efter hand bytte namn. förvåningen över sig själv, stoltheten, som inte erkändes inför andra, att hon verkligen kunde slutföra ett sånt projekt. storheten i det hon gjort minskade ju fler dagar som gick. nu suktar hon åter, trots att hon är medveten om faran i att hela tiden vilja mer.

M ser sin egen bok i ett tidningsurklipp på anslagstavlan och på samma sätt som hon har svårt att bestämma sig för om hon tror på ödet eller slumpen funderar hon på om det verkligen är så att hon har svårt för gråskalenyanserna, tenderar att se allt i svart eller vitt, som nån påstått att hon har. men vad spelar det egentligen för roll?

M ser sin egen bok i en billy på ikea. hur hon alltid älskat dessa små uppbyggda lägenheter. alla detaljer som är så genomtänkta och helt i hennes smak. hon skulle lätt kunna tapetsera hela sin lägenhet med foton från ikea (varför gör hon inte det?) och skulle utan tvekan ta ett jobb som bildletare åt dem. innan några människor kom på att de skulle köra in stora flygplan i skyskrapor i new york fanns en plansch med tvillingtornen på ikea. det är inte mycket hon ångrar men nu ångrar hon att hon inte köpte den då. istället har hon ett egentaget fotografi på en cykel fastlåst i ett staket, taget bara timmar innan. i tre veckor efter stannade hon, och varje dag vandrade hon förbi cykeln, i hopp om att den skulle vara borta när hon kom, men likväl stod den där nästa dag. och nästa. på jfk innan hemfärd läste hon sen en liten notis om cykeln: ägaren var identifierad och han hade denna dag kommit ovanligt tidigt till jobbet. ödet eller slumpen? samma värld eller den man egentligen är avsedd att leva i?

jag vill att du ska.

arton minuter över sex i morse började det hagla på fönsterrutan. ganska oväntat och det tog kanske två sekunder innan jag förstod vad det var. ett par timmar tidigare drömde jag att jag befann mig i en lägenhet med jättepanoramafönster och bevittnade en flygkrasch över bällstasjön. efter ett tag hade det samlats oändligt många plan som cirklade kors och tvärs i luften framför en alldeles djupblå himmel därför att de inte fick landa och det var en obeskrivligt vacker och skön vy som långsamt tog bort rädslan som bildats i mitt bröst ett tag innan då planet nästan kraschat in i huset där jag var.

i lördags var vi på en liten mottagning för släkt och vänner hos H för att hon är klar med sin läkarutbildning och snart ska börja sin at. åt wasabicheescake och pannacotta för första gången men helgens godaste var ändå kinapuffar och pistagenötter :-) ju äldre jag blir ju mer barnsligt förtjust i omatiga saker blir jag.

igår lunch och prommis med E&K och J:s föräldrar i pershagen och sen relativt snabbt ikea-besök, köp av led-lampor och bio (arn) i heron city. första gången jag var där och hela stället andades misär, tyckte jag. de hade lyckats bra med inredning och design men människorna som var där tog udden av allt. sorglig syn.

dagens.

dagens bild: godis där de lyckats bättre med förpackningens design än med innehållet

dagens inköp: skosulor (eftersom dem jag köpte för en månad sen redan gått sönder provade jag nu såklart en annan sort) och en söt liten miniräknare (blir lite onödigt klumpigt att ha grafräknaren ibland även om jag alltid gillat den stora displayen)

dagens anti-rekord: nio (antal tunnelbanestationer det tog för mig att äta upp ett granny smith-äpple)

dagens smaköverraskning: salladen med bl a bulgur och keso som i kombination bildade en förnimmelse av risgrynsgröt

is-suffix.

dagis. friti(d)s. eftis. på mellanstadiet gick jag på eftis istället för fritis efter skolan. inte för att jag egentligen behövde tillsyn utan för att kompisarna gick där och man fick mellis. då tänkte jag inte alls på is-suffix-orden som nu då jag har lagt mig till med en liten förkärlek för just dem och gärna förvränger vissa ordslut.

eftis var nog det ställe jag verkligen började uppskatta spel på. skippo var en klar favorit, och manhattan, mah jong, jenga, tp, resan, drakborgen, pictionary, hotell, dinosauriernas glömda dal, blackout, galenpanna, rappakalja och monopol spelades också frekvent. den glädje och upprymdhet jag minns att jag kände över spelsysselsättning var oerhört mycket större än jag känner över spel idag, trots att jag fortfarande ser på mig själv som en spelgillare. det är märkligt. hur man omvärderar. hur man vrider, vänder, tänker och omsätter allt i relation till allt man vet, känner och upplever just nu. och just nu. och om ytterligare en minut. en dag. en månad. ett år. och denna process bara rullar på. där igen; tänk inte så himla mycket! analysera inte allt in i minsta detalj! nåt jag jobbar på är att inte vara så himla medveten och närvarande i detta fenomen utan försöka stå lite mer bredvid och se på, låta det ske, vara och bli med mig.

förändring och anpassning är svårt och tar tid, kanske framför allt just det att skapa en vilja till att mötas. i teorin är det så enkelt, jag brukar ju säga till andra att man ibland själv måste gå mer än halvvägs för att kunna fortsätta mötas, men själv hakar jag upp mig på småsaker jag egentligen inte vill och är alldeles för emotionell för mitt eget bästa.

nödvändigt utrymme ut- eller ifyllt.

samtal på bussen om förmodad gemensam son:

hon: vet du ove? det finns problem i alla äktenskap. man ser bara hur det ser ut på ytan och det säger inte allt. det finns inga solskenshistorier. alla har sina problem.
han: mm…tänker du på patrik?
hon: aa.
han: han ringde häromdagen. han lät bekymrad ska jag säga dig. väldigt bekymrad. hur de skulle lösa det ekonomiskt och så…de hade pratat om att bo varannan vecka i huset.
hon: så kan man ju inte göra! frågar du mig tycker jag han ska flytta till åland och skaffa sig ett jobb. till lumparland. där kan han ju bo gratis.
han: du menar att han ska bo där han bor nu?
hon: naturligtvis ska han absolut göra det. naturligtvis.
han: men det är ju dyrare att leva där.
hon: ja, men han bor ju gratis.
han: förvisso.

bitterhet över förmodad svärdotter:

hon: hon gör ju ingenting. hon var ju arbetslös en lång period när vi köpte cykeln men inte lärde hon joakim att cykla. och inte simma heller. vad sysselsätter hon sig med? man måste ju göra nåt så att man utvecklas.
han: patrik har väl inte heller gjort så mycket?
hon: jag ska säga dig vad patrik har gjort. han har slitit och arbetat för familjens skull. i allra högsta grad. han är verkligen den som kommer förlora på det här.
han: det tror inte jag.
hon: jo.
han: nä.
hon: det är bara att titta på hans inkomst och sen på hennes inkomst.
han: ha.

särskrivning borde ge löneavdrag.

ibland tror jag att jag ler fast läpparna inte antar den rätta formen. det är bara inombords. och ganska vackert. glädje kan också speglas - strålas - ut från ögonen, men det är inte alltid man ser det så lätt. att titta nån länge och djupt i ögonen kan vara sällsamt och väldigt speciellt. riktandet av hela sin uppmärksamhet mot en annan människa är en av de finaste gåvor man kan ge. och få. det är i såna ögonblick kan man höra sitt livs soundtrack och ibland tro att läpparna ler, när det mest känns så där speciellt inne i bröstet. kanske är det mer en känsla mellan djupt allvar och glädje, väldigt nära det som kallas sällsamt.

kreativa köksaktiviteter.

tråkigt väder och ett lite allmänt hängigt hälsotillstånd bidrog till att jag tillbringade rätt mycket tid i köket igår. vi hade 1.8 kilo köttfärs i frysen sen J:s syster med familj var här men som vi inte åt då och 500 gram lammfärs från D. fick goda lammfärsbollar kokta i tomatsås på nyår och jag gjorde därför såna igen med persilja, vitlök och citron. alla höll däremot inte ihop så bra så det som blev kvar i kastrullen lät jag sen reducera till en god pastasås. sen blev det nästan tre plåtar köttbullar modell större med mycket lök :-) känns alltid bra att stoppa in mat i kyl och frys.

eftersom det blev citron och ägg över funderade jag på nåt man kunde göra av det, checkade först tasteline:s vad har du hemma som kan vara rätt bra och hittade några citronrutor men kom sen på mandelskorpor. relativt hållbara, enkla och god deg :-) så nu torkar tre sorter i ugnen:
1) vanliga med vaniljsocker
2) citron
3) saffran

resten av dagen tillbringas nog mest i soffan och i sängen. skön bara-vara-vila.

puffsnö.

nyfallen och puffig snö samlas på mina skor och på nederdelen av byxorna och jag stannar vid busshållplatsen för att åka två hållplatser jag annars går. busschauffören påminner starkt om hannibal lecter. det är nåt med blicken. sen tunnelbana fram och tillbaka för att hämta lillebror N för promenad i stan. vädret är inte precis så att man njuter så vi går bara till skrapan som jag nu kallar student istället för skatte och sen äter vi lunch i kungshallen; pestokyckling med pasta och för första gången på länge smakar det gott med riktig varm mat.

sometimes i wish i had a proper reason to cry. a reason not so abstract.

hemma igen efter sen nyårsdagsfrukost, lerig slaskig promenad, och sen en sväng in hos E&K för mat och rappakaljaspel. ovanligt mycket flängande och åkande de senaste dagarna, i och med jul och sen nyår då vi också sov borta. även om umgänge är trevligt tar det ork och energi, speciellt att behöva ta hänsyn och anpassa sig. jag behöver tid emellan. för tanke. men främst för att kunna vara helt mig själv. tror att jag har ett ovanligt stort behov av det, även om vissa säkert bara skulle kalla det för omogenhet och brist på tålamod.

pratade med mamma i telefon. är det inget bra? frågade hon direkt. blev tårögd. precis som jag också blev tidigare idag. det sitter kvar. precis innanför, så nära, så ytligt. det kom tillbaka och jag vet vad det är. kan till viss del hålla med och förstå men samtidigt tycka så synd om mig själv. nu ska jag gå och krama J fast jag helst skulle vilja att han kramade mig. (skulle önska att jag hade ett mindre bekräftelsebehov.)

tideräkning.

tid. nåt som underlättar interaktionen mellan och ger struktur i tillvaron. utan det begreppet skulle man kanske leva mer i nuet, helt naturligt. ta ett djur eller ett barn, som ännu inte insett vad tid är, och ställ deras liv i relation till vårt.

snöig hemfärd från fjällen igår och idag lite flanerande i kista galleria, lite planlöst plockande och en tur till södertälje för att lämna tillbaka hyrbilen och kort fika med J:s pappa som var ensam hemma eftersom J:s mamma för ovanlighetens skull jobbade kväll.

imorgon är ytterligare en sån där dag man förväntas göra nåt speciellt. vi ska till J:s kompis D som bor lite halvt ute på landet, blir lite aktiviteter och gemensam matlagning (bl a blinier med romröra och snittar med smaksatt keso och spenat) med D:s flickvän och ett annat par.

everything we see and hear.

dagarna flyter in varandra, som så ofta när man egentligen inte gör nåt speciellt (bl a annat korvgrillning efter liten bergsbestigning till fots och en biltur till klövsjö), fast det är ett konstigt uttryck för det mest speciella en människa kanske gör i sitt liv är just att umgås och interagera med andra. typ bara vara. några foton har jag iaf tagit (den lille söte är J:s ena systerson).

jul i vemdalsskalet.

befinner mig nu i en stor lyxig splitterny lägenhet i vemdalsskalet där vi firar jul med J:s familj. så ny att varken internet eller avlopp var testade och det vart ett litet pådrag under ungefär en halv dag i förrgår för att till slut konstatera att nån (troligen lekande barn) lagt stora stenar i rören innan de sattes ihop. nu funkar iaf internet för tillfället och jag ligger i en av de mysiga sofforna framför en av de två stora tunna skärmarna man kan se tv eller film på.

är runt fem minusgrader, alldeles lagom kallt, och rätt mycket snö. har inte gjort nåt speciellt annat än promenader, ätit god julmat och godis (bl a lakritskola som E gjort själv med lakritsstänger som ingrediens), spelat spel och umgåtts. testade lite skidor på längden idag men spåret, då det överhuvudtaget fanns nåt, var inte plant som jag helst föredrar så det blir nog bara vandring till fots framöver.

och eftersom jag tänkte men inte kunde säga god jul till dig innan julafton blir det en lite försenad sån hälsning nu istället.

and i tried to explain it to you but it was too huge.

ibland råkar/orkar man ha med sig kameran just när.

beskrivningar. försök att förmedla en verklighet som måste upplevas med alla sinnen och även involverar känslor. det är som med kärlek.

orden räcker aldrig till. och det är ingen strävan heller.

och ibland saknar jag dig innan du gått.

hon var egentligen fri att göra vad som helst, hon hade inga band, inga tvång. lea hade uppnått exakt den tillvaro hon alltid hade önskat - total självständighet och frihet att göra precis vad hon ville. och nu när hon uppnått det, ville hon märkligt nog ingenting alls . (ur ladies av mara lee)

och när jag för en gångs skull vill ha nåt som egentligen skulle gå att ordna (ett egetdesignat visakort) kan inte skandiabanken fixa det åt mig. inte i dagsläget.

inte för att citatet var speciellt på det sättet men när jag läser långa stycken där författaren hittat precis exakt rätt ord känner jag både lust och lite avundsjuka, för oftast trubblar det för mig; de där perfekta, träffande eller finurliga sakerna som andra skriver kommer inte fram ur mina nedtryckningar. släpp på kraven.

kvällsfryser, äter noblesse mint och lyssnar på amanda jensen, har lyckats med bedriften att inte höra henne sjunga förrän igår, tycker hon gör hallelujah bättre än både rufus wainwright och jeff buckley. sensuellt och liderligt.

fortfarande ingen julkänsla trots julkonsert och pepparkaksbak.

då vi bokat in en julig aktivitet med min familj igår, lördag, lite som kompensation för att jag inte kommer vara hemma och träffa dem under julen, och J:s pappa fyllde 60 år denna helg åkte vi istället ut till pershagen i fredags kväll och firade honom med vänner och god buffé. dagen efter alltså glögg hos mina föräldrar, med N och M&P, och sen julkonsert i kungsholmens kyrka. ingenting kan jämföras med vad vacker sång gör med mig , det ger en så skön vemodig smärta i mitt bröst. vill också, kanske därav smärtan, fast själva upplevelsen är enbart positiv. idag blir det en andra omgång pepparkaksbak, eftersom degen förra helgen blev varm och mjuk alldeles för fort.

en sak som jag faktiskt nästan tyckte var lite rolig - och så brukar jag inte så ofta uttrycka det - var att köra bil med en gps som pratar med en och säger åt en vilken fil man ska ligga i. optimalt för mig som kör bil så sällan att jag inte riktigt hinner ha koll på allt. det största besväret är dock att göra sig av med bilen när man har kommit fram, dvs parkering, och där kan ju tyvärr inte gps:en göra nåt för att hjälpa en. lösningen är bara övning, jag vet, jag vet, men det är ju så tråkigt. jag förstår inte varför mitt tålamod, som aldrig varit särskilt bra, blivit ännu sämre. det finns många saker jag skulle vilja kunna bara sådär. när jag tänker efter är det väl så med de flesta saker, kanske till och med alla. finns det nåt jag eller du skulle vilja öva på/lära sig göra om valet att kunna det direkt fanns? och är orsaken i så fall att glädjen över att äga förmågan skulle vara större?

omkring klockan åtta blir det ljust.

igår:
möter mamma i ropsten för att gå på en guess -utförsäljning som bror M:s sambo P lobbat för, hon jobbar där och tyckte verkligen vi skulle komma. är som väntat mest anorektikerstorlekar men jag hittar ändå två toppar och mamma som har lite annan smak än jag hittar väldigt mycket, vilket är kul för henne. får skjuts hem av pappa och senare har han och jag en sån där härlig pappa-dotter-stund som bara han och jag kan; jag skrattar så att jag får ont i magen men det är ens ingen idé att försöka förklara, inte ens om man står bredvid förstår man. humor. och det är så genuint äkta och enkelt och gör en ändå så gott.

idag:
träffar L på det café på drottninggatan vi sågs på förra gången och även gången dessförinnan, vilket gör att vi kanske snart blir stammisar där. efter prat om jobb, saknad/längtan efter det man inte har, att man aldrig är riktigt nöjd med det man har just nu och mat och vilka problem det - som på nåt sätt är det mest naturliga, eller åtminstone borde vara - kan orsaka går vi en runda på plan tre på kulturhuset och kollar in anna claréns fotoutställning som öppnade i dagarna. bilderna går rätt in i mitt bröst, nånstans nära hjärtat. det slår mig som så ofta att det som mest visas/pratas om är det som ger upphov till frågor, konflikter, önskningar och längtan. glädje vet vi kanske inte riktigt hur vi ska ta emot? eller också tycker vi bara att det är fejk och båg. nä, ingen människa kan vara så bekymmersfri. men för stunden kan man faktiskt det. och det räcker.

pepparkaksdeg för andra gången.

fick se farmors fina lägenhet som hon äntligen flyttat till efter att ha bott i ett hus som hon inte klarade av i x antal år. pratade redan om förra helgen men då var hon upptagen, och det är ju bra att hon håller igång med olika aktiviteter, så vi var där och sällskapade i fredags kväll istället. för övrigt en kväll som bjöd på en sällsam känsla pga dimman som förändrade både ljud, ljus och stämning. sånt där oförklarligt, kanske ungefär som när man känner närvaron av nån som dött.

lite annorlunda visit när vi hälsade på J:s kompis D en sväng igår; hittade honom i nåt han kallade för slaktarboden där han höll på att förpacka och märka kött från två rådjur och frågade om vi ville ha. slutade med att vi åkte därifrån med färs av eget slaktat lamm. idag tog vi vara på det lilla ljus som fanns och gick en promenad med P i djursholm förbi cedergrenska tornet och ett antal villor i miljonersklassen men av olika skick. blev åthutade av en gubbe som öppnade sin dörr så fort vi trampat på nåt han hävdade var privat mark, men som varken var skyltat eller markerat med staket och närmast liknande en fortsättning på en gångväg.

planen är att göra ny pepparkaksdeg i eftermiddag då den förra gick åt utan att några kakor blev gräddade, dels pga en liten olycka med avfrostningsvattnet i kylskåpet och för att degen kanske är godare än slutprodukten :-)

schäfrar som ligger med svansarna ut i gången.

bara ens egen hörsel och fantasi kan styra musklerna kring munnen så att man plötsligt ler där man sitter själv på tunnelbanan med ryggen mot en gammal tant med skällig brun pudel och en man som närmast klassas in som uteliggare eller alkoholist. röster, ordval och prattakt avslöjar så mycket. jag tycker inte om när nån har med sig en schäfer som ligger med svansen ut i gången. folk kan ju vara rädda för hundar. i näckrosen kommer det på en kvinna som vill ge godis till den oroliga pudeln. nej, inte choklad, säger matte. nej, det är inte choklad, det är levergodis, det gillar alla hundar och det är inget de blir tjocka av. och hon stoppar ned handen i fickan för att ta upp ännu en bit. och jag tänker att det vore kanske nåt, att gå runt med hundgodis i fickan.

who do you pray for at night before you go to sleep?

fortfarande mestadels kvar i trötthetens grepp. imorse när jag la mig på sängen och lät eltandborsten fara över tänderna som jag brukar på mornarna kände jag hur gärna mina muskler ville slappna av. hur medvetandegraden ville sjunka till insomningsnivå. de timmar mamma och pappa var här på trevlig middag igår och åt god köttfärspaj med bovetemjöl i pajdegen var jag dock ganska pigg. alltid nåt.

jag saknar fotograferandet, och det får väl ändå anses bra att den lusten finns. idag fanns dock inte ljuset.

söndag redan igen.

helgerna går så fort, en halvdag eller en dag borta bara sådär. lite planer, lite oplaner, lite promenerande, lite umgänge; dels lördagmiddag hos Å&H och idag adventsfika hos E&K och vips var det mörkt och flera timmar passerade utan att man riktigt hann förstå det. vill ibland bara stanna upp lite längre än ögonblicken, fånga och spara i en ask som kallas minnets. titta djupt i ögonen, hålla om och förmedla utan ord, men det funkar inte alltid riktigt så. ändå är tankeläsning en tvetydig önskan.

är det fortfarande kärlek eller kallas det nåt annat?

jag sov oroligt inatt. drömde att mamma var kidnappad av zigenare. polisen fick inte kontaktas. jag tänker som vanligt det värsta och nån, jag vet inte vem, säger det också: det vanligaste är att de blir dödade. jag föreställer mig hur det skulle vara om hon inte längre fanns. man kan försöka, men det går inte att förbereda sig på allt.

natten innan rullar jag över klippkanter, gör mig illa. sen svävar jag högt upp över marken, ser åkrar och fält och blir yr. och natten innan dess brann det, med alldeles vit rök, enligt brandmännen. sällan minns jag mina drömmar, men när jag gör det är de alltid så starka, pockande och ofta tydliga med sitt ursprung; i lördags tände J ljus hemma hos mig, vilket jag i princip aldrig gör och i söndags läste han upp en intervju med fabian bengtsson för mig. jag vet att jag berörs av sånt.

suspekta svanjagare.

efter en lite orolig vecka då lillebror N varit sjuk och de inte riktigt vetat vad det var, med symptom som tydde på det värsta, var det skönt att i fredags få bekräftat att det inte var det. så när E&K kom på middag och tp-spel kunde jag iaf släppa den tanken. i lördags passade vi på att njuta av solskenet och gick från stora essingen via lilla, och kollade på de fina (relativt) nya husen i luxområdet som jag tidigare bara sett från tvärsöver vattnet, till fridhemsplan. stötte på två suspekta kvinnor som verkade vara svanjagare; de hade tre kassar med skorpor och bröd med sig och kom strax efter att ett helt svanstim simmat förbi: det var en väldig fart de fick!

igårkväll var K här på middag och det var bra pratigt som vanligt även om granatäpplesorbeten inte smakade som förväntat. sia:s hallonsorbet smakar verkligen hallon men den här var lite mer åt parfymhållet. rostbiffsalladen med bl a keso, majs, paprika och spenat gillade iaf jag och resterna blev dagens mat, en småregnig och gråtrist dag då man får lov att vara inne och slappa, och det kändes för ovanlighetens skull väldigt bra. för det är du värd. är jag?

delad glädje är dubbel glädje.

ibland träffar man på människor som slår hål på ens fördomsbubblor. som på nåt sätt lever lite mer på att göra andra än sig själv nöjda. nä, snarare sig själv genom andra. det kallas synergi. jag vet att det funkar så. delad glädje är dubbel glädje. redan i hissen på väg upp till vårdcentralen säger en man, som åldermässigt skulle kunna vara min morfar, att det måste vara en svensk hiss eftersom den går så långsamt. det är bara svenskar som är så lugna. människor från andra länder är mer stressade. självklart bryter han själv på svenska. sen frågar han om jag vill ha hans nummerlapp, för jag har kanske mer bråttom än han. jag tar tacksamt emot den.

efter ett tag kommer en medelålders man på kryckor in och mannen som bryter reser sig genast och erbjuder den andre sin plats fast det finns flera andra lediga. när jag går förbi väntrummet efter att ha tagit mina blodprover ler jag mot mannen och säger hejdå. den här ytliga formen av kontakt kan ge en så mycket. lite vanlig enkel vänlighet och att släppa in nån bara lite grand kan göra att man går därifrån med ett omedvetet leende på läpparna och en känsla av värme i bröstet.

bekräftelse.

du finns.

och nån ser dig.

så in i norden trött.

svårigheter att hålla mig vaken på tunnelbanan och bussen både igår och idag. kände det egentligen redan när jag vaknade. tröttheten som tynger ned hela kroppen som tyngder. det är inte särskilt vanligt att jag är så trött. sov dessutom åtta timmar i sträck i natt. kanske förkylning på gång, kanske påsamlad sömnbrist. saker som i normala fall går automatiskt måste utföras med stor koncentration för att inte bli fel. sådana enkla saker som att gå, sätta den ena foten framför den andra, eller att lyfta ut brickan med cellskålar ur inkubatorn.

it's all coming back. to me. now.

bläddrar lite i en bok jag skrev saker i tidigare. konstruktioner som rör upp, får en att associera, minnas, tänka och känna. nåt jag skrev när pappa ringt en gång, jag minns vilken dag det var men inte vilket år:

så ringer de. eller naturligtvis inte, inte båda. pappa. fast det kunde lika gärna ha varit mamma som frågat pappa om de inte ska ringa ändå. hade nog inte förväntat mig att de skulle. men det värmer. mycket. smärta i bröstet. fast pappa hör nog inte att gråten sitter i halsen. tårarna rinner mer när lurarna är pålagda. lyssnar till ljudet då tåren landar på kudden. vet inte varför jag gråter. för att jag är tacksam över att de bryr sig, för att man inte kan förvänta sig det? för att jag ibland känner en ensamhet och ett utanförskap som jag inte vet var det kommer ifrån? för att jag är ledsen över att jag har så svårt för att älska?

och ett annat fragment som bara delvis hänger ihop; när jag var liten och pappa skulle natta mig brukade han läsa en bön, jag kan den fortfarande nästan utantill:

gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
vart jag mig i världen vänder,
står mig lycka i guds händer.
lyckan kommer, lyckan går,
du förbliver, fader vår.

det var som en liten välsignelse, och jag tycker fortfarande att det var vackert gjort även om jag idag tar avstånd från en del av det kyrkan står för (och därmed har gått ur). med ett barns naiva medvetande tänkte jag nog att pappa, snarare än gud, var den som stod för beskyddandet och det får väl ändå sägas vara ett gott betyg till en förälder.

make my day.

första gången sen blogger började spara inlägg automatiskt som jag råkar ut för att endast en av typ tio rader finns kvar när man öppnar ett påbörjat inlägg. nåväl, bara till att börja om helgredogörelsen då:

i fredags trevlig och pratig middag med H&S och lilla A som var ovanligt medveten och uppmärksam för sin ringa ålder på åtta månader.

eftersom det var soligare än utlovat tog vi en lagom runda på lördagförmiddagen, främst för att inhandla ingredienser till pepparkakssmet. klantsak 1 som hade med pepparkakorna att göra: jag lyckades glömma en av de två pepparkakskryddorpåsar vi köpte. klantsak 2: läste fel/slarvigt i receptet idag och tog 1,5 liter istället för 1,5 dl vatten. eftersom jag aldrig förr har gjort egen deg reagerade jag inte på orimligheten men J upptäckte det som tur var innan det var för sent.

ringde sen mormor och sa att vi tänkte komma och besöka henne, då vi ändå skulle på middag hos P&M som bor i närheten, vilket gjorde henne väldigt förvånad men såklart glad. fick en fin ljusblå cardigan som hon köpt men inte tyckte passade. men viktigast var att hon fick prata av sig, tidsperspektivet blir så uppenbart olika; hon vaknar klockan fem varje morgon, bor själv och kan nu inte efter lårbensbrottet gå ut. om tiden gick långsamt för henne förut har möjligheterna för sysselsättning och tidsfördriv förminskats än mer nu. det finns ett bra uttryck: make my day. och det handlar oftast inte om pengar, utan om att ge nån av sin egen tid och energi. sen att vissa hävdar att tid är pengar är inte relevant i det här sammanhanget, för socialt umgänge kan inte köpas för pengar. sen alltså middag hos P&M, efter god taco blev det oväntat nog tp-spel, vilket var länge sen sist. kul!

idag kladdkakefrukost och sen uppgång pga väldigt lågt blodsocker vilket ledde till en typ halv, seg och slapp dag. pepparkakssmeten är iaf gjord nu, och det var målet. kakorna görs senare. nog för att jag gillar att planera men pepparkakor lämpar sig inte väl för infrysning.

desire to deliver perfection.

detaljer. återigen detaljer.

i ett försök att se om jag kan gilla nåt annat godis än choklad köper jag bassett’s traditional winegums. självklart måste jag studera bitarna i detalj, upptäcker att det står g.b på dem och läser på förpackningen att det kommer sig av att grundaren hette george bassett och att firman grundades 1842 i sheffield.

hur markisen ser ut på insidan. hur träden skuggar marken och hur löven skuggar varandra. hur det gnistrande solljuset kan förmedlas inverterat.

som när en klar melodisnutt som väcker nåt i mig bultar i bröstet och jag tror att nån ser mig.

jag kan ta hur många bilder som helst på samma motiv - ändra vinkeln och avstånd lite, lite grand - fast jag vet att jag kommer radera alla eller nästan alla ändå.

perfekt är inte målet. målet är att försöka vara nöjd med det jag
åstadkommer
presterar
gör
är
ger
får

det är svårt nog.

kvällens musik.

bloggen fyllde ett (igår).

firas med småkakor (bl a pepparkaksdrömmar) från gröndals bageri. det är inte ofta man (jag då) köper kakor i lösvikt från bageri/konditori. nåt speciellt ska det ju vara när det är nån annan som fyller år :-)

som vanligt är tidsperspektivet så både och; som den reela tid som verkligen förflutit och samtidigt som igår. insikten som ibland sköljer över mig - att till och med år kan gå fort - finns kanske där som en påminnelse om att njuta av idag. för morgondagen vet vi egentligen inget om. det enda vi har är nu.

love is.

det enda som räknas är att ha älskat och blivit älskad.

helgrapport med mycket mat.

både J och jag slutade vid lunchtid i fredags och träffades i stan, åt först kalvfärsjärpar på republik på tulegatan och tog sen en vända på gärdet för att lapa så mycket sol som möjligt nu när det är lite ont om den varan. hade kollat upp två fotoutställningar på kulturhuset, martin parr och araki, men på ungefär 15 minuter hade vi kollat igenom båda och ingen var väl precis att rekommendera. parrs foton var rätt anonyma och arakis ganska precis det motsatta. trots lördagens råa väder blev det en promenad till muffinsfabriken, missade snopet stängningen med fem minuter helgen dessförinnan, men nu blev det banan-choklad- och maple pecan-muffins som lunch.

söndagen ägnades åt social samvaro; först brunch (där pannkakorna var godast trots att det fanns rabarberpaj, omelett, korv, kyckling och revbenspjäll) i alvik med H, Å&H och A&E och sen (grill!)middag med hasselbackspotatis för mamma som hade äran att fylla år. M&P skulle "fixa" efterrätten även denna gång men nästa gång kommer jag säga att det får bli nåt mer ordinärt än prinsesstårta (förutsatt att de inte tillverkat den själva då)!

double so true.

ytterligare tänkvärda citat ur tillsammans är man mindre ensam av anna gavalda:

- varför låter du mig mala på så här? varför är du intresserad av allt det?

- jag tycker om när människor lättar på locket...
- varför det?
- jag vet inte. det är väl som ett självporträtt? ett självporträtt med ord...
- och du då?
- jag kan inte berätta...
- men det är ju inte normalt för dig heller att tillbringa all tid med en så gammal tant som jag...
- inte? så du vet alltså vad som är normalt?

nåt av det finaste som finns är när en människa öppnar sig. när ens egna väsen tvistas med nån annans. sen gillar jag som alltid ifrågasättandet av normalt.

det var inte längre samma människa som höll i pennan… hon hade ruskat på sig, ömsat skal och krossat granitblocken som hade hindrat henne från att komma vidare under så många år… ikväll satt det människor och väntade på att hon skulle komma tillbaka…människor som fullständigt sket i vad hon kunde tänkas duga till… som älskade henne för nåt annat… för den hon var, kanske…
för den jag är?
för den du är…

har lite svårt att helt skilja på det man gör och den man är, för beteendet speglar ju personligheten väldigt mycket, och därför blir det rätt ofta en konflikt i separationen av sak och person, tycker jag.

i tjugosju år hade hon sagt nej. nej, det går bra. nej tack, men det var snällt. nej, jag behöver inget. nej, jag vill inte vara skyldig nåt. nej, nej, låt mig vara.
-ja.

måste vara en hög mur att klättra över men en också en stor lättnad som belöning.

subtle as a breeze.

perhaps it's only when you mean the opposite you dare to tell. when you're so afraid of loosing the stuff you just thought you were hunting. if this enormous surge of feeling is not enough proof, then what is? life.

as if sometimes there was this feeling, a requirement, to make a conclusion from the results, but no matter how hard you tried, you could never make it concrete on paper. it remained subtle as a breeze. because you were never even meant to. feel complete or finished or whatever adjective you prefer. it's all about maturity, to realize you'll always be on the road. no matter what.