att välja matställe efter efterrätten.

lunch på café montmartre på hornsgatan med K och L. enbart därför att L visste att de hade ben&jerry-glass som kulglass där. efterrätten är ju det viktigaste även om caesarsalladen med räkor och advocado också gick ned :-) numera tillhör jag den växande skaran som har ätit ben&jerry-glass, närmare bestämt chocolate fudge brownie, fossil fuel och phish food. tycker dock inte att smaken var så extraordinär, mer de fantasifulla namnen och innehållet isf och det är konstigt att inte fler företag följt den linjen. lite kul var det att killen som serverade hade gått på samma tyska som oss på högstadiet och det var han som kände igen oss och inte tvärtom! jag och K brukar annars vara fenomenala på att haja sånt snabbt. kändisspottade kristina lugn utanför och hon såg lika sävlig ut i verkligheten som hon verkade när jag såg henne på tv senast. eftersom det var perfekt promenadväder=inte för varmt gick jag och K sen från mariatorget till fridhemsplan vilket blev en nätt promenad på nästan två timmar. har alltid gillat känslan att vara bland turister i sin egen stad, det är nåt visst med att fota främlingar med deras kamera (analog idag) och känna sig så hemma medan de inte. trygghet. jag kan. jag vet. eller nåt.

inbillar mig att mattheten i kroppen iaf delvis beror på vätskebrist som min kropp nu håller på att åtgärda efter en halv flaska vatten och en mugg cappuccino. resten är nog sömnbrist; vaknar konstigt nog fortfarande så tidigt av mig själv fast jag inte behöver. trötthet är en väldigt ambivalent känsla: jätteskönt om man får/ska/kan sova och inte alls önskvärt annars.

somrig helg.

har en känsla av att ju äldre jag blir, ju fortare går allt. kvällar, dagar, helger, veckor, månader, årstider och slutligen år. där tar det stopp, för längre än år är svårt att föreställa sig. på ett sätt är det en bra känsla, för det betyder att jag inte har några problem med sysselsättning, men en annan del av mig inbillar sig att den behöver planerad tid för ingenting som sen såklart blir nånting. det är en ständig avvägning och jag har nog inte riktigt hittat min plats på den skalan ännu. ibland får man för sig att man är på ett visst sätt gällande en viss sak när man i själva verket kanske skulle gynnas av nåt som kallas förändring.

picnic i lördags med K och L nånstans mellan råstasjön och lötsjön. bara för att man ska ha picnic när det är sommar och varmt. bara för att jag är så bekväm att jag sällan har det. för att man ska bränna sig åtminstone lite nån gång varje sommar och för att man ska äta ballerina med fyllning som börjat smälta.

jag var med J. trevlig grillkväll med scrubblespel i lördags med hans syster och hennes pojkvän. annars utforskar vi olika delar av stockholm; har sett större delarna av gröndal och gick för första gången under och över essingeleden över till stora essingen där vi åt glass från kungsholmens glassfabrik. sen vilade vi middag (lyxigt) på ormberget innan vi invigde hans balkong med caesarsallad.

men mest av allt är vi bara.

vi viskar varandra.

-tycker om dig.
-tycker om dig mer.

the time you enjoy wasting is not wasted time.

när folk får reda på att man har en blogg frågar de ofta: jaha, varför då och vad bloggar du om då? oftast är det just de människorna man inte kan förklara för, inte så att de förstår iaf. länge har jag känt nån typ av tillfredsställelse av att pränta ned ord efter varandra (det brukar jag dock inte säga). jag har alltid gillat att skriva/jag har alltid skrivit väldigt mycket låter numera som en illa kliché. jag skriver om mina tankar, känslor, små och större saker i tillvaron jag observerar eller funderar över, saker jag vill, önskningar (oftast uttrycker jag mig inte ens så utförligt). jasså, jaha. och jag vet redan innan att de inte kommer förstå. man måste läsa och/eller skriva själv, annars är det lönlöst. för mig är det svårt att förstå hur man kan vara utan den upplevelsen det faktiskt ändå är att skriva nåt som man vet berör eller på motsvarande sätt beröras av att läsa nåt som nån annan skrivit med samma syfte. att det finns människor som aldrig besöker den delen av världen. som inte för sitt liv kan förstå hur man väljer att vika timtal åt att skriva, bara för sakens skull. som istället sitter och tittar på morden i midsumer. det är för mig ganska ofattbart. jag vet, jag vet, här fallerar min tro om mig själv om att jag är så tolerant och vidsynt :-)

just nu.

plötsligt försvann lusten lite grand, både att läsa de bloggar jag brukar och att skriva själv. har inget behov just nu, orden kommer inte i den ström de brukar från hjärnan via fingrarna och upp på den vita (svarta) bakgrunden. de får stå tillbaka lite. för annat som tränger sig före. men det är rätt just nu, känns bra. var med J hela helgen och han tar med mig till ställen jag aldrig skulle besökt annars. och jag tar tacksamt emot, även om det ibland känns som att jag inte kan ge tillbaka, men det är bara som jag är, måste bara bli lite säkrare och inte känna mig så otillräcklig i vissa sammanhang. inte tro att folk begär mer av mig än jag begär av dem. jag tycker ju själv att det vackraste är att ge utan en tanke på att få tillbaka, på det sättet de flesta tänker på iaf. även om altruism i sin renaste form kanske inte existerar annat än i teorin, för den brahet som kommer av att man ger nån nåt är också en gåva tillbaka. och nu ska jag sluta innan jag trasslar in mig fullständigt :-)

jag skulle kunna skriva fysiska fakta som var våra fötter gått, vilken luft vi andats, vilket vatten vi sett, vilken vind som smekt oss, vilka hallon som var godast, var vi ätit från varandras tallrikar, hur många gånger mina läppar snuddat vid hans, hur lena insidan av hans armar är, var jag vilat min kropp mot hans och hur vi flätat våra fingrar men inget av det känns mer befogat än just mer än så. just nu.

love is the only drug that turns the ugly into beautiful.

det är nu. det är verklighet. och det är fjärilar.

jag vill knappt skriva det, bara cirkla runt. det är lättare, och kanske också sannare, jag vet inte, att minnas detaljerna. hans händer. som vill. mig.

när man inte kan sluta le.

träffar K på perrongen. det strålar om hela henne, hon kan inte sluta le och jag inser att jag gör detsamma. jag vet för jag minns vad hon sa att hon skulle göra i helgen, men jag tror inte hon märker, bara kanske. i luften mellan oss finns massa frågetecken utlagda, och jag tänker direkt att jag måste ringa henne ikväll för att räta ut dem till utropstecken, men egenligen behövs det inte alls. för allt är glasklart, även om orden är trevande, tiden knapp och omgivningen inte rätt. för vissa personer är det svårt att inte visa, även om jag brukar vara rätt bra på att ge ett neutralt intryck, vilket nog hänger samman med min inställning om att man blir minst besviken om man inte hoppas.

it humbles me.

ytterligare en kines har anlänt till labbet bredvid. hon är lika många år som jag, nygift, supersmal med trendiga glasögon och en silvrig ipod shuffle i midjan. hon har också en blogg. jag förstår på sättet hon pratar och tittar på mig att hon är nyfiken, intresserad. hon frågar vad jag gör på kvällarna, när jag är ledig. jag har inget bra svar. och idag sa hon att jag såg bra ut: you look great. bara sådär. it humbles me borde jag sagt men jag är inget bra på att ta komplimanger. varför måste jag alltid fundera på om de fina sakerna folk säger till mig är sanna?

jag tror hon tror jag är en sån med massa vänner, en fin pojkvän och liksom ett allmänt hyfsat ordnat liv. ibland kanske jag ger sken av att vara sån. när jag ser såna på tunnelbanan eller ute eller läser om såna är det svårt att tro vad nån sagt till mig:
-men Lina, tror du på allvar att det finns såna människor? alla har sina problem, oavsett. alla har sina ups and downs.
-jo, men det finns ju gränser. och ja, jag tror faktiskt att det finns såna människor, som är lyckligt ovetande på nåt sätt, som inte ifrågasätter, som trots allt är nöjda och glada som det är och med det de har. typ.
och nån suckar. vet att det inte är nån idé. för gällande det här är jag orubblig.

som ett blad som blåser i vinden.

04:28 visade videoklockan inatt när det började regna, jag var vaken, tror jag hade känning, och registrerade övergången från icke-regn till regn. har kommit in i nån konstig rytm där jag lägger mig sent och vaknar vid den tiden på dygnet, trött men ändå vaken, vilket resulterar i att jag är så sablans trött sen på morgonen och större delen av dagen, trött ända in i magen, så att det är jobbigt att andas, blinka, stanna och börja gå igen om nån idiot inte förstår (stockholms) gångtrafikregler. koffein hjälper föga, har alltid varit så tolerant mot den annars så snälla drogen.

bror M hörde äntligen av sig och undrade om vi skulle luncha. blev sallad med citronmarinerad lax (som var ovanligt god) ute på en restaurang på flemminggatan, och sedan promenerade vi i det varma vädret fram och tillbaka till polishuset eftersom han skulle hämta sitt pass. du är ute i väldigt god tid, sa jag till honom. han och hans flickvän P åker till italien (sardinien och florens) imorgon. vad då, jag kunde ju hämtat det imorrn! svarar han lika lätt som ett blad som blåser i vinden eller med en självklarhet likt den vinden smekte mina kindben på vägen hem med.

2 för 1 är bättre än 4 för 3.

fick ett vadderat kuvert från cdon igår vilket jag tyckte var märkligt eftersom jag inte beställt nåt. trodde det skulle innebära mer trassel med deras icke så eminenta kundtjänst, om man nu kan kalla en som endast existerar mejlledes för det. men det visade sig att det var en skiva jag beställt för två månader sen och som jag efter lite krux fick en ny skickad till mig eftersom den första de skickat av nån anledning inte kom - förrän nu då. så nu har jag två, men betalt för en. och med tanke på hur mycket tid jag fick lägga ned för att få en ny och med pengar som drogs hit och dit tänker jag inte skicka tillbaka den! från början var det mamma och pappa som skulle ha den, men nu har jag också en isolation years - sign sign. deras myspace finns här.

om mitt liv hade haft ett soundtrack.

igårkväll tjej/födelsedagsmiddag hos K, vilket jag såg fram emot och det var kul också, delvis för att det var lite andra och nya människor där. som vanligt noterade jag dock att vissas drag kvarstår men jag håller på att lära mig att inte bli irriterad utan bara ta det som en påminnelse om att själv alltid försöka vara ödmjuk och lyhörd. jag letar inte efter felfria människor, jag letar efter människor med rätt brister.

tiden gick ovanligt fort och det kändes tidigt fast det var sent när jag åkte hem. det var mörkt fast ändå ljust ute och fast det var kallt kändes det varmt, nästan lite på gränsen till sällsamt; om mitt liv hade haft ett soundtrack skulle ett av spåren passat in. konstigt nog var jag inte ens särskilt sovtrött när jag kom hem, tog istället fram kameran och lekte lite och såg en stegbrandbil som klockan 02:28 körde förbi med blå saftblandare.

och idag har verkligen bara varit en skön slappdag. försökte redigera lite foton men som vanligt tröttnade jag genast när det inte gick som jag ville att magnetlassa runt objekt och jag inte hade nån att fråga. är den otåliga typen som föredrar att ha nån sittandes bredvid som kan det jag behöver veta :-)

identifikation.

hon är närmast aristokratisk i sin intelligens, otålig och snabb. ställer höga krav. ibland osäker och blyg. ibland slingrande sig kring en lögn. men det är bara bristande rutin på livet.

(ur Kärleken till Sofia Karlsson av Anders Paulrud)

fleeing away from what bothers you most.

jag går med rak rygg, ut/bakåtsträckta axlar och med hakan kanske en aning för mycket i vädret (det är nog pretty much it resultatet av musklerna jag byggde upp förra året; att jag fått en annan hållning). du går som om du ägde världen, säger J på jobbet till mig med ironi i tonfallet. han har den typen av jargong som gör att man tar rätt mycket av det han säger och gör med en nypa salt, men jag gillar honom, han är en bra förebild gällande att inte be om ursäkt för sig själv. för varför skulle jag? det gör jag ändå tillräckligt. fullt ut, utan minsta tvivel, tar jag det han säger som en komplimang. med ett barns självklara sätt att ta för sig är det ibland bra att låta påskina att man är säkrare än vad man känner sig.

godnatt-msn med kompis L

ta hand om dig lilla linis

det är nästan så att jag bli tårögd, okej, vissa andra saker bidrar också till det, men ändå. tack L. på nåt sätt blir våra msn-konversationer alltid så genuina. i vanliga fall gillar jag inte sympatifraser men när de kommer från henne känns det aldrig krystat eller oäkta.

och fast jag inte borde lyssnar jag fortfarande på den hemskt destruktiva musiken (föregående inlägg). det passar på nåt sätt in här och nu.

squares on both sides.

kan inte annat än hålla med sandra/citronmuffin om att deras musik är så satans jävla vacker.

dana viking.

var ute på landet över midsommar men åkte hem själv efter lunch idag då den störande rastlösheten infann sig (trots att bror N inte hade nåt emot att bli fotograferad); medan mamma och pappa plockade krusbär trampade jag ihjäl sniglar. det känns bra på nåt sätt, skänker tillfredställelse, på samma sätt som jag alltid får lust att vrida loss mercedes- och jaguarsymbolerna på dessa bilars motorhuvar. men det gör jag såklart aldrig.

under pappa-dotterpromenad hittade jag en övergiven cockpit bakom ett skjul och pappa gissade att den tillhörde det plan som störtade i gottröra 1991, och när jag nu kollade upp det hette det planet faktiskt dana viking, som det tydligt stod på sidan, så det måste vara det, hur det nu hamnat middle of nowhere ute på färingsö.

lekande barn?

(igårkväll)
jag befinner mig mittemellan. mellan dröm och vakenhet. jag är så trött att jag vet att jag kommer somna innan jag hunnit tänka alla tankar jag tänkt tänka. ändå blandas de med andra som mitt undermedvetna plockar fram åt mig. jag ser mig själv, K och L när vi cyklar i bredd på en smal grusväg, vi är omkring tio år gamla och det är väldigt ljust ute, kanske tidig sommar. vet egenligen inte om det är ett minne eller nåt jag själv byggt ihop i efterhand när vi pratat om det. det oundvikliga sker iaf - L ramlar för att vi cyklar alldeles för nära varandra. när man är tio är man inte så bra på att förutse sånt. ens värld är inte så breddad. ska inte vara. jag ser S och mig själv sittandes på huk över brunnar, från vilka vi med stor upptäckarlust fiskar upp saker med en stor magnet vi hittat.

