onsdag, april 9

gnistrande magnesium.

det här inlägget skrev jag för en massa år sen men det har blivit liggande i utkast-mappen. tyckte nog att jag aldrig riktigt kände känslan efter att jag skrivit det. men nu känns det som att det spelar mindre roll. berör tycker jag iaf det gör: 

som gnistrande magnesium slår deras kärlek omkring dem. tjejen och killen jag betraktar. det som finns mellan dem är det där odefinierbara som ingen människa i hela världen kan ta ifrån två som äger det. de ser så lyckliga ut att det gör ont i mig - långt inne, bakom under - nästