polly x-mas collection.

lite fördelsfirande hos E&K i fredags med kanelbullar och prinsesstårta då K fyllde år i torsdags. inget läge för spel då andra vuxna (äldre) inte så spelintresserade människor också var där men det tog vi igen på lördagen då P föreslog att vi skulle komma hem till honom och M och äta pizza och utöva brädspel. funderade ett tag på att ta med pictionary men insåg att de andra inte skulle förstå mina förträffliga skisser :-) och tog med blackout istället. i lördags gick vi också hela vägen fram och tillbaka till ringen för lite diverse inköp som mascara, nagelfilar (för typ första gången börjar jag vänja mig vid icke-superkorta naglar) och lypsyl (som J tycker jag missbrukar vilket jag kanske kan hålla med om även om åtgången faktiskt har minskat) plus att jag oväntat hittade en fin tröja på mq. vid korsningen hornsgatan/kristinehovsgatan kom P med sin pälsmössa med svans och tillhörande korta jacka cyklande på en hittad cykel vars växel fastnat på fyran. vad gör du/ni här? skrattar vi i munnen på varandra. det visar sig att hennes sambo (min bror M) skulle handla lister och sen gå på hockey med pappa och bror N vilket P inte tyckte lät särskilt lockande. ni får komma över nu, vi har inte en enda banankartong kvar, säger hon. vi kommer oanmälda, kontrar jag. skratt. det har blivit lite som en parodi att vi ännu inte varit i lägenheten på alströmergatan på riktigt (jag har bara varit där korta slumpmässiga stunder) eftersom de tagit sån tid på sig att komma i ordning, så länge att jag inte ens minns när de flyttade. idag prommis i grönis med mamma&pappa och bror N som kom hit. eftersom mamma iaf förut gillade polly och jag tyckte att det var en kul grej av cloetta att göra en pollyspecialutgåva med julsmaker (glögg, kanel, marsipan, vanilj, saffran och knäck) kunde jag inte låta bli att köpa en sån påse nu när det var extrapris efter jul. även om jag inte är nåt pollyfan var vissa helt okej, men som sagt, mest en kul grej.

sometimes i miss the writing. the free pure imagination.

M ser sin egen bok på tvärbanan, i händerna på en tjej som läser de ord hon valt att sätta ihop och konstruera meningar med. det känns overkligt. men samtidigt väldigt verkligt. lika konkret som att tjejen innan hon steg på plockade upp en fingervante, som omöjligt kan tillhöra henne av storleken att döma, från en fönsterkarm. säkert tillhör vanten hennes pappa, bror, kompis eller pojkvän och hon förväntar sig att tjejen ska ta upp en mobil och ringa eller åtminstone skicka ett sms. men istället tar hon upp M:s bok och börjar läsa. när kontrollanten kommer och ber om färdbevis måste han fråga igen och igen för tjejen uppmärksammar honom inte. som vore hon i en annan värld. den man egentligen är avsedd att leva i, tänker M lite avundsjukt. hon försöker iakkta i smyg men som alltid är det svårt och det slutar med att hon inte bryr sig om att folk kan bli lite småirriterade. hon kan oftast inte sluta att lyssna och titta på andra. det är nåt hon hoppas att hon aldrig ska tröttna på. minst osårbar är man utan beroenden, det har hon lärt sig, och delvis löst på fel sätt genom att inte helt och fullt skala av sig skölden i kontakten med andra. hon skulle vilja känna glädje av att göra det men där finns oftast stråk av missnöje som hon inte vet hur hon ska bli av med. är det aldrig riktigt bra?

M ser sin egen bok i skyltfönstret när hon går förbi pocketshop i västermalmsgallerian. hon vänder sig om, snurrar, ser folk att det är hon? nä, såklart inte. hur skulle de kunna veta? att hon för ett år sen knöt snöret om paketet som var berättelsen som funnits i henne kanske hela livet, men som tagit tid på sig att knappas fram i worddokumentet som efter hand bytte namn. förvåningen över sig själv, stoltheten, som inte erkändes inför andra, att hon verkligen kunde slutföra ett sånt projekt. storheten i det hon gjort minskade ju fler dagar som gick. nu suktar hon åter, trots att hon är medveten om faran i att hela tiden vilja mer.

M ser sin egen bok i ett tidningsurklipp på anslagstavlan och på samma sätt som hon har svårt att bestämma sig för om hon tror på ödet eller slumpen funderar hon på om det verkligen är så att hon har svårt för gråskalenyanserna, tenderar att se allt i svart eller vitt, som nån påstått att hon har. men vad spelar det egentligen för roll?

M ser sin egen bok i en billy på ikea. hur hon alltid älskat dessa små uppbyggda lägenheter. alla detaljer som är så genomtänkta och helt i hennes smak. hon skulle lätt kunna tapetsera hela sin lägenhet med foton från ikea (varför gör hon inte det?) och skulle utan tvekan ta ett jobb som bildletare åt dem. innan några människor kom på att de skulle köra in stora flygplan i skyskrapor i new york fanns en plansch med tvillingtornen på ikea. det är inte mycket hon ångrar men nu ångrar hon att hon inte köpte den då. istället har hon ett egentaget fotografi på en cykel fastlåst i ett staket, taget bara timmar innan. i tre veckor efter stannade hon, och varje dag vandrade hon förbi cykeln, i hopp om att den skulle vara borta när hon kom, men likväl stod den där nästa dag. och nästa. på jfk innan hemfärd läste hon sen en liten notis om cykeln: ägaren var identifierad och han hade denna dag kommit ovanligt tidigt till jobbet. ödet eller slumpen? samma värld eller den man egentligen är avsedd att leva i?

jag vill att du ska.

arton minuter över sex i morse började det hagla på fönsterrutan. ganska oväntat och det tog kanske två sekunder innan jag förstod vad det var. ett par timmar tidigare drömde jag att jag befann mig i en lägenhet med jättepanoramafönster och bevittnade en flygkrasch över bällstasjön. efter ett tag hade det samlats oändligt många plan som cirklade kors och tvärs i luften framför en alldeles djupblå himmel därför att de inte fick landa och det var en obeskrivligt vacker och skön vy som långsamt tog bort rädslan som bildats i mitt bröst ett tag innan då planet nästan kraschat in i huset där jag var.

i lördags var vi på en liten mottagning för släkt och vänner hos H för att hon är klar med sin läkarutbildning och snart ska börja sin at. åt wasabicheescake och pannacotta för första gången men helgens godaste var ändå kinapuffar och pistagenötter :-) ju äldre jag blir ju mer barnsligt förtjust i omatiga saker blir jag.

igår lunch och prommis med E&K och J:s föräldrar i pershagen och sen relativt snabbt ikea-besök, köp av led-lampor och bio (arn) i heron city. första gången jag var där och hela stället andades misär, tyckte jag. de hade lyckats bra med inredning och design men människorna som var där tog udden av allt. sorglig syn.

dagens.

dagens bild: godis där de lyckats bättre med förpackningens design än med innehållet

dagens inköp: skosulor (eftersom dem jag köpte för en månad sen redan gått sönder provade jag nu såklart en annan sort) och en söt liten miniräknare (blir lite onödigt klumpigt att ha grafräknaren ibland även om jag alltid gillat den stora displayen)

dagens anti-rekord: nio (antal tunnelbanestationer det tog för mig att äta upp ett granny smith-äpple)

dagens smaköverraskning: salladen med bl a bulgur och keso som i kombination bildade en förnimmelse av risgrynsgröt

is-suffix.

dagis. friti(d)s. eftis. på mellanstadiet gick jag på eftis istället för fritis efter skolan. inte för att jag egentligen behövde tillsyn utan för att kompisarna gick där och man fick mellis. då tänkte jag inte alls på is-suffix-orden som nu då jag har lagt mig till med en liten förkärlek för just dem och gärna förvränger vissa ordslut.

eftis var nog det ställe jag verkligen började uppskatta spel på. skippo var en klar favorit, och manhattan, mah jong, jenga, tp, resan, drakborgen, pictionary, hotell, dinosauriernas glömda dal, blackout, galenpanna, rappakalja och monopol spelades också frekvent. den glädje och upprymdhet jag minns att jag kände över spelsysselsättning var oerhört mycket större än jag känner över spel idag, trots att jag fortfarande ser på mig själv som en spelgillare. det är märkligt. hur man omvärderar. hur man vrider, vänder, tänker och omsätter allt i relation till allt man vet, känner och upplever just nu. och just nu. och om ytterligare en minut. en dag. en månad. ett år. och denna process bara rullar på. där igen; tänk inte så himla mycket! analysera inte allt in i minsta detalj! nåt jag jobbar på är att inte vara så himla medveten och närvarande i detta fenomen utan försöka stå lite mer bredvid och se på, låta det ske, vara och bli med mig.

förändring och anpassning är svårt och tar tid, kanske framför allt just det att skapa en vilja till att mötas. i teorin är det så enkelt, jag brukar ju säga till andra att man ibland själv måste gå mer än halvvägs för att kunna fortsätta mötas, men själv hakar jag upp mig på småsaker jag egentligen inte vill och är alldeles för emotionell för mitt eget bästa.

nödvändigt utrymme ut- eller ifyllt.

samtal på bussen om förmodad gemensam son:

hon: vet du ove? det finns problem i alla äktenskap. man ser bara hur det ser ut på ytan och det säger inte allt. det finns inga solskenshistorier. alla har sina problem.
han: mm…tänker du på patrik?
hon: aa.
han: han ringde häromdagen. han lät bekymrad ska jag säga dig. väldigt bekymrad. hur de skulle lösa det ekonomiskt och så…de hade pratat om att bo varannan vecka i huset.
hon: så kan man ju inte göra! frågar du mig tycker jag han ska flytta till åland och skaffa sig ett jobb. till lumparland. där kan han ju bo gratis.
han: du menar att han ska bo där han bor nu?
hon: naturligtvis ska han absolut göra det. naturligtvis.
han: men det är ju dyrare att leva där.
hon: ja, men han bor ju gratis.
han: förvisso.

bitterhet över förmodad svärdotter:

hon: hon gör ju ingenting. hon var ju arbetslös en lång period när vi köpte cykeln men inte lärde hon joakim att cykla. och inte simma heller. vad sysselsätter hon sig med? man måste ju göra nåt så att man utvecklas.
han: patrik har väl inte heller gjort så mycket?
hon: jag ska säga dig vad patrik har gjort. han har slitit och arbetat för familjens skull. i allra högsta grad. han är verkligen den som kommer förlora på det här.
han: det tror inte jag.
hon: jo.
han: nä.
hon: det är bara att titta på hans inkomst och sen på hennes inkomst.
han: ha.

särskrivning borde ge löneavdrag.

ibland tror jag att jag ler fast läpparna inte antar den rätta formen. det är bara inombords. och ganska vackert. glädje kan också speglas - strålas - ut från ögonen, men det är inte alltid man ser det så lätt. att titta nån länge och djupt i ögonen kan vara sällsamt och väldigt speciellt. riktandet av hela sin uppmärksamhet mot en annan människa är en av de finaste gåvor man kan ge. och få. det är i såna ögonblick kan man höra sitt livs soundtrack och ibland tro att läpparna ler, när det mest känns så där speciellt inne i bröstet. kanske är det mer en känsla mellan djupt allvar och glädje, väldigt nära det som kallas sällsamt.

kreativa köksaktiviteter.

tråkigt väder och ett lite allmänt hängigt hälsotillstånd bidrog till att jag tillbringade rätt mycket tid i köket igår. vi hade 1.8 kilo köttfärs i frysen sen J:s syster med familj var här men som vi inte åt då och 500 gram lammfärs från D. fick goda lammfärsbollar kokta i tomatsås på nyår och jag gjorde därför såna igen med persilja, vitlök och citron. alla höll däremot inte ihop så bra så det som blev kvar i kastrullen lät jag sen reducera till en god pastasås. sen blev det nästan tre plåtar köttbullar modell större med mycket lök :-) känns alltid bra att stoppa in mat i kyl och frys.

eftersom det blev citron och ägg över funderade jag på nåt man kunde göra av det, checkade först tasteline:s vad har du hemma som kan vara rätt bra och hittade några citronrutor men kom sen på mandelskorpor. relativt hållbara, enkla och god deg :-) så nu torkar tre sorter i ugnen:
1) vanliga med vaniljsocker
2) citron
3) saffran

resten av dagen tillbringas nog mest i soffan och i sängen. skön bara-vara-vila.

puffsnö.

nyfallen och puffig snö samlas på mina skor och på nederdelen av byxorna och jag stannar vid busshållplatsen för att åka två hållplatser jag annars går. busschauffören påminner starkt om hannibal lecter. det är nåt med blicken. sen tunnelbana fram och tillbaka för att hämta lillebror N för promenad i stan. vädret är inte precis så att man njuter så vi går bara till skrapan som jag nu kallar student istället för skatte och sen äter vi lunch i kungshallen; pestokyckling med pasta och för första gången på länge smakar det gott med riktig varm mat.

sometimes i wish i had a proper reason to cry. a reason not so abstract.

hemma igen efter sen nyårsdagsfrukost, lerig slaskig promenad, och sen en sväng in hos E&K för mat och rappakaljaspel. ovanligt mycket flängande och åkande de senaste dagarna, i och med jul och sen nyår då vi också sov borta. även om umgänge är trevligt tar det ork och energi, speciellt att behöva ta hänsyn och anpassa sig. jag behöver tid emellan. för tanke. men främst för att kunna vara helt mig själv. tror att jag har ett ovanligt stort behov av det, även om vissa säkert bara skulle kalla det för omogenhet och brist på tålamod.

pratade med mamma i telefon. är det inget bra? frågade hon direkt. blev tårögd. precis som jag också blev tidigare idag. det sitter kvar. precis innanför, så nära, så ytligt. det kom tillbaka och jag vet vad det är. kan till viss del hålla med och förstå men samtidigt tycka så synd om mig själv. nu ska jag gå och krama J fast jag helst skulle vilja att han kramade mig. (skulle önska att jag hade ett mindre bekräftelsebehov.)

tideräkning.

tid. nåt som underlättar interaktionen mellan och ger struktur i tillvaron. utan det begreppet skulle man kanske leva mer i nuet, helt naturligt. ta ett djur eller ett barn, som ännu inte insett vad tid är, och ställ deras liv i relation till vårt.

snöig hemfärd från fjällen igår och idag lite flanerande i kista galleria, lite planlöst plockande och en tur till södertälje för att lämna tillbaka hyrbilen och kort fika med J:s pappa som var ensam hemma eftersom J:s mamma för ovanlighetens skull jobbade kväll.

imorgon är ytterligare en sån där dag man förväntas göra nåt speciellt. vi ska till J:s kompis D som bor lite halvt ute på landet, blir lite aktiviteter och gemensam matlagning (bl a blinier med romröra och snittar med smaksatt keso och spenat) med D:s flickvän och ett annat par.

everything we see and hear.

dagarna flyter in varandra, som så ofta när man egentligen inte gör nåt speciellt (bl a annat korvgrillning efter liten bergsbestigning till fots och en biltur till klövsjö), fast det är ett konstigt uttryck för det mest speciella en människa kanske gör i sitt liv är just att umgås och interagera med andra. typ bara vara. några foton har jag iaf tagit (den lille söte är J:s ena systerson).

jul i vemdalsskalet.

befinner mig nu i en stor lyxig splitterny lägenhet i vemdalsskalet där vi firar jul med J:s familj. så ny att varken internet eller avlopp var testade och det vart ett litet pådrag under ungefär en halv dag i förrgår för att till slut konstatera att nån (troligen lekande barn) lagt stora stenar i rören innan de sattes ihop. nu funkar iaf internet för tillfället och jag ligger i en av de mysiga sofforna framför en av de två stora tunna skärmarna man kan se tv eller film på.

är runt fem minusgrader, alldeles lagom kallt, och rätt mycket snö. har inte gjort nåt speciellt annat än promenader, ätit god julmat och godis (bl a lakritskola som E gjort själv med lakritsstänger som ingrediens), spelat spel och umgåtts. testade lite skidor på längden idag men spåret, då det överhuvudtaget fanns nåt, var inte plant som jag helst föredrar så det blir nog bara vandring till fots framöver.

och eftersom jag tänkte men inte kunde säga god jul till dig innan julafton blir det en lite försenad sån hälsning nu istället.

and i tried to explain it to you but it was too huge.

ibland råkar/orkar man ha med sig kameran just när.

beskrivningar. försök att förmedla en verklighet som måste upplevas med alla sinnen och även involverar känslor. det är som med kärlek.

orden räcker aldrig till. och det är ingen strävan heller.

och ibland saknar jag dig innan du gått.

hon var egentligen fri att göra vad som helst, hon hade inga band, inga tvång. lea hade uppnått exakt den tillvaro hon alltid hade önskat - total självständighet och frihet att göra precis vad hon ville. och nu när hon uppnått det, ville hon märkligt nog ingenting alls . (ur ladies av mara lee)

och när jag för en gångs skull vill ha nåt som egentligen skulle gå att ordna (ett egetdesignat visakort) kan inte skandiabanken fixa det åt mig. inte i dagsläget.

inte för att citatet var speciellt på det sättet men när jag läser långa stycken där författaren hittat precis exakt rätt ord känner jag både lust och lite avundsjuka, för oftast trubblar det för mig; de där perfekta, träffande eller finurliga sakerna som andra skriver kommer inte fram ur mina nedtryckningar. släpp på kraven.

kvällsfryser, äter noblesse mint och lyssnar på amanda jensen, har lyckats med bedriften att inte höra henne sjunga förrän igår, tycker hon gör hallelujah bättre än både rufus wainwright och jeff buckley. sensuellt och liderligt.

fortfarande ingen julkänsla trots julkonsert och pepparkaksbak.

då vi bokat in en julig aktivitet med min familj igår, lördag, lite som kompensation för att jag inte kommer vara hemma och träffa dem under julen, och J:s pappa fyllde 60 år denna helg åkte vi istället ut till pershagen i fredags kväll och firade honom med vänner och god buffé. dagen efter alltså glögg hos mina föräldrar, med N och M&P, och sen julkonsert i kungsholmens kyrka. ingenting kan jämföras med vad vacker sång gör med mig , det ger en så skön vemodig smärta i mitt bröst. vill också, kanske därav smärtan, fast själva upplevelsen är enbart positiv. idag blir det en andra omgång pepparkaksbak, eftersom degen förra helgen blev varm och mjuk alldeles för fort.

en sak som jag faktiskt nästan tyckte var lite rolig - och så brukar jag inte så ofta uttrycka det - var att köra bil med en gps som pratar med en och säger åt en vilken fil man ska ligga i. optimalt för mig som kör bil så sällan att jag inte riktigt hinner ha koll på allt. det största besväret är dock att göra sig av med bilen när man har kommit fram, dvs parkering, och där kan ju tyvärr inte gps:en göra nåt för att hjälpa en. lösningen är bara övning, jag vet, jag vet, men det är ju så tråkigt. jag förstår inte varför mitt tålamod, som aldrig varit särskilt bra, blivit ännu sämre. det finns många saker jag skulle vilja kunna bara sådär. när jag tänker efter är det väl så med de flesta saker, kanske till och med alla. finns det nåt jag eller du skulle vilja öva på/lära sig göra om valet att kunna det direkt fanns? och är orsaken i så fall att glädjen över att äga förmågan skulle vara större?

omkring klockan åtta blir det ljust.

igår:
möter mamma i ropsten för att gå på en guess -utförsäljning som bror M:s sambo P lobbat för, hon jobbar där och tyckte verkligen vi skulle komma. är som väntat mest anorektikerstorlekar men jag hittar ändå två toppar och mamma som har lite annan smak än jag hittar väldigt mycket, vilket är kul för henne. får skjuts hem av pappa och senare har han och jag en sån där härlig pappa-dotter-stund som bara han och jag kan; jag skrattar så att jag får ont i magen men det är ens ingen idé att försöka förklara, inte ens om man står bredvid förstår man. humor. och det är så genuint äkta och enkelt och gör en ändå så gott.

idag:
träffar L på det café på drottninggatan vi sågs på förra gången och även gången dessförinnan, vilket gör att vi kanske snart blir stammisar där. efter prat om jobb, saknad/längtan efter det man inte har, att man aldrig är riktigt nöjd med det man har just nu och mat och vilka problem det - som på nåt sätt är det mest naturliga, eller åtminstone borde vara - kan orsaka går vi en runda på plan tre på kulturhuset och kollar in anna claréns fotoutställning som öppnade i dagarna. bilderna går rätt in i mitt bröst, nånstans nära hjärtat. det slår mig som så ofta att det som mest visas/pratas om är det som ger upphov till frågor, konflikter, önskningar och längtan. glädje vet vi kanske inte riktigt hur vi ska ta emot? eller också tycker vi bara att det är fejk och båg. nä, ingen människa kan vara så bekymmersfri. men för stunden kan man faktiskt det. och det räcker.

pepparkaksdeg för andra gången.

fick se farmors fina lägenhet som hon äntligen flyttat till efter att ha bott i ett hus som hon inte klarade av i x antal år. pratade redan om förra helgen men då var hon upptagen, och det är ju bra att hon håller igång med olika aktiviteter, så vi var där och sällskapade i fredags kväll istället. för övrigt en kväll som bjöd på en sällsam känsla pga dimman som förändrade både ljud, ljus och stämning. sånt där oförklarligt, kanske ungefär som när man känner närvaron av nån som dött.

lite annorlunda visit när vi hälsade på J:s kompis D en sväng igår; hittade honom i nåt han kallade för slaktarboden där han höll på att förpacka och märka kött från två rådjur och frågade om vi ville ha. slutade med att vi åkte därifrån med färs av eget slaktat lamm. idag tog vi vara på det lilla ljus som fanns och gick en promenad med P i djursholm förbi cedergrenska tornet och ett antal villor i miljonersklassen men av olika skick. blev åthutade av en gubbe som öppnade sin dörr så fort vi trampat på nåt han hävdade var privat mark, men som varken var skyltat eller markerat med staket och närmast liknande en fortsättning på en gångväg.

planen är att göra ny pepparkaksdeg i eftermiddag då den förra gick åt utan att några kakor blev gräddade, dels pga en liten olycka med avfrostningsvattnet i kylskåpet och för att degen kanske är godare än slutprodukten :-)

schäfrar som ligger med svansarna ut i gången.

bara ens egen hörsel och fantasi kan styra musklerna kring munnen så att man plötsligt ler där man sitter själv på tunnelbanan med ryggen mot en gammal tant med skällig brun pudel och en man som närmast klassas in som uteliggare eller alkoholist. röster, ordval och prattakt avslöjar så mycket. jag tycker inte om när nån har med sig en schäfer som ligger med svansen ut i gången. folk kan ju vara rädda för hundar. i näckrosen kommer det på en kvinna som vill ge godis till den oroliga pudeln. nej, inte choklad, säger matte. nej, det är inte choklad, det är levergodis, det gillar alla hundar och det är inget de blir tjocka av. och hon stoppar ned handen i fickan för att ta upp ännu en bit. och jag tänker att det vore kanske nåt, att gå runt med hundgodis i fickan.

who do you pray for at night before you go to sleep?

fortfarande mestadels kvar i trötthetens grepp. imorse när jag la mig på sängen och lät eltandborsten fara över tänderna som jag brukar på mornarna kände jag hur gärna mina muskler ville slappna av. hur medvetandegraden ville sjunka till insomningsnivå. de timmar mamma och pappa var här på trevlig middag igår och åt god köttfärspaj med bovetemjöl i pajdegen var jag dock ganska pigg. alltid nåt.

jag saknar fotograferandet, och det får väl ändå anses bra att den lusten finns. idag fanns dock inte ljuset.

söndag redan igen.

helgerna går så fort, en halvdag eller en dag borta bara sådär. lite planer, lite oplaner, lite promenerande, lite umgänge; dels lördagmiddag hos Å&H och idag adventsfika hos E&K och vips var det mörkt och flera timmar passerade utan att man riktigt hann förstå det. vill ibland bara stanna upp lite längre än ögonblicken, fånga och spara i en ask som kallas minnets. titta djupt i ögonen, hålla om och förmedla utan ord, men det funkar inte alltid riktigt så. ändå är tankeläsning en tvetydig önskan.

är det fortfarande kärlek eller kallas det nåt annat?

jag sov oroligt inatt. drömde att mamma var kidnappad av zigenare. polisen fick inte kontaktas. jag tänker som vanligt det värsta och nån, jag vet inte vem, säger det också: det vanligaste är att de blir dödade. jag föreställer mig hur det skulle vara om hon inte längre fanns. man kan försöka, men det går inte att förbereda sig på allt.

natten innan rullar jag över klippkanter, gör mig illa. sen svävar jag högt upp över marken, ser åkrar och fält och blir yr. och natten innan dess brann det, med alldeles vit rök, enligt brandmännen. sällan minns jag mina drömmar, men när jag gör det är de alltid så starka, pockande och ofta tydliga med sitt ursprung; i lördags tände J ljus hemma hos mig, vilket jag i princip aldrig gör och i söndags läste han upp en intervju med fabian bengtsson för mig. jag vet att jag berörs av sånt.

suspekta svanjagare.

efter en lite orolig vecka då lillebror N varit sjuk och de inte riktigt vetat vad det var, med symptom som tydde på det värsta, var det skönt att i fredags få bekräftat att det inte var det. så när E&K kom på middag och tp-spel kunde jag iaf släppa den tanken. i lördags passade vi på att njuta av solskenet och gick från stora essingen via lilla, och kollade på de fina (relativt) nya husen i luxområdet som jag tidigare bara sett från tvärsöver vattnet, till fridhemsplan. stötte på två suspekta kvinnor som verkade vara svanjagare; de hade tre kassar med skorpor och bröd med sig och kom strax efter att ett helt svanstim simmat förbi: det var en väldig fart de fick!

igårkväll var K här på middag och det var bra pratigt som vanligt även om granatäpplesorbeten inte smakade som förväntat. sia:s hallonsorbet smakar verkligen hallon men den här var lite mer åt parfymhållet. rostbiffsalladen med bl a keso, majs, paprika och spenat gillade iaf jag och resterna blev dagens mat, en småregnig och gråtrist dag då man får lov att vara inne och slappa, och det kändes för ovanlighetens skull väldigt bra. för det är du värd. är jag?

delad glädje är dubbel glädje.

ibland träffar man på människor som slår hål på ens fördomsbubblor. som på nåt sätt lever lite mer på att göra andra än sig själv nöjda. nä, snarare sig själv genom andra. det kallas synergi. jag vet att det funkar så. delad glädje är dubbel glädje. redan i hissen på väg upp till vårdcentralen säger en man, som åldermässigt skulle kunna vara min morfar, att det måste vara en svensk hiss eftersom den går så långsamt. det är bara svenskar som är så lugna. människor från andra länder är mer stressade. självklart bryter han själv på svenska. sen frågar han om jag vill ha hans nummerlapp, för jag har kanske mer bråttom än han. jag tar tacksamt emot den.

efter ett tag kommer en medelålders man på kryckor in och mannen som bryter reser sig genast och erbjuder den andre sin plats fast det finns flera andra lediga. när jag går förbi väntrummet efter att ha tagit mina blodprover ler jag mot mannen och säger hejdå. den här ytliga formen av kontakt kan ge en så mycket. lite vanlig enkel vänlighet och att släppa in nån bara lite grand kan göra att man går därifrån med ett omedvetet leende på läpparna och en känsla av värme i bröstet.

bekräftelse.

du finns.

och nån ser dig.

så in i norden trött.

svårigheter att hålla mig vaken på tunnelbanan och bussen både igår och idag. kände det egentligen redan när jag vaknade. tröttheten som tynger ned hela kroppen som tyngder. det är inte särskilt vanligt att jag är så trött. sov dessutom åtta timmar i sträck i natt. kanske förkylning på gång, kanske påsamlad sömnbrist. saker som i normala fall går automatiskt måste utföras med stor koncentration för att inte bli fel. sådana enkla saker som att gå, sätta den ena foten framför den andra, eller att lyfta ut brickan med cellskålar ur inkubatorn.

it's all coming back. to me. now.

bläddrar lite i en bok jag skrev saker i tidigare. konstruktioner som rör upp, får en att associera, minnas, tänka och känna. nåt jag skrev när pappa ringt en gång, jag minns vilken dag det var men inte vilket år:

så ringer de. eller naturligtvis inte, inte båda. pappa. fast det kunde lika gärna ha varit mamma som frågat pappa om de inte ska ringa ändå. hade nog inte förväntat mig att de skulle. men det värmer. mycket. smärta i bröstet. fast pappa hör nog inte att gråten sitter i halsen. tårarna rinner mer när lurarna är pålagda. lyssnar till ljudet då tåren landar på kudden. vet inte varför jag gråter. för att jag är tacksam över att de bryr sig, för att man inte kan förvänta sig det? för att jag ibland känner en ensamhet och ett utanförskap som jag inte vet var det kommer ifrån? för att jag är ledsen över att jag har så svårt för att älska?

och ett annat fragment som bara delvis hänger ihop; när jag var liten och pappa skulle natta mig brukade han läsa en bön, jag kan den fortfarande nästan utantill:

gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
vart jag mig i världen vänder,
står mig lycka i guds händer.
lyckan kommer, lyckan går,
du förbliver, fader vår.

det var som en liten välsignelse, och jag tycker fortfarande att det var vackert gjort även om jag idag tar avstånd från en del av det kyrkan står för (och därmed har gått ur). med ett barns naiva medvetande tänkte jag nog att pappa, snarare än gud, var den som stod för beskyddandet och det får väl ändå sägas vara ett gott betyg till en förälder.

make my day.

första gången sen blogger började spara inlägg automatiskt som jag råkar ut för att endast en av typ tio rader finns kvar när man öppnar ett påbörjat inlägg. nåväl, bara till att börja om helgredogörelsen då:

i fredags trevlig och pratig middag med H&S och lilla A som var ovanligt medveten och uppmärksam för sin ringa ålder på åtta månader.

eftersom det var soligare än utlovat tog vi en lagom runda på lördagförmiddagen, främst för att inhandla ingredienser till pepparkakssmet. klantsak 1 som hade med pepparkakorna att göra: jag lyckades glömma en av de två pepparkakskryddorpåsar vi köpte. klantsak 2: läste fel/slarvigt i receptet idag och tog 1,5 liter istället för 1,5 dl vatten. eftersom jag aldrig förr har gjort egen deg reagerade jag inte på orimligheten men J upptäckte det som tur var innan det var för sent.

ringde sen mormor och sa att vi tänkte komma och besöka henne, då vi ändå skulle på middag hos P&M som bor i närheten, vilket gjorde henne väldigt förvånad men såklart glad. fick en fin ljusblå cardigan som hon köpt men inte tyckte passade. men viktigast var att hon fick prata av sig, tidsperspektivet blir så uppenbart olika; hon vaknar klockan fem varje morgon, bor själv och kan nu inte efter lårbensbrottet gå ut. om tiden gick långsamt för henne förut har möjligheterna för sysselsättning och tidsfördriv förminskats än mer nu. det finns ett bra uttryck: make my day. och det handlar oftast inte om pengar, utan om att ge nån av sin egen tid och energi. sen att vissa hävdar att tid är pengar är inte relevant i det här sammanhanget, för socialt umgänge kan inte köpas för pengar. sen alltså middag hos P&M, efter god taco blev det oväntat nog tp-spel, vilket var länge sen sist. kul!

idag kladdkakefrukost och sen uppgång pga väldigt lågt blodsocker vilket ledde till en typ halv, seg och slapp dag. pepparkakssmeten är iaf gjord nu, och det var målet. kakorna görs senare. nog för att jag gillar att planera men pepparkakor lämpar sig inte väl för infrysning.

desire to deliver perfection.

detaljer. återigen detaljer.