(idag)
även om jag tidvis var ett väldigt lekande barn fanns tidigt stråk av den där medvetenheten jag ibland önskar jag inte hade så mycket av. jag och mamma har pratat om det; att hon kanske delgav mig för mycket för tidigt. hade aldrig tänkt på det så, jag tog ju emot, men hon menade ändå att det var hennes ansvar som förälder. svårt - såklart det är svårt - att leda en annan människa rätt här i livet. dock skulle jag aldrig vara rädd av just den anledningen, som jag tror många andra kan vara. för just det kommer jag aldrig tänka eller tycka att hon gjorde fel, för andra saker, men inte det, även om det ledde till att vi kom att stå varandra så nära, vilket jag nu först på senare år blivit ambivalent till. det är inte alltid bara av godo att ha en så nära relation till sina föräldrar, även om jag vet att det finns människor som önskar sig just det.

trots är det lustigt hur olika syskon kan bli. bror M hamnade mycket mer i mitten och jag lite mer utanför huvudstråket. bror N också, fast på ett helt annat sätt, så det kan inte riktigt räknas. ibland frågar jag om de hade velat ha en annorlunda dotter, och det är kanske mest för att jag är i behov av bekräftelse. och jag vet ju svaret, så väl att jag ibland blir tårögd bara jag tänker på. men sen - vad är normal? helt sån vill jag ju inte vara heller. sådana diskussioner blir alltid så svåra. hur många standardavvikkelser accepteras? och det beror ju också på omgivningen, jag har ju träffat människor som delvis är som jag, de finns, men ibland känns de lite väl få. mycket handlar om att hitta rätt där och sist men inte minst handlar det om att tro på sig själv. eller iaf låtsas att man gör det.

nämen så arg man kan vara då.

ibland trillar det in saker i ens inkorg som inte är menade att hamna där. det här mejlet till en viss banks kundservice fick iaf mig att le en smula:

problembeskrivning: jag kan inte logga in, har inte kunnat byta fonder sedan 23: e april nu! jag har kod, engångskod och till o med ett jävla certifikat nedladdat! ge hit mina pengar era jävla rövare!!!
felmeddelande: jag får inget, inte ens åtkomst till mina egna $!!!
internetuppkoppling: annat: trådlöst whatever
internetleverantör: säg det?
annan internetbank: annan: snart har jag!

en djupare skepnad.

jag gillar regn bättre - plötsligt störs jag inte längre av att bli blöt - dofterna intar luftutrymmet på ett helt annat sätt och himlavalvet antar en djupare skepnad

jag gillar att ligga tätt, tätt intill med armarna över och under
att inte veta, eller snarare att veta att inte, men ändå vara så himla närvarande i nuet, och så medveten om det - kanske just därför

trots allt är det alldeles, alldeles för vackert för att jag ens ska försöka mig på att beskriva det mer med risk för att det då raseras eller mister nån av alla komplexa dimensioner som krävs för att hålla ihop det

jag vill
jag vet
jag kan
nåt som alla andra och nåt som bara jag

self.

Kommer på mig själv med att gå in på bloggen för att se om den som skriver den har skrivit nåt nytt :-)

that thing called life.

Lite från testandet av och med nya kameran (som ger ifrån sig ett väldigt high-tech-aktigt ljud vid start). Annars blir det inte så många ord idag; det jag funderade på att skriva om känns för krystat glättigt i förhållande till hur jag känner mig. Så. Det får vara. Kanske till en annan gång, kanske inte alls. You never know.

; blickar far runt och möter varandra.

Fast jag nästan alltid läser på tunnelbanan observerar jag människorna runt omkring. Läser in liksom, fast det är kanske inbillning för hur mycket kan man se och veta när man inte känner, nä, det är nog mest fantasier. Rörelser. Ljud. Allt registreras och ibland önskar jag att jag hade ett filter. Men inte idag; blickar far runt och möter varandra precis så länge man lärt sig är socialt accepterat. Det jag reagerade på var att tjejen mittemot mig log när våra blickar möttes. En liten rörelse i de rätta musklerna, nästan obemärkt men ändå utan tvivel. Jag hade aldrig sett henne förut och kommer säkerligen aldrig se henne igen men jag log svagt tillbaka. Det går inte riktigt att beskriva situationen men i andra fall när samma sak hänt har det alltid föranletts av nåt: man ger nån en tidning eller en tappad vante eller bara ett tyst samförstånd över nån gemensam tanke. Men här fanns ingenting sådant.

Vi behöver ge varandra mer. Utan en tanke på att få tillbaka.

frånvaron av förväntningar.

Ibland kan man roa sig med små medel. Helt oväntat. Kanske just därför - frånvaron av förväntningar. Det är oftast då man känner nåt av det där som kanske kan kallas för lycka för ett kort ögonblick. Avskärmat från allt annat som virvlar omkring och i en. Det - mina vänner - är en konst.

fjäderdiskus med kossa.

Igår hade vi möhippa för M. Det var den första jag var på och i augusti blir det första bröllopet (om man exkluderar mina föräldrars när jag var knappt två år). M fick med hjälp av ledtrådar lista ut vilka platser hon skulle åka till och på varje plats stod en kompis med ett särskilt attribut. Efter en lunch i skuggan på Djurgården åkte vi färjan till Slussen för att spela minigolf i den extrema hettan på Söder och sedan hem till S och A för middag, femkamp och Wii-spel. Jag hade aldrig testat det sistnämnda innan men nu förstår jag lite bättre vad folk menar, och inte för att jag nånsin varit särskilt mycket för tv-spel men vem kan motstå fjäderdiskuskastning med kossa och en backhand i tennis när man dessutom gör det med hela kroppen?! Mycket skratt och stoj blev det och jag tror M var nöjd med dagen.

Idag pannkakstårta under parasoll hos m&p eftersom lillebror N fyller år. Jag har konstigt nog blivit barnsligt förtjust i pannkakor på senare år. Och jag tycker mindre och mindre om värme ju äldre jag blir. Det känns ju bra :-)

empfindlich als porzellan.

Ovetandes varifrån har jag en förkärlek för cancer - och andra farligasakersomförändrademittliv - böcker. Den senast lästa i raden i den kategorin i bokhyllan är ...och jag vill leva av Ulrika Sandén som handlar om tiden i hennes liv då hon fick en hjärntumör. En liten parantes är att jag tycker svenskan saknar ett bra ord för att beskriva när man insjuknar i nåt. Alla former av verbet få har en alldeles för positiv klang som inte borde fläckas ned på nuvarande sätt.

För mig handlar alla dessa böcker om liv. Liv trots att... liv trots allt... här kan jag rabbla upp massa exempel men jag låter bli det. Till syvende och sist är det ändå tillräckligt för den som tycker sig vara drabbad. In i märgen sargad men trots det alldeles livs levande och ödmjukt beredd att leva (stulen strof jag läste nånstans nån gång och som fastnat i mitt bibliotek över minnesvärda ordkombinationer). Utvald. En enorm lättnad efteråt. Minns just det där efteråt. På tyskan i gymnasiet såg vi en film om en flygplanskapning och jag skrev om just det, för det fascinerade mig så.

För er som inte förstår ett ord tyska, och för nån annan också kanske, dök rubriken upp i mitt huvud bara sådär när jag tänkte på hur jag skulle få fram det jag tycker finns i bilden - ömtålighet/varsamhet/tacksamhet/uppskattning/se det lilla i det stora - i ord. Empfindlich als Porzellan betyder ömtåligt som porslin och jag minns det därför att jag använde just det uttrycket som rubrik på en annan text jag skrev på tyskan i gymnasiet.

Men det jag egentligen tänkt att det här inlägget skulle handla om - innan jag började sväva ut lite väl mycket - var ett citat från ovan nämnda cancerbok: Och trots allt, ..., kan jag faktiskt njuta. Den funktionen har jag kvar och den vårdar jag ömt! Jag beundrar henne för det samtidigt som jag undrar lite hur man hittar funktionen om man glömt. Och tänker att de viktigaste förmågorna av alla måste vara att kunna älska och att kunna njuta. Känna lust till nåt.

saker & ting.

Jag är - anser mig vara, försöker vara - ganska obrydd om saker. Fysiska ting. Som vanligt vet jag inte riktigt varför eller hur det kommer sig. Jag känner bara att det begränsar en, skapar behov som inte alltid finns. Får en att fokusera på fel saker (saker som egentligen inte betyder särskilt mycket). Om man tänker efter. Eller så värjer jag mig bara mot det allmänna idealet och media som talar om för oss hur vi ska förstärka och framhäva och förverkliga oss själva genom att konsumera, alltid ha en pryl på önskelistan.

Jag vill äga förmågor, inte saker. Och självklart behövs det vissa prylar på vägen. Just nu längtar jag lite efter min nya kamera som jag beställt och jag gillar min dator därför att de är verktyg för skapande och inspiration. Jag vet inte om det kanske är lite tragiskt men jag skulle kunna ge bort alla mina saker utan att bry mig särskilt mycket, därför att jag medvetet har alla minnen ristade inom mig, så att ingen ska kunna ta dem ifrån mig.

Sanningen är att med tiden är det det enda vi alla kommer vara för varandra ändå. En samling minnen. En del hjärtliga, en del grymma och så en del lite sådär lagom intressanta. Som kanske lagrats i nåt fack omedvetet, till skillnad från vissa andra som man bokmärker redan i presens.

Men slutligen är det minnena som gör oss till dem vi är, och till dem vi kommer att bli.

så.

Så mycket enklare och skönare allt skulle vara om just de människor man ville också ville en tillbaka lika mycket. Bekräftelse. Eller nåt. Jo, fast nåt mer också.

När man vill mer än. Vill fast man egentligen inte borde. Inte om man ser på det logiskt och rationellt. Men samtidigt är det nåt inom en som fortsätter att vilja, det är nåt väldigt litet, men det finns där, som nåt fysiskt flytande. Eller egentligen nåt väldigt fast. Som en klump som allt som oftast gör sig påmind genom att tränga sig fram fast man försöker svälja bort den gång på gång.

Jag tycker nog alldeles för mycket om för mitt eget bästa. Jag förstår mig inte på.

Så många ställen är minerade. Vissa kan jag ana i förväg och kanske på så sätt undvika men andra ploppar upp utan förvarning och smärtar djupt fast samtidigt ytligt. Trots att jag ibland vill har jag svårt för att gråta. Varför är det så?

Så.

Det jag skulle behöva mest just nu är nån som höll om mig hårt och sa att allting ordnar sig. Och att jag skulle tro på det också. Ska det vara så himla svårt?!

smile like you mean it

Av nån anledning har jag alltid haft så svårt för och varit så emot det där så kallade sociala spelet. Att låtsas att allt är så bra, att överdriva, att hålla med fast man inte, att spela med, att småprata/kallprata där man känner att man gör det bara för att, inte för att man egentligen vill eller har lust. Obesvärad tystnad är så skönt. Jag vet inte varför jag är så känslig när det gäller just det här (bortsett från att jag är en rätt känslig människa vad gäller mycket) för om jag vill kan jag ju vara väldigt socialt underhållande jag med.

Under min över två timmar långa cykeltur idag lyckades jag nästan bli attackerad av en kanadagåsförälder som uppenbarligen tyckte jag utgjorde ett hot mot dess små fjuniga barn. Helt oprovocerad började den springa efter mig där jag kom cyklande på andra sidan vägen än vad den lilla familjen höll till. Inte tal om att ta några bilder utan det var rent instinktivt flyktbeteende som gällde. Jag hade hjärtklappning ett långt tag efteråt så det var ingen kul upplevelse men nu har jag empiriskt erfarit vad så många säger om just kanadagäss. De borde skjutas!

so you can reach the sky you need

Jag har egentligen aldrig gillat det uttrycket. Inte ens metaforiskt. Det finaste för mig är att vara på jorden, marken, närvarande, faktisk, berörbar. Inte som i en bubbla, fjärran från alla andra. Bättre än. Men det där är samtidigt ambivalent; i hela sitt liv strävar man efter att vara som alla andra, att höra till, passa in. Fast på nåt sätt ändå inte, för man vill ju vara speciell. Fast på ett bra sätt. Positivt speciell. Som selektivt pedantisk, det låter bra. En i mängden eller den i mängden?!

Som alltid övervälmar sommarvärmen en extra mycket när den kommer på riktigt första gången varje år. Igår ville man ju knappt gå ut frivilligt, jag vet, man ska inte klaga på värmen, men just för att man inte ska gör jag det ändå :-) Jag och G var ändå tvungna att handla middag innan temperaturen sjunkit till behaglig nivå; sommaren är alltid skönast på kvällarna. Jag vet inte varför men dofterna framträder också bäst då. Förundras över att en så liten blomma som liljekonvalj kan dominera så stort doftmässigt i proportion till luftutrymmet.

Inte så mycket för att det är den dag det är, men iaf grillmiddag med marinerad oxfilé och rabarberpaj hos mamma och pappa ikväll. Farmor var också där och jag förvånades åter igen hur glad jag gör henne, utan att egentligen anstränga mig. Och det blir ändå jobbigt - för att hon inte förstår. För att jag befinner mig där jag gör. För att jag tänker och analyserar och observerar för mycket. Jag vet ju att alla har sina bekymmer men jag forsätter ändå att hävda att det finns gränser och graderingar. Om man vill och orkar kan man sätta sig in i andras situationer, iaf inom vissa ramar. Det kallas empati. Eller nåt. Sen finns det såklart saker utanför dessa gränser, som man aldrig kan föreställa sig. På samma sätt som att man inte kan föreställa sig resultatet av doftsammanslagningen av syren och liljekonvalj. Den förmågan finns inte förprogrammerad i homo sapiens. Dock är jag inte helt övertygad om att man inte skulle kunna lära sig det. Annars vet jag att det finns saker som är omöjliga - tvärtemot vad uttrycket säger. Och då snackar jag inte om så triviala saker som att nå nån himmel nån annan definierat åt dig.

the beauty of missing things

Ibland är det enklaste det vackraste.

Annars just nu: kitkat, loka vildäpple, träningsvärk i gluteus maximus, fryser och lyssnar på A Bad Dream och Bedshaped (typ trettioelva gånger fast jag egentligen inte ens gillar dem, bara lite, men nånting får mig att vilja höra dem om och om igen ändå) med Keane som finns här.

mejl från peter larsson, bitr svt-ombudsman

Bara för att jag upptäckte den eminenta sajten ratsit senare än de flesta andra betyder det inte att jag tycker den är mindre rolig för det. Och lite, eller egentligen lite mer än lite, av roligheten ligger i att man även kan kolla upp folks adresser, folk som är oförskämda nog att inte finnas på hitta eller eniro. Snart kan jag göra en kändiskarta över Stockholm och sälja dyrt :-)

Men det som föranledde det här inlägget var att jag tyckte att en viss Anders Lundin, programledare för Allsång på Skansen, tjänade lite väl mycket och då jag tänkte att svt var statligt och därför borde kunna tala om för mig vad Anders får/fick för sin medverkan i programmet skickade jag ett trevligt mejl till tittarombudsmannen Claes Elfsberg, som för övrigt inte heller har nån dålig månadslön och bor på en rätt representabel adress. Redan efter en dag fick jag svar, dock inte av Claes utan av nån av hans underhuggare, Peter Larsson, biträdande SVT-ombudsman:

Hej, Lina.

SVT är ingen statlig myndighet utan ett aktiebolag, ägt av en stiftelse som kontrolleras av staten.
Avtal och överenskommelser som SVT träffar med andra bolag och enskilda är mao inga offentliga uppgifter.
Vad Anders Lundin tjänar kan du möjligen ta reda på via skattemyndigheten och taxeringskaendern.

mvh /Peter

Tack Peter, tack så mycket. Eftersom jag antar att du skriver en hel del mejl i jobbet skulle jag föreslå att du tar dig tid att fundera lite över hälsningsfrasen: Hej, Lina. Jag är absolut ingen expert men har aldrig förut sett den kombinationen av ord, punkt och kommatecken.

Inte för att jag kollar särskilt mycket på tv i allmänhet och i synnerhet inte på svt, men nu funderar jag på bojkott. Inte för att jag på nåt sätt är emot att folk tjänar pengar, men jag tycker kanske det är fel att ett företag som finansieras av tv-avgift betalar ut sådana summor till (vissa av) sina anställda. Det känns som en helt annan grej vad kommersiella kanaler betalar sina anställda, även om man kan diskutera det med, men där kan man iaf välja och välja bort.

lateralt kringdrivande

Faidros förstod inte detta, men sedan han kommit till Seattle och demobiliserats satt han i ett hotellrum i två veckors tid och åt enorma washingtonäpplen och tänkte och åt fler äpplen och tänkte litet till, och som en följd av alla dessa fragment och allt detta tänkande började han på universitet igen för att studera filosofi. Därmed var det slut på hans laterala kringdrivande. Nu var han åter på aktiv jakt efter någonting. (ur Zen och konsten att sköta en motorcykel av Robert M Pirsig)

Förut, oklart när, trodde jag nog att man nån gång skulle komma till en punkt där man var nöjd, på så sätt att man slutade sträva efter nya saker/mål. Sen insåg jag att det inte var meningen att man skulle. Nånsin komma fram. På riktigt. Jag kommer alltid vara på väg. Dock förhoppningsvis inte på aktiv jakt efter nånting.

Kunde inte låta bli att sätta in dessa bilder (från RITTER SPORT) på min favvochoklad. Den slår lätt Marabou och alla andra märken med blåvalslängder. Bara så att ni vet :-)

som den tidsrymd det faktiskt är

Morfar dog för snart sju månader sen. Idag har mamma och pappa och några andra släktingar strött hans aska på en plats nära där han kom ifrån, enligt hans önskan. Medan flagor av hans fysiska jag landade på träd och jord och sten, kanske just på den stenen han en gång suttit, var jag och lillebror N på Spårvägsmuseet och tittade på fotografier på Stockholm, tagna av Hans Ekestang (ännu en utställning som inte levde upp till förväntningarna :-)) och promenerade sen längs gator i den stad jag känner bäst. Jag känner mer och mer att jag börjar få en relation, en anknytning, till olika platser i den enda stad jag nånsin bott i. Jag återvänder till platser bara för att, jag går längs en gata utan egentlig anledning men nån slags vilja, nåt minne måste ha startat vandringen dit.

Tiden som gått mellan den dagen för över ett halvår sen när jag inte ens var ledsen och nu är ett ypperligt exempel på ett fenomen jag (och många andra också) ibland upplever; att det på en och samma gång känns som igår och som den tidsrymd det faktiskt är. Ganska ofta, men inte i detta fall, tror jag nostalgi finns med i den funktionen, en längtan efter ett då, fast man är fullt medveten om att under processen från händelse/tidpunkt till minne bleks känslan av, uddarna vässas rundare och en ofrivillig selektion äger rum. Därmed inte sagt att det är samma sak som att säga: man minns det man vill minnas.

you gave me everything. and a little bit moore (självklart inte)

Om nån sa att du fick. Om nån gav dig. Nåt. Av sig själv. Och du ville och kunde ge tillbaka. Utan att tänka på det. Bara genom att vara dig själv, eller den du blev. Det kallar jag skönhet. Harmoni. Som att spela piano. Dansa balett. Prata franska. Så är att tycka om i sin renaste ursprungsform. Så lent. Så perfekt. Så harmoniskt. Storslaget, sprudlande, skimrande vackert, enligt mig. Några, kanske flera, skulle kalla det kärlek, och det spelar inte så stor roll längre om vi är överens om definitionerna. Så länge frånvaron av något leder till nån förändring är dess existens bevisad och berättigad.

sysselsättning

Följde med E på nån arbetsmarknadsmässa på KI efter jobbet igår och ikväll ska jag till K. H hade tydligen ringt och undrat om vi skulle göra nåt, ganska oberoende av vad det är för tävling ikväll, antar jag, men vi kollar väl lite halvt ändå. TV är nästan uteslutande en social grej för mig nuförtiden, att kolla med andra och kommentera är det som tilltalar mig. All annan lust som fanns för vissa program förut är som bortblåst. Just nu tänker jag lite för mycket än vad som är bra, och därför känns det skönt med sysselsättning. Vad jag inte behöver är att vara själv och fundera så mycket på saker som egentligen inte förändras nåt nämnvärt av att processas mellan mina neuroner. Nu ska jag till mamma och pappa och hjälpa till att bära bjälkar till deras uteplats!

Chasing Cars - Snow Patrol (inklusive videon, så enkel, så krypande in på skinnet, jag gillar blåsten och händerna och regnet)

gör det lilla du kan

gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt.
snart de dyrbara tillfällen fly.
efter vår kommer höst o på dag följer natt,
då kanhända ej morgon skall gry.
o var flitig att så, medan ännu är tid.
att din skörd måtte mogna i frid.
gör det lilla du kan, och se icke därpå
att så ringa, så litet det är

Lina Sandell (1833-1903)

Man borde kanske inte bli förvånad att nån tänkte så på den tiden, men jag blir det. Denna text skulle passa bra i en dödsannons (min?) Att alla människor kan göra något för någon. Att det kan ta slut när som helst. En strof ur nån Niklas Strömstedt-låt kommer upp i mitt huvud:

jag tar ingenting för givet, sånt är livet, sånt är livet

Faktum är att de flesta nog tar saker och ting för givet. Tills. Just det, tills det händer nåt. Men då kanske det redan är för sent.

lägesrapport

Vaknar kallsvettig och törstig. Äter en kexchoklad för att blodsockret ska gå upp och känningen försvinna. Fingrarna är lite darriga, men jag känner mig ändå så pass otrött, konstigt nog, att jag vill sätta mig vid datorn ett tag. Det är två grader ute, fönstret är stängt men jag hör ändå fågelkvitter. Saknar nån jag inte borde.

man övar sig och långsamt blir man bättre på att se

Traskade förbi min gymnasieskola, Thorildsplan, idag. Den första person jag ser när jag kommer dit är min gamla teknologilärare. Bakifrån men det är inga tvivel, jag känner igen honom så väl; den lite sneda ställningen som kommer sig av den överlastade axelväskan han hade då och nu. Minns att han rökte och troligtvis är det anledningen till att han befinner sig ute nu. Jag saktar in för att låta honom gå före. Ingen risk att han skulle känna igen mig. Men ändå. Det känns inte bra att visa att jag sett honom, det är ingen annan i synhåll och jag får bara en känsla av att han inte vill bli betraktad just nu. Han var en rätt dålig lärare, inte särskilt pedagogisk. Hans prov var alltid handskrivna, eller snarare handritade med en enligt mitt tycke alldeles för bred penna. Streckgubbar förekom flitigt.

Det är sju år sen jag tog studenten. Mycket liv har levts. Fast samtidigt känns det nästan som igår. På nåt sätt var det en mycket speciell tid för mig, även om jag vet att det finns en risk att man förskönar och förstärker och försvagar minnen. Att hitta sig själv. Att söka andra. Att förhålla sig. Väldigt, väldigt mycket skratt (tveksamt om jag nånsin kommer ha så roligt som jag hade då med vissa personer vid vissa tillfällen) men också tårar såklart (och en del av dem skulle jag gärna ha varit utan, tvärtemot vad vissa säger om att det mesta i efterhand blir bra erfarenheter). Stolthet, strävan, avundsjuka och jämförelse. Man övar sig och långsamt blir man bättre på att se. Inse. Inbillar man sig iaf, men jo, så är det väl.

högre än himlen. högre än nån fågel nånsin flyger.

så mycket kan man känna
tycka om
gråta
hålla om - hårt
fläta fingrar med nån- trevande
en hand mot en höft – ett stråk av beskydd
läppar mot nån annans – slutna ögonlock
tårar som landar nån annanstans – alltid mjukt

har alltid tänkt att himlen är ett så bra mått på hur jag ibland känner inombords, en rymd som inte går att definiera - gränslöst
så djupt kan jag känna ibland – som om himlen vänts ut och in i mig

sen undrar jag varför musik fungerar så bra som känsloförstärkare

and when I need you then I know you will be there with me
I’ll never leave you
just need to get closer, closer

Closer – Travis (fortfarande, ja)

sällsamt

Första gången på länge jag känner mig relativt pigg trots att det är relativt sent. Som alltid tycker jag det är nåt speciellt med att vara uppe själv på natten, sällsamt, utan särskild anledning. Lyssnar på Travis nya Closer på lite för hög volym men den är så skön. Jag och K var på middag hos A ikväll, god och lite annorlunda mat, det är kul när folk bemödar sig lite extra även om jag oftast är för bekväm och har lite för mycket prestationsångest i sådana situationer. Kollade på bilder från bröllopet A varit på i Rumänien (tack för korrekturet!) och från Floridaresan. Ganska kontrastfullt. Öststatsgrått mot vatten så blått att det såg articifiellt alternativt polerat i photoshop ut.

till dem som frågar bara för att

Sluta fråga så mycket. Jag vet ju knappt ens alla svaren själv. Men det är kanske dags att du tar reda på det då. Som om den tanken aldrig slagit mig. Jag har tänkt alla tankar. Och ännu mindre vill jag kanske dela med mig av dem, både vad gäller de specifika svaren och tankarna om allt. Känns ibland som om jag förlorar en del av det som är menat att vara jag då. Delvis beroende på vem mottagaren är, hur mina ord tolkas, och delvis på att jag fortfarande ibland famlar efter de rätta orden. Efter dem som så precist och exakt som möjligt ska beskriva den jag tror mig vara eller vill ge sken av att vara. Självinsikt.

Och många av dem vet ni redan svaret på. Jag hatar (okej, jag vet, ska inte använda det ordet, ogillar då, tills jag hittar nåt bättre) frågor av artighet, av slentrian, frågor som ställs bara för att. En del människors ögon kan man se in i hur länge som helst (you saw me through), men andras blickar orkar man inte ens möta ibland, för att en konfrontation kräver nåt av mig som inte är jag. Svårt att förklara och jag vet inte ens själv varför. Vet, vet, vet att det är jag som är konstig. Men ändå. Försök ha förståelse. Och varför ska ni veta exakt var jag står på alla olika skalor? Om ni ändå inte kan göra nåt åt det varför ska ni ha en massa lägesrapporter då? Vi bryr oss om dig.

Ibland är handling viktigare än ord.
Fel.
Nästan alltid är handling viktigare än ord.

Closer - Travis

the science of life

Länge sedan bara jag och mamma gjorde något ihop, beroende på att saker och ting förändras. När jag var liten var känslan en helt annorlunda och jag kan sakna den, men idag kunde jag ana, bara ana, något av det som funnits mellan oss förut. I strålande solsken precis hela tiden tog vi en långpromenad ut på Djurgården, ända ut till Blockhusudden, där jag konstigt nog aldrig varit trots att jag varit så mycket på Djurgården. Lunch på Rosendal och jag kände mig mer närvarande i nuet än jag brukar. Tog in allt runtomkring: svanen som hade hals och huvud under vattenytan så länge, några elever från Manillaskolan som pratade teckenspråk så ihärdigt med varandra, lila och gula tulpaner (som på något obeskrivligt sätt var något utöver det vanliga) på Waldermarsudde, känslan av coca-colan i svalget, en hel backe full med ovanligt stora tussilago, vattnet som guppade och blänkte så fint jämte säkert femton kanadagäss som simmade på rad, en gammal dam som hjälpte en annan att sätta sig när bussen krängde, turister som vecklade ut en karta på en uteservering, en liten flicka som sprang med en hund i koppel som skrämde fåglarna till flykt, inramat av två vattenspridare mot solen, känslan av lagom solvärme mot ansiktet och en lagom trötthet som surrar i kroppen efter tre timmars vandring och sist och minst smaken av jordgubbe i munnen.

varför är frågorna alltid fler än svaren?

Ute i princip hela dagen idag vilket resulterat i en hel del färg i ansiktet, det känns om inte annat. Först långpromenad med lillebror N bland annat över Västerbron (bilden) igen och längs vattnet runt halva Söder. Ovanligt god lunch (couscous- och kycklingsallad med honung och timjan) på ett café på Bergsunds strand, annars blir jag ofta besviken när jag äter ute, tycker sällan maten är mer än okej. Senare fika med bror M (som inte förtjänar lille-prefixet längre :-)) och hans flickvän P på mammas och pappas uteplats. Alldeles för länge sedan vi sågs.

Annars var K, L och H hos mig igår. Det slog mig att trots att jag känt dem så länge finns en distans mellan oss som jag spontant skulle vilja ha bort. Men vid närmare eftertanke kanske inte. Jag har alltid sett mig själv som en person som har ett stort behov av att den där skölden alla människor har omkring sig ska behållas relativt intakt. Nu är jag inte så säker längre. Jag tycker ju om att träffa dem, men någonstans mitt i allt längtar jag bort, vet inte vart. Varför måste jag alltid förflytta mig en dimension och bli sådär betraktande? Varför är frågorna alltid fler än svaren?

Without You - Johan Liljedahl
(mäktig var K:s kommentar, jag tycker den är både mäktig och skör på samma gång)

rastlös. eller nåt.

Bild från en bildserie jag tog i veckan när jag för första gången testade kamerans funktion att fota motiv i rörelse. Det blev fina bilder.

Annars har jag ingen ro i kroppen; när jag är hemma vill jag åka till jobbet och när jag är på jobbet vill jag hem. På tunnelbanan och bussen vill jag sova men när väl kan och får vill jag det inte. Har inte lust till någonting riktigt någon längre stund alls. Bara vidare. Kanske kallas det rastlöshet. Eller något åt det hållet.

I'm scared of what you might tell me.
I see your mouth move but I don't hear
a word that you say.

I'm so sorry I'm not better at love.
just remember that this is us.

(Traffic Jam - Vega4) (ingen jättebra text men desto bättre sound, speciellt om man ger den några gånger)

dagens...

...bild(er):

...låt: är fortfarande Life Is Beautiful med Vega4

...citat: Vad är sanning och hur känner man igen en sanning när man har funnit den? Hur kan vi verkligen veta något? Finns det en jag, en själ, som vet och känner igen, eller är denna själ bara celler som samordnar varseblivningarna? Förändras verkligheten i grunden, eller är den fast och permanent? När man säger att något betyder något, vad betyder då ett sådant yttrande?

ur Zen och konsten att sköta en motorcykel av Robert M Pirsig

den absoluta gränsen går aldrig där man tror

Ofrånkomligen jämför man. Det är människans strategi, ett sätt att förhålla sig till allt utanför de egna gränserna. Kanske också ett måste för att prioritera och välja. Har man någonsin haft det bästa nöjer man sig inte med mindre!? Eller är det precis tvärtom? En annan sorts livets gåvor. Vad jag upplever som bäst kan ligga på en helt annan nivå för en annan människa. Begränsar man sina intryck minskar också risken för att man ska sakna/längta efter något annat. Så tror jag att det är iaf. Har man inte sett vad som finns på en viss sidoväg eller presumtiv huvudväg, visst kan man undra, men en del saker måste man uppleva för att kunna sakna eller för den delen veta att man inte är intresserad av att utforska mer. Jag vet inte var den absoluta gränsen för vad en människa kan föreställa sig går, och det måste naturligtvis variera, men i ena stunden har man ingenting, sedan öppnas plötsligt en dörr och man har mer än man kan ta hand om, mer än man kunnat ana existerade och mer än man någonsin bett om. Kanske. Fast man vet aldrig. Man inbillar sig att det finns garantier, trots att man innerst inne vet att för det som verkligen betyder något gäller alltid motsatsen. Det handlar inte om rädsla, utan om att leva i nuet. Den inställningen, som jag alltid hävdat att jag lever efter, går dock alldeles utmärkt att kombinera med längtan. En av mina största rädslor är att det inte ska finnas någonting att längta efter längre. Jag tror jag har snuddat vid det.

let the monsters see you smile

Kvällens och de närmaste dagarnas repeat-objekt:

Life Is Beautiful - Vega4

valda delar av texten:

life is beautiful

we live until we die

when you run into my arms

we steal a perfect moment

let the monsters see you smile

let them see you smile

and do I hold you too tightly

when will the hurt kick in

life is beautiful

but it's complicated

we barely make it

we don't need to understand

there are miracles

miracles

your life is beautiful

our hearts they beat and break

when you run away from harm

will you run back into my arms

like you did when you were young

will you come back to me

and I will hold you tightly

when the hurting kicks in

låtsasvuxen

Jag är bland människor jag inte känner, aldrig träffat förut. Skrämmer mig inte alls längre. Det är bra. Men jag känner att vi är på helt olika våglängder; de låtsas som om de vore så vuxna, pratar frostade köksluckor och medaljongmönstrade tapeter och priser på detsamma. Men även och mer om vilket uteställe som är bäst. Nä, låtsas är fel ord, de upplever och tror och tycker så om sig själva, men jag iakktar och tänker lilla vän, se på dig själv, vet du hur långt du har kvar? Fast alla yttre vuxenattribut finns där lyser tonåringen igenom och det är inget fel med det. Så länge man är medveten.

Vi tänker helt annorlunda, och ibland undrar jag, eller snarare tror och förundras över att vissa aldrig kommer längre. Oavsett ålder. Handlar väl om karaktärsdrag och personlighet då. Men jag vill hävda att det är någonting mer. Insikt, empati, emotionell intelligens, ödmjukhet, motsatsen till att hela tiden tänka jag, jag, jag...kan inte hitta det ordet. Men har man kommit över den spärren har man kommit längre än de flesta.

en lista jag snott från ett antal andra bloggare

9 favoriter

mat: kan inte säga en favoriträtt, det kunde man när man var barn, men det blir barnsligt nog något med köttfärs

band: coldplay, tror jag, de rör vid något speciellt i mig
serie: nip/tuck
bok: svårt att säga en, men...nej, än så länge ingen som berört mig som jag önskat, jag har höga krav
sport: gå och cykling ibland om vi snackar eget utövande, snackar vi åskådning får jag säga friidrott
årstid: vår, tror jag, sommar är ofta för varmt och vinter ofta för kallt, höst mä
veckodag: torsdag, tror jag
tid på dygnet: har nog ingen favorittid, varierar rätt grovt

8 första
bästisen: S (men den vänskapen varade bara mellanstadiet ut)
husdjuret: Felix, en guldhamster
piercingen: hål i öronen, tror jag var 11 eller 12
kärleken: hmm, får nog säga D fast det aldrig blev något
musiken: hade sovmusik när jag var ganska liten, bl a Celine Dion, kanske därför jag kom att gilla henne senare också
bilen: första jag körde själv var pappas dåvarande svarta V70, min favvo som sedan byttes ut
kyssen: någon som inte betydde något, minns inte ens vad han hette

7 nuvarande
humör: inte min favoritfråga...vad är alternativen? bra/dåligt? igår skulle jag nog sagt dåligt men just nu normalt, kanske...äh, jag tycker inte om den här typen av frågor, att definiera/gradera på en skala hur man mår, iaf inte att förklara det för folk
kläder: svarta nike-träningsbyxor (som jag borde slängt för länge sedan men tycker alldeles för mycket om för det), ljusrosa top och turkos- och blårandig peak-munkjacka
nagelfärg: genomskinlig (är det en färg?)
tid: 15:47
omgivning: omgivning och omgivning; jag är hemma
irritationsmoment: folk som går i bredd eller mitt i vägen i något som närmast kan liknas vid snigeltakt
tankar: just nu lite planerande inför morgondagen, typ, plus massa andra tankar...jag tänker alltid en massa

6 har-du-någonsin
brutit mot lagen: kört för fort någon gång och säkert något annat också, men inget allvarligt
blivit arresterad: nope
varit med på teve: ja, minns inte om det var aktuellt eller rapport men det var iaf om att jag testat ett nytt insulin, typ ungefär tretton år sedan
kysst en främling: jepp
busringt till någon: självklart, roades mycket av det en tid under min uppväxt

5 senaste
drycken: isvatten
bilturen: i lördags hem från landet på Färingsö med mamma och pappa
kyssen: i onsdags
gången du grät: imorse faktiskt, pga synergieffekt av två mejl (ett från mamma och ett från pappa, skickade med fyra minuters mellanrum oberoende av varandra) och av att jag lyssnade på Amy Diamonds It Can Only Get Better (kände redan igår att jag var väldigt emotionell, annars är det längre och längre mellan de faserna)

teve-programmet: nyhetsmorgon på tv4 eller svt:s motsvarighet (känner mig rätt färdig med båda två, och kollar sällan nuförtiden)

4 vem
pratade du med senast: en gammal man som ville ha hjälp med sin rullator uppför en rulltrappa i Västermalmsgallerian

gick du på bio med sist: H och L
ringde du senast: pappa
ska du träffa imorgon: A på hennes inflyttningsfest

3 saker
du kan höra just nu: en klocka som tickar, datorns fläkt och Anna Ternheim som sjunger No Subtle Men
du inte kan leva utan: insulin
du gör när du är uttråkad: om man verkligen är uttråkad gör man väl ingenting?! annars: ringer mamma eller går ut och går

2 människor
som du hatar: det är ett starkt ord som jag verkligen missbrukat och någorlunda lärt mig att inte, så jag är benägen att svara ingen eller ganska många vid vissa tillfällen, men det är inte särskilt konstruktivt att hata, även om det kan vara skönt ibland

du känt längst: mamma och pappa

1 person

du älskar: mamma

sallad för 60 kronor. ett huvud.

Vy från kvällspromenad utan vantar vilket inte var/är att rekommendera. Annars är jag ruggigt trött just nu så jag orkar inte skriva så mycket men gårdagens ockerpris jag bara känner att jag måste dela med mig av var ett normalstort isbergssalladshuvud jag och G handlade i en viss Vi-butik för 60 kronor! Nästan komiskt. Eller inte. Jag insåg att jag inte hade så bra koll på vad som är normalt kilopris för isbergssallad, var tvungen att kolla upp det idag på Ica och Coop och där kostade den iaf inte 70 kronor kilot. Snarare det halva. Men, men, den var fullt ätbar även om svanen i Brunnsviken ratade den senare på kvällen. Men det säger nog inte så mycket :-)

everybody loves your life but you

Everybody loves your life but you (Robbie Williams)

Vissa meningar bara fastnar i mig. För att de, likt en bild, säger så mycket mer än…ja, vad det står i ord. För mig handlar dessa om ytan och under. Att något som ser ut att vara så bra, någon som ser ut att må så bra, att ha allt och kanske lite till, inte alls behöver vara det som ytan signalerar. Det är verkligen en balansgång, det där med att fråga och skrapa på det yttre skalet, men lyckas man komma ned är det stort och vackert, oavsett vad som finns i djupet. Det hör inte hit. Att verkligen nå fram till en annan människa är bland det finaste som finns.

(Och jag förstår inte varför det ibland blir ett annat radavstånd och varför man ibland inte kan ha tomma vita rader mellan stycken??? Kasst, men jag kan inte göra något åt det, och det stör mig.)

flash did not fire

Jag minns när jag var liten - yngre, minns inte hur gammal - men på den tiden när folk frågade om det behövdes blixt när de skulle fota, om det befintliga ljuset inte räckte. Sedan kom kameror med automatisk blixt, som själva kunde avgöra om den skulle användas beroende på ljusförhållandena. Kanske är det så att dagens kameror ger bättre bilder även utan blixt. Det märks inte minst att det är vår på ljuset, det förändras, subtilt, men ändå påtagligt. Jag tror att svaret på blixtfrågan skulle varit ja gällande de här båda bilderna, men jag körde utan. Något annat jag jämt fått höra är att man inte kan fota i motljus. Bullshit. Och det här har jag bara lärt mig genom att pröva själv. Empirisk kunskap i sin renaste form.

De senaste veckorna har min fysiska aktivitet varit begränsad till promenader (vilket iofs inte är att förringa och jag har gått rätt mycket), dels beroende på en långdragen infektion men också för att jag inte haft lust till något annat, men imorse hade jag verkligen lust att cykla. Hela min kropp ville känna sig sådär kraftfull man gör på ett helt annat sätt än när man går. Bli sådär törstig att man suger i sig det iskalla vattnet. Och det fanns inget i luften som sa att det inte lika gärna kunde varit en högsommardag. Skönt var det iaf! Med tanke på att jag var ute större delen av dagen igår också är det kanske inte så konstigt, men jag lyckas alltid bränna mig lite första dagarna det är riktig värme.

Another Day - Amy Diamond

randomly selected memory

Ett minne igen. Eller kanske ett fragment av ett sådant gjorde anspråk på min uppmärksamhet. Hur vet man säkert om ett minne är ett minne? När gränsen passeras. En strand i en skog någonstans. Middle of nowhere. Sandigt och vass ut i vattnet. Barfotalent och smala bruna armar mot varandra och som kontraster mot de ljusa kläderna. Ljumma vindar och en vackert rödaktig sol som färgade hela viken och värmde sinnena som skratten och närheten och gemenskapen på kortet som togs. Vissa saker går aldrig att värdera.

livets dryck

Det här blir mitt hundrade inlägg på den här bloggen (nej, jag har inte haft och har inte någon annan blogg). Det gick fort och jag tänkte mig nog inte att jag skulle hålla på så länge, med tanke på min tendens att tröttna på saker. Men än så länge är det kul...hmm, det är verkligen inte ett ord jag använder ofta om något jag gör, men nu skrev jag ju det så då får det stå så.

De senaste veckorna har jag av och till haft ett sådant sug efter coca cola igen. Helst med is, såklart :-) Det är verkligen något speciellt med den drycken, jag vet inte vilken ingrediens det är, men jag kan bli som en helt ny människa av det. Ingen annan läsk eller dryck whatsoever slår det. Så har det alltid varit och jag tvivlar på att det kommer ändras. Jag kan helt enkelt inte tröttna på coca cola, precis som man inte kan tröttna på vatten. Och jag gillar vatten också, om det är riktigt kallt, men ibland räcker liksom inte det. Coca cola kommer alltid vara livets dryck :-) Och nej, jag är inte alls ett offer för all den reklam för coca cola jag matats med så länge jag kan minnas. Jag hävdar bestämt att min åsikt skulle vara exakt densamma även om coca cola rasade på världens-mest-kända-varumärken-listan.

(Eftersom jag egentligen tycker att den teckenstorlek jag kört med hittills varit en aning för stor testar jag med en mindre nu. Spontant känns den lite för liten, men jag tror det är en vanesak.)

stambyte kan man ju förstå, men renovera förstår jag inte

Klockan åtta imorse stod jag och väntade på 3:an vid hållplats Fleminggatan. Förutom jag är där bara en lite äldre man i busskuren. Hela min kroppshållning utstrålar att jag fryser trots att jag har min grovstickade rosa mössa och tjocka vantar på mig. Mannen tittar menande på mig och sedan på himlen och säger att det lika gärna kunde kommit snö också. Så att han kunde tagit fram skidorna igen. Jag säger att jag inte håller med honom. Att jag gillar det bättre utan snö.

- Jag ska flytta för de ska göra stambyte i lägenheten, säger han sedan. Man kan inte bo kvar under tiden för det blir väldigt dammigt och så. Lång tid tar det, två, tre månader. Egentligen skulle de gjort det förra året, de var i huset bredvid men sen kom de aldrig till oss. Sen ska de renovera också, men det gillar inte jag. Stambyte kan man ju förstå, men renovera förstår jag inte.

Jag är rätt osäker på hans ålder, men säger ändå:

- De tänker kanske på framtiden.

- Jo, men jag är ju 65, jag kommer kanske bo där i tio år till.

Han sträcker på sig för att se vilken buss som närmar sig.

- Är det 4:an?

- Nej, det är 3:an, säger jag. Och utan att jag gör någon ansats som för att gå fram säger han:

- Du ska till Karolinska, va?

-Ja. Jag undrar vad det är som gör att han tror det. Väntar på att han ska fråga om jag jobbar eller pluggar. Tänker att jag inget säger om han inget frågar. Det behövs inte. Han har fått det han behövde. Någon som lyssnade. Och jag gör det så gärna. Den senaste tiden är det flera främmande människor som börjat prata spontant med mig. Jag har aldrig sett mig själv som en sådan person, jag är för introvert när det gäller det. Eller jag tror att andra uppfattar mig så, rättare sagt. Kanske ska jag revidera bilden av mig själv på den punkten. För jag vet ju att jag har den där förmågan att lyssna. Det är verkligen att ge någon någonting.

påskaktiviteter...eller inte

Är på jobbet. Det är något speciellt med att vara här ensam. Tänkte på det när jag var här en kortis igår, bara att åka/gå samma väg en helgdag känns helt annorlunda. Eller att vara någonstans man inte brukar på en vardag.

Trevligt umgänge med K och L igår. Vi tog en promenad i det soliga fast inte-så-skönt-blåsiga vädret runt Råstasjön och Lötsjön. Populär promenadsträcka och jag vet inte om alla änder, svanar, kanadagäss och några andra fåglar jag inte vet namnet på, gör att den blir bättre eller sämre?! :-) Jag gick en bra bit själv igår också, så sammanlagt blev det närmare en mil, vilket känns idag, fast skönt.

Sedan åt vi lunch hos K och diskuterade diverse viktiga och oviktiga saker och när vi var på väg mot tunnelbanan efteråt råkade vi hamna bland massa människor som skulle se en viss fotbollsmatch på Råsunda. Några tjejer försökte sälja matchprogram till oss. Herregud, vi gick åt motsatt håll och såg vi ut som om vi hörde till de andra? Svar: nej. Ytterligare tecken på att en del inte förstår vad som är normalt brukligt okej beteende var att det såg ut som om en smärre brand ägt rum i tunnelbanenedgången, men det var tydligen bara några åskådare som roat sig.

stenar

Hade egentligen lite olika saker jag tänkte på att ta upp här idag, men inget blir något slutgiltigt, för det går trögt att skriva just nu. Har suttit och skrivit annat, sådant som kanske läggs upp här en annan dag, när filtrena inte är så finmaskiga (läs: när jag är lite mindre självkritisk). Kollade igenom lite foton också, och kom på att förutom händer tycker jag om att fota stenar. Ja, det får bli allt för nu. Det där lät som en ursäkt. Det var det inte!

vått grus mot asfalt

Sen kvällspromenad i mild och mjuk kväll, säkert tack vare regnet. Doft av vått grus mot asfalt. Finns ett stråk av värme i den doften. Har alltid gillat ordet asfalt. Stavas inte som det borde. Två s är rimligare, men det finns säkert någon bra lingvistisk förklaring.

Och söndagen var också varm, fast inte lika på kvällen som idag. Var på Etnografiska med G med anledning av en så kallad stor fotoutställning utomhus om klimatförändringar och effekter på människor och miljö. Ett skämt skulle jag kalla den beskrivningen. Visst, stor är ju ett relativt begrepp, men man förväntar sig lätt mer när det står att han som tagit bilderna, Mark Edwards, rest till 150 länder under 37 år innan resultatet blev den här världsturnéutställningen.

Iaf vandrade vi därifrån över Gärdet och jag förvånades som alltid över alla dessa lappar med försvunna katter. Ringer folk och säger att de sett någon eller vad? Gick sedan förbi Carlssons skola på Kommendörsgatan av en slump, så nu vet jag var den ligger också. Mycket viktigt att veta :-) Säkert Stockholms enda skola med konstgräsplan! Kändisspottade vidare en viss Leif Silbersky med förmodad fru i Humlegården.

För övrigt kan jag meddela att apelsinsäsongen nog går mot sitt slut nu. Åt precis en. Det här inlägget blev ovanligt babbligt, vilket får bortförklaras med att jag är ovanligt trött, hemskt trött faktiskt, har inte varit så här trött på länge, men det är skönt också. Om man får sova och det är precis vad jag ska nu.