i ett försök att se om jag kan gilla nåt annat godis än choklad köper jag bassett’s traditional winegums. självklart måste jag studera bitarna i detalj, upptäcker att det står g.b på dem och läser på förpackningen att det kommer sig av att grundaren hette george bassett och att firman grundades 1842 i sheffield.

hur markisen ser ut på insidan. hur träden skuggar marken och hur löven skuggar varandra. hur det gnistrande solljuset kan förmedlas inverterat.

som när en klar melodisnutt som väcker nåt i mig bultar i bröstet och jag tror att nån ser mig.

jag kan ta hur många bilder som helst på samma motiv - ändra vinkeln och avstånd lite, lite grand - fast jag vet att jag kommer radera alla eller nästan alla ändå.

perfekt är inte målet. målet är att försöka vara nöjd med det jag
åstadkommer
presterar
gör
är
ger
får

det är svårt nog.

kvällens musik.

bloggen fyllde ett (igår).

firas med småkakor (bl a pepparkaksdrömmar) från gröndals bageri. det är inte ofta man (jag då) köper kakor i lösvikt från bageri/konditori. nåt speciellt ska det ju vara när det är nån annan som fyller år :-)

som vanligt är tidsperspektivet så både och; som den reela tid som verkligen förflutit och samtidigt som igår. insikten som ibland sköljer över mig - att till och med år kan gå fort - finns kanske där som en påminnelse om att njuta av idag. för morgondagen vet vi egentligen inget om. det enda vi har är nu.

love is.

det enda som räknas är att ha älskat och blivit älskad.

helgrapport med mycket mat.

både J och jag slutade vid lunchtid i fredags och träffades i stan, åt först kalvfärsjärpar på republik på tulegatan och tog sen en vända på gärdet för att lapa så mycket sol som möjligt nu när det är lite ont om den varan. hade kollat upp två fotoutställningar på kulturhuset, martin parr och araki, men på ungefär 15 minuter hade vi kollat igenom båda och ingen var väl precis att rekommendera. parrs foton var rätt anonyma och arakis ganska precis det motsatta. trots lördagens råa väder blev det en promenad till muffinsfabriken, missade snopet stängningen med fem minuter helgen dessförinnan, men nu blev det banan-choklad- och maple pecan-muffins som lunch.

söndagen ägnades åt social samvaro; först brunch (där pannkakorna var godast trots att det fanns rabarberpaj, omelett, korv, kyckling och revbenspjäll) i alvik med H, Å&H och A&E och sen (grill!)middag med hasselbackspotatis för mamma som hade äran att fylla år. M&P skulle "fixa" efterrätten även denna gång men nästa gång kommer jag säga att det får bli nåt mer ordinärt än prinsesstårta (förutsatt att de inte tillverkat den själva då)!

double so true.

ytterligare tänkvärda citat ur tillsammans är man mindre ensam av anna gavalda:

- varför låter du mig mala på så här? varför är du intresserad av allt det?

- jag tycker om när människor lättar på locket...
- varför det?
- jag vet inte. det är väl som ett självporträtt? ett självporträtt med ord...
- och du då?
- jag kan inte berätta...
- men det är ju inte normalt för dig heller att tillbringa all tid med en så gammal tant som jag...
- inte? så du vet alltså vad som är normalt?

nåt av det finaste som finns är när en människa öppnar sig. när ens egna väsen tvistas med nån annans. sen gillar jag som alltid ifrågasättandet av normalt.

det var inte längre samma människa som höll i pennan… hon hade ruskat på sig, ömsat skal och krossat granitblocken som hade hindrat henne från att komma vidare under så många år… ikväll satt det människor och väntade på att hon skulle komma tillbaka…människor som fullständigt sket i vad hon kunde tänkas duga till… som älskade henne för nåt annat… för den hon var, kanske…
för den jag är?
för den du är…

har lite svårt att helt skilja på det man gör och den man är, för beteendet speglar ju personligheten väldigt mycket, och därför blir det rätt ofta en konflikt i separationen av sak och person, tycker jag.

i tjugosju år hade hon sagt nej. nej, det går bra. nej tack, men det var snällt. nej, jag behöver inget. nej, jag vill inte vara skyldig nåt. nej, nej, låt mig vara.
-ja.

måste vara en hög mur att klättra över men en också en stor lättnad som belöning.

subtle as a breeze.

perhaps it's only when you mean the opposite you dare to tell. when you're so afraid of loosing the stuff you just thought you were hunting. if this enormous surge of feeling is not enough proof, then what is? life.

as if sometimes there was this feeling, a requirement, to make a conclusion from the results, but no matter how hard you tried, you could never make it concrete on paper. it remained subtle as a breeze. because you were never even meant to. feel complete or finished or whatever adjective you prefer. it's all about maturity, to realize you'll always be on the road. no matter what.

beroende på hur man ser det.

man kan sitta med fingrarna på tangenterna, trycka ned lite här och var, utan att egentligen ha nåt vettigt att säga (skriva). tänka att samtalen som ofta utspelas runt om en är bra uppslag. bara inte titta så att de ser att man lyssnar. tar del av deras problem och glädjeämnen. perspektiv på tillvaron. inse att verkligheten alltid överträffar fiktionen. eller kanske precis tvärtom. beroende på hur man ser det.

och man kan sitta med pekfingret på avtryckaren, trycka ned lite här och var, utan att egentligen ha nåt vettigt att säga (fotografera). tänka att allt (nä, inte allt) som finns runt om en är bra uppslag. men med kameran går det inte att låtsas att man läser i papperna/boken/tidningen framför sig. man får helt enkelt ta del av de problem och glädjeämnen som normen tillåter. inse att verkligheten alltid överträffar bilden. eller kanske precis tvärtom. beroende på hur man ser det.

sinnesrörelse.

skickar en youtube-länk till pappa där rufus wainwright sjunger hallelujah. både lite john denver och religiöst över den, så jag vet att han kommer gilla den som jag, även om jag precis gått ur kyrkan, men det kommer ändå alltid finnas sakral musik som vidrör mig nånstans långt inne. han skriver tillbaka, att låten var bra och undrar när jag kommer hem nästa gång. den frågan rör också vid mig nånstans långt inne. jag saknar er också. sen har vi middag med hela J:s familj och när man ser andra familjer sådär får man perspektiv. observerar, jämför, önskar, oönskar, inser, framför allt inser man; plötsligt blir vissa saker så tydliga. nåt man egentligen nästan alltid vetat men ibland lyckats förpassa till nån sidoväg. alltid så mycket tankar. du vet ju det. och när vi har lagt oss och viskar för att inte väcka lille E tror J att jag blivit lite extra snuvig. men jag är inte ledsen. jag gråter av kärlek.

smatter.

ambulanshelikopter med tillhörande helikopterplatta. om det var nån som inte såg det :-)

sjuochenhalv nyanser av blått.

som sagt. några bilder. och citatet (från tillsammans är man mindre ensam av anna gavalda):

…att vara intellektuell betyder att älska att lära sig, att vara nyfiken, uppmärksam, att beundra, röras, försöka förstå hur allt hänger ihop och att försöka gå och lägga sig lite mindre dum än dagen innan…

ibland behöver mer inte sägas.

inflätad i sig själv.

J har lärt mig att det finns nåt som heter eloxerad aluminium. han ville ha såna röda garderobsknoppar/handtag men det fanns inte på ikea när vi var på deras världens största. vad som dock fanns var en produkt som hette amorf frost (fönsterdekoration). vissa ord känns så mycket mer än andra. amorf kommer från grekiskans amorphos som betyder oformlig eller formlös. plaster som har en oregelbunden kedja som är inflätad i sig själv och andra kedjor är amorfa . allt från wiki.

dessutom har jag äntligen hittat en bra (enligt mitt tycke) definition av intellektuell (i tillsammans är man mindre ensam av anna gavalda). dessvärre hittar jag det såklart inte nu när jag bläddrar i den...skrev av det och har det i ett worddokument i min dator...typiskt. jaja, har snart läst ut den boken iaf och den innehåller en hel del tänkvärt och till och med citatvärt, så minst ett kommer iaf. typiskt nog finns inte de senaste fotografierna här heller, men jag har iaf äntligen lagt över dem till datorn, så de kommer också. snart. tycker själv det har varit lite bildbrist här på sistone.

sånt vi gillar.

mycket skön vårvärme kunde anas i luften imorse. sånt gillar vi. mer sånt :-) trevlig middag på jensen med M igår, är nog det gemensamma i vår bakgrund och personlighet som gör att kontakten går så lätt att ta upp trots den långa tiden mellan gångerna vi ses. egentligen skulle M också kommit, tror vi pratat om att träffas, bara vi tre, i typ ett halvår nu...saker och ting tar tid när folk bygger upp trådar av liv omkring sig, men hon mådde inte så bra. vi bestämde dock en repris på jensen inom en relativt snar framtid. ringde mormor också, och gjorde hennes dag lite gladare och innehållsrikare. och det kändes bra att jag även ringde upp L, kände att det behövdes mer än några korta mejlrader den här gången. ibland finns där ett sånt speciellt oförklarligt samförstånd mellan oss. bara farmor kvar nu. men det är inget som gnager mot samvetet. och det är bra.

när man borde sova.

ibland är man otrött på fel tider och alldeles för trött när man förväntas att inte. det är konstigt.

igår testade vi muffinsfabriken i midsommarkransen: de fick godkänt med tanke på att det är svårt att göra stora muffins som inte är torra. visste inte heller att mandelmassa ingick i tosca (vilket det säkert inte gör heller)! efter lite välbehövlig middagsvila (som man speciellt behöver om man vaknar vid fem-sextiden!) middag och bowling med P&M, andra gången i mitt liv, så det gick väl ungefär som man kunde förvänta sig men jag gillade brunswick-skorna med kardborreknäppning skarpt :-) och miljön var lite fotopockande. kom jag på nu, en söndagmorgon när klockan bara är lite över fem. crazy.

idag är det tänkt att vi ska på chokladmässan på nordiska med E&K. rekommendationen är att vara där när de öppnar eftersom det tydligen brukar vara lång kö, så snart är det väl ändå dags att gå upp. typ.

därför.

för att det var jätteskönt med vinterjacka och dubbla vantar idag, för att det nästan är fredag den trettonde, för att jag har 41⅓ i skostorlek, för att jag känner mig febrig och inte vet om det beror på den enorma tröttheten som subtilt rör sig i min kropp eller på att ugnen har varit på rätt länge nu eftersom bovetepajen med köttfärsfyllning aldrig vill bli färdig, för att the ark alltid har det där sköna soundet i sina låtar som på samma gång är så sentimentalt och hoppvänligt och för att mamma ringde från malmö (dit hon och bror M flugit för en höstweekend i huset i båstad med pappa och P) och bad mig kolla pin-koden till hennes mobil som hon glömt eftersom hon aldrig annars stänger av den. därför.

do you have a great mind?

only great minds can read this. this is weird, but interesting!

fi yuo cna raed tihs, yuo hvae a sgtrane mnid too. cna yuo raed tihs? olny 55 plepoe out of 100 can. i cdnuolt blveiee taht i cluod aulaclty uesdnatnrd waht i was rdanieg. the phaonmneal pweor of the hmuan mnid, aoccdrnig to a rscheearch at cmabrigde uinervtisy, it dseno't mtaetr in waht oerdr the ltteres in a wrod are, the olny iproamtnt tihng is taht the frsit and lsat ltteer be in the rghit pclae. the rset can be a taotl mses and you can sitll raed it whotuit a pboerlm. tihs is bcuseae the huamn mnid deos not raed ervey lteter by istlef, but the wrod as a wlohe. azanmig huh? yaeh and i awlyas tghuhot slpeling was ipmorantt!

hur odödlig jag inte är.

det är ljust kallt och när jag går förbi nybrokajen ser jag att djurfotoutställningen med bilder som steve bloom tagit fortfarande är kvar. tror inte jag varit där på ganska precis tre månader. minns att det också var en fuktig dag. framför dramaten, som just nu ser ut att få sin fasad renoverad, backar en delicatolastbil in, med den där underfundiga reklamen äter du tillräckligt varierat? på nybrogatan öppnas en port av en liten flicka, kanske åtta år, som helt säkert ska till skolan. hon går med bestämda steg och stannar på tryggt avstånd vid övergångsstället men jag måste som vanligt gå lite för långt fram, så att föraren i den silvriga porsche cayenne:en blir lite, lite orolig och sätter foten på bromsen.

men lugn, bara lugn, jag vet att det är röd gubbe. jag vill bara känna vinddraget av din bil, hur nära jag kan komma. hur odödlig jag inte är.

tre stora svartvita fotografier av ansikten är det som fångar uppmärksamheten när man går in. och det första hon gör är att sätta vaselin på mina spruckna mungipor innan hon stoppar in den där fotomojängen som skaver. och jag gillar henne med en gång. känner att hon är på rätt plats. och jag blir genuint berörd. jag vill också ge. till människor som vill ha.

förtroligt samtal med mamma.

sånt som kan kategoriseras in under människokännedom - empati, ödmjukhet, förståelse, tålamod, insikt, anpassning, kommunikation, respekt, hämnd (fast just det skulle hon inte hålla med om) - diskuterar jag mycket med mamma. vi pratar om nån som brustit i typ allt ovanstående och jag berättar att jag ibland brukar tänka folk döda. och vi brister båda ut i skratt. det förvånar mig att hon blir lite förvånad för delvis är det hon som lärt mig att tänka så, alla tankar hela vägen, worst case scenario, liksom. kanske borde jag tänka lite mer best case scenario. men egentligen handlade det inte om det nu, utan mer om att pröva om vissa tankar, som somliga säkert skulle kalla morbida/avskyvärda/fruktansvärda/sjuka/kriminella, hjälper en själv lite grand. det kan nog kallas för dagdrömmeri och det är nåt livsviktigt alla ägnar sig åt mer eller mindre. att dela med sig av en del såna tankar kan ta udden av dem, ibland trampa sönder dem helt, men vid enstaka tillfällen amplifiera deras kraft. då rör vi oss nånstans nära det man brukar kalla connection som svenskan inte har nåt bra motsvarande ord för. och det i sin tur gränsar till lycka.

dagens skratt.

det heter så fast man inre får det varje dag. J underhöll mig imorse:
(om islänningar som bor utanför ön:)

de blir lätt deprimerade. de saknar väl nåt. isblock, kanske.

det fick iaf mig att skratta sådär härligt mycket att jag var tvungen att stoppa huvudet i kudden.

det är jag som är konstig. inte ni.

varför är det så svårt att säga nej? vill mycket hellre göra nåt annat/vara nån annanstans. det är sanningen, men den kan man inte säga, fast ni egentligen måste förstå det, nä, man måste komma med nån annan version av verkligheten. för att såra mindre? för det är väl där kärnan ligger ändå. varför det tar emot att säga att jag inte har lust. med er. just nu. fast ni är mina så kallade kompisar. ganska lika mig. för att jag brukade ha det bra med er. men nånstans på vägen hit försvann mycket av det jag gillade att göra, och det sörjer jag ibland. det beror inte på er, utan nog mest på mig, men sånt är svårt att nå fram med och till, när man har problem med att förstå och formulera det ens för sig själv.

protection/disprotection of self.

vissa dagar orkar man bara inte. orkar inte vara social. låtsas intresserad. om man inte är. i tisdags skulle en indier med che guevara-väska och medium size-händer, med andra ord lika stora eller snarare mindre händer än vad jag har - vilket jag alltid tycker är lite spektakulärt på en kille - vara med mig och lära sig/kolla hur jag gjorde en plasmidisolering. kände redan på morgonen att jag inte skulle vara nån bra lärare, vilket jag annars brukar tycka om. jag störde mig bara på allt han gjorde och orkade inte ens prata med honom när vi åt lunch. och det värsta är kanske att jag inte ens har dåligt samvete över det.

dubbla fördelsdagar denna vecka. trevlig fördelsmiddag hos J:s föräldrar med E och K och lite släkt i tisdags och verklig överraskningsmiddag för pappa (som saknat oss) igår. mamma och jag och J lagade mat och bror M och P kom med efterrätten som var den mäktigaste och kladdigaste kladdkaka jag nånsin ätit. blev lite stojigt som alltid med P men bra också. och jag var alldeles ovanligt närvarande, hade roligare än förväntat. enstaka gånger funkar verkligen det där med låga förväntningar.

och när vi går hem, min hand i hans, betrakta honom när han inte ser, då behöver jag nästan inte låtsas alls. lina, så fort man inte är helt själv/ensam är det alltid låtsande i nån form. nä, murarna kan rivas helt.

sånt som får en att le. alldeles ensam.

det finns många alternativa sätt för emma att använda prego pastasåser. hon kan hälla dem över köttbullar eller...smörgåsar.

en talesman för prego förklarar för evening echo hur spice girls-sångerskan emma bunton trovärdigt ska kunna göra reklam för bolagets pastasåser när hon går på en diet där hon bojkottar pasta.

som så ofta: vad ska man säga?!

fix och don.

lagom helg; trots skuffvädret igår var jag och J ute två gånger, vilket jag egentligen tycker är minimum. och då var ändå den ena promenaden bara för att. eftersom solen idag gjorde det till utan-jacka-väder gick vi från alvik via alviks strand till stora essingen istället för att ta tvärbanan hela vägen, kollade in några villor i x-antal-miljonersklassen på håll och spontanfikade med P och M (som vi träffade utanför coop) innan handling eftersom E och K skulle komma på middag, vilket gör att jag åt både kladdig kanelbulle och kladdig baklava på en och samma dag och det händer ju inte så ofta.

annars mest lite plock och fix (inför några föräldrars fördelsdagar) och don och bara vara. med andra ord just lite lagom liv. eller nåt. känner att det egentligen är lite brist på motivation till bloggande här. eller kanske mest på koncentration...även om man inte kan kalla det att bli störd när det bara är mysigt. så.

oriktig mat.

oriktig mat till middag idag, som kompensation för igår :-) inte så mycket för att det är enklare utan mer för att det är godare att fylla en tallrik med apelsinklyftor (som talade om att apelsinsäsongen inte kommit igång ännu), fullkornsbröd och mariekex med smör och ost, cashewnötter och bitar av marabou helnöt och dricka äpple/apelsin/passionsfruktsjuice och vatten (med stora isbitar i) till.

viskande vemodigt vackert.

godast just nu. fast jag har lagat riktig mat, sån som är lite pysslig, lite hackande och skärande och rörande och väntande. inte sallad, rester, halvrester eller halvfabrikat. det sker ju inte varje dag och därför kan det hända att händerna längtar efter just de rörelserna, att skära i falukorv eller att klippa bacon. och jag fick återigen bevis på att dijonsenap smakar helt annorlunda när man värmer upp den.

chokladöverdragna hasselnötter är svåra att hitta på annat sätt, vilket är mycket märkligt. man talar om konsumentmakt men vad ska jag göra åt att karamellkungen inte har såna i sitt sortiment eller att fazer inte säljer dem på annat sätt? skriva ett mejl?! hmm...

joshua radin sjunger så viskande vemodigt vackert att jag inte kan sluta lyssna.

and I know it's easy to say
but it's harder to feel this way

för jag hävdar att känslor aldrig kan induceras.
de är,
kommer och går,
ibland lite som de vill och ibland som man själv vill.

(observera att jag inte varierat typsnitt och radavstånd, det gör tydligen blogger så bra själv. nån måtta får det vara på hur länge man orkar försöka trixa det rätt. blää.)

flyktig förnimmelse.

när man förvånas över sina egna känslor, att känna så starkt bara genom att titta, lyssna och vidröra(s). en flyktig förnimmelse av oxytoxinet. att utvalda ögonblick dras med, in i, verkligheten. då, nu och snart; inse att akut presens inte kan existera utan längtan och minnen, vilka för övrigt bara är substitut för imperfekt och futurum, det är per definition en växelverkan ungefär som att en triangel inte förblir just det utan de tre hörnen.

i helgen har jag och J träffat K (mycket planerat), bror M och P (av en mycket stor slump) och E och K och J:s föräldrar (lagom mycket planerat), vandrat ovanför klipporna i fredhäll, på kullersten och gräs i och omkring gripsholms slott och fått god mat även om det godaste på hela helgen nog ändå var trillingnötterna i alladinasken :-)

we love until we die. hope so.

nånting i den här låten gör att jag berörs (fast jag inte brukar gilla sån här musik), utöver videon som är så skönt detaljig.

har varit ovanligt sysselsatt, så pass att bloggandet och bloggläsandet har blivit eftersatt, men det är bra, om inte annat så för övnings skull; inte fastna i mönster och ha så få måste-saker som möjligt. men som alltid finns det gränser man inte vill komma för nära fast man vet att de är dynamiska och att såväl vertikal som horisontell förflyttning förekommer.

gillar
milko fjällyoghurt hallon som J köper - den smakar verkligen hallon fast den bara innehåller 4,2% av bären.

telenors reklam - den där jackie kennedy ringer och frågar om sonen/dottern pluggat till matteprovet och martin luther king om att densamma måste följa med till landet i helgen. kreativ idé.

börjar dock tröttna på
vi:s ältande om att de minsann är de enda som inte infört egna märken-produkter utan endast har orginal. men alla vet tydligen inte det ännu. okej, det kanske är jag som är selektivt observant här. erfor senast idag att en del människor inte är medvetna om sånt. hemköp har sitt eget temärke och det var mycket billigare. men tjena.

människor som skriker/pratar jättehögt i mobilen på kollektiva färdmedel eller allmänna platser eller som spelar musik utanför sina hörlurar. men snälla nån.

noterat
att de nya bussarna går samma väg som bilarna, det vill säga blir större och större. idag höll en trafikskylt på att bli nermejad när bussen från karolinska skulle åbäka sig ut. terminaler och vägar är inte anpassade för dessa monsterfordon. har också tänkt på att vissa garage ju inte heller kan svälja en suv. dessutom låter vissa bussars dörrar nåt oerhört, så pass att jag var säker på att de överskred den tillåtna gränsen, men nej, det gör de inte, enligt nån nisse på sl som besvarade min synpunkt. människor kan uppleva olika ljud olika störande. jasså, är det så?!

vet du?

vet du vad? vet du vad jag skulle vilja? hon tänker efter. fast hon egentligen inte behöver. för det gör ingen. innerst inne vet man. hon trodde förut att man måste ha mött andra för att. mött andra på riktigt. men hon är inte lika säker längre. och ytliga attribut som ses som erfarenheter kan ibland ersättas av andra. hon förvånas av och till över vad ögon och händer kan förmedla. söker efter definitioner som hon vet aldrig skulle existera om de präntades ned. som bara finns i luften mellan. som inte är likadana vare sig före eller efteråt.

samtidigt sitter en mormor ensam på sitt landställe. hon skriver ett kort till ett av barnbarnen. hon är ärligare än hon brukar. mycket tid tillbringas med att titta ut genom fönstret. förut, när barnbarnet var mindre, och lite mer lyckligt ovetande om vissa saker som hänt, fanns ett stort hallonland där på landet. inga hallon var så goda. med mjölk brukade de intas. och sockerskålen är fortfarande densamma. nu ser mormorn mest bara grävlingen ibland. men för det krävs ett tålamod som barnbarnet inte har, aldrig haft, kanske inte ens vill ha? mormorn känner nåt speciellt för det barnbarnet, nåt hon inte kan sätta fingret på. kanske är det hennes undermedvetna som försöker rätta till det som inte blev helt lyckat under årens lopp. med döttrarna. ännu inser hon inte att barnbarnet redan vet och inser så mycket mer än hon själv nånsin kommer göra. hennes beteende är som taget direkt ur en psykologibok. så säger barnbarnet om mormorn till sin mamma. för att trösta? förklara? vem har sagt att saker och ting blir lättare bara de får sin förklaring? barnbarnet vet att hon har en tendens till att undra varför. kanske kommer den delvis från mamman. det spelar ju egentligen heller ingen roll.

hon undrar lite om avståndstagande kontra konfrontation. där får man pröva sig fram. hon har redan vandrat lite på båda vägarna men det där tar liv att lära sig. det vet hon.

vet du? vet du vad jag skulle vilja? hon tar sällan de orden i sin mun men de finns där ofta ändå, långt fram i medvetandet. hon tänker att det egentligen inte är mycket hon begär. att andra har fått, verkligen fått, mer. samtidigt kan hon ju njuta av det hon har. inte bara försöker utan gör. för hon vet.

höst på riktigt.

jag vet inte om det håller på att bli riktigt kallt, om det stämmer det han sa, pojken i sex-sjuårsåldern jag passerade som glatt sa till sin måttligt intresserade mamma att nu är hösten äntligen här på riktigt eller om det bara beror på att jag ibland just nu känner mig febrig, men imorse hade jag velat både en varmare jacka och vantar. åt dock kanske lite motsägelsefullt kycklingsallad med mamma ute ute idag i gnistrande solluft innan vi besökte mormor som ramlat och nu fått skruvar i höften och ligger på ortopeden. på skallröntgen syntes också nån skugga men det var tydligen inget att göra nåt åt. folk runtomkring frågar om hennes ålder när man berättar och jag måste slå upp henne på birthday. kommer det inte nån liknande tjänst snart där man kan se var folk har varit folkbokförda en viss tidpunkt?

det är lite häftigt när man tillåter människor att nå fram till ställen i en själv man trodde att man alltid skulle behålla helt dolda. nåt av det vackraste är att blotta sig på samma sätt som att gråta oensam är vackert. just för att det innebär precis samma sak. människor kommer aldrig sluta vilja dela. för det bekräftar. omfamnar. smeker.

is beauty really in the eye of the beholder?

hon frågar om han ser bra ut. klart han gör. mer än. men när man kommer till en viss gräns, och endast då, måste man omdefiniera en del saker. när man är tillräckligt nära flyter ytan och det som finns innanför delvis ihop. nånting kan skimra igenom och förändra de rent fysiska dragen. hon har sett det. på många olika sätt. det är inte så värst svårt egenligen, fast det på samma gång ibland ter sig väldigt märkligt. det här med skönhet. så kallad. så påtagligt. som kan ta andan ur en på ett helt annat sätt än nåt så kallat intellektuellt eller intelligensmässigt. fast hon alltid har fått höra att det är insidan som räknas. bullshit. hon kan nästan inte gå nånstans utan att bli pådyvlad motsatsen. hon kan knappt längre se eller ens svepa med blicken över människor på bussen eller tunnelbanan utan att kategorisera. hon vill egentligen inte medverka till en sån värld men hon kan inte värja sig. hur blev det så? hur blev utsidan så betydelsefull?

skuff.

i väntan på bröd som aldrig jäser roar jag mig med en lista igen. är sjuk och har långtråkigt men med tanke på att J har varit sjuk i tre veckor nu och inte klagat en enda gång borde jag inte heller göra det.

vem ringde du senast?
pappsen.
vem ringde dig senast?
J.
hur löd det senaste sms:et du fick?
bra att du va ute och hade lite kul ikväll. sov gott nu min prinsessa o puss/din sjukling.
föredrar du att ringa eller skicka sms?
beror mycket på. föredrar mejl framför sms.
är dina föräldrar gifta eller skilda?
gifta.
när såg du senast din mamma?
idag.
när vaknade du idag?
strax före åtta.
vilken är din favoritjulsång?
hark! the herald angels sing/gloria (in excelsis deo).
vilken är din favoritplats?
hemma.
föredrar du skor, strumpor eller barfota?
barfota. utan tvekan.
när var du i kyrkan senast?
drygt en månad sen, då M och P gifte sig.
var tror du att du befinner dig om tio år?
inte en aning och funderar inte så mycket på det heller. försöker leva i nuet.
vad skrämde dig om natten som barn?
inget; jag var inte särskilt lättskrämd.
har du stationär eller bärbar dator?
bärbar.
är du social?
beror på. vissa skulle nog påstå det men svaret blir nog nej.
vad dricker du till frukost?
juice av nåt slag.
kan du spela poker?
kan och kan. vet väl reglerna på ett ungefär.
är du en beroendemänniska?
är inte alla det? egentligen. jag är beroende av kärlek och människor. om det inte är samma sak.
har du någonsin åkt ambulans?
ja.
vad har du närmast dig just nu som är rött?
mobilen.
kan du byta olja på bilen?
nä, absolut inte. förresten byter man väl inte, man fyller väl på?
nytt ord alla borde använda sig av i höst?
skuff= skräp, onödigt, irriterande.
hur många nycklar finns det på din nyckelknippa?
tre.
vilken svordom använder du mest?
fucking jävla. men bara med ironi.
skulle du hellre ta bilden än att vara med på bilden?
självklart.
om du vann på lotto, vad är det första du skulle köpa?
en lägenhet.
använder du huvtröjor?
händer att jag gör.
kan du vissla?
visst. och ibland riktigt bra också.
tror du folk pratar bakom ryggen på dig?
helt övertygad om att de gör.
har du gråtit offentligt?
har nog hänt. jag har rätt lätt för att gråta.
kan du kasta macka?
nej. jag gillar att sparka på stenar framför mig när jag går istället.
är du petig när det kommer till stavning och grammatik?
både och. jag registrerar omedvetet fel, såsom stavfel och särskrivningar, i saker jag läser men har tex inga problem med att själv bara skriva med gemener eller utelämna subjekt i meningar, vilket säkert andra tycker är fel.
har du någonsin köpt något från eBay?
jepp, en nip/tuck dvd-box.
tycker du om att krama folk?
nä, inte folk i allmänhet men vissa utvalda.
äger du en digitalkamera?
ja, jag ÄGER en digitalkamera.
vilka böcker, om några, har fått dig att gråta?
säkert flera men en jag minns var hallå eller! av robert bagius (en kille som dog i cancer)
får du dåligt samvete efter att du ätit kött?
nej, varför skulle jag få det?
vad var den senaste musik du lyssnade på?
only you med yazoo (fortfarande).

only you.

precis i rätt ögonblick. när jag tröttnat på de låtar som för en tid sen framkallade samma sinnesrörelse som denna nu gör. och med hela texten blir det enklare att sjunga med (dock har jag klippt fritt nedan):

looking from a window above it's like a story of love
can you hear me?
want you near me

all I needed was the love you gave
all I needed for another day
and all I ever knew
only you

and I need you

when I see you

wonder if you'll understand it's just the touch of your hand

alltid.
det kommer alltid handla om ögonen och händerna. vad dessa kan förmedla.
långt bortom alla ord?

har lunchat med mamma idag och träffat K och H ikväll. lite verklig uppdatering. inte via telefon, mejl, msn eller facebook.

vill ju känna. vill behöva. vara behövd. även om det är farligt. för den starka känslan i bröstet väger tyngre än asfalten som eventuellt kan göra skrapsår om man faller.

only you.

borde sova. (borde?)

men det är så mycket...att vara uppe.

kvällstoner som slår an precis rätt strängar.

verklighetssugen.

med ansiktet vinklat mot solen går jag förbi ett päronträd jag inte reflekterat över låg där förut.

det är ingens. och allas.

fläckvis är marken fortfarande mörk och fukten i luften gör mig ännu mer hungrig på värmen och ljuset från det gula klotet. jag tittar som vanligt så länge att jag får ljusfläckar framför ögonen.

på bussen känner jag att nån rycker i min ryggsäck och när jag vänder mig om är det en liten pojke i vagn som fått tag i reflexspöket som hänger i dragkedjan.

han har stora blåa ögon och hans namn är leo.

många har hörlurar i öronen men jag lyssnar till den härliga melodin i språket hos tre pojkar i tonåren som pratar franska.

och när bussen svänger vid västerbroplan sveper mina ögon över några elever med färgade band tvärsöver bröstet som spelar fotboll i rålis. jag blir lite fotosugen. detaljer. en arm som sträcks ut för att hålla balansen. det strilade ljuset som skuggar ena halvan av ett ansikte och gör blont hår blänkande.

men mest bara verklighetssugen. medveten. delaktig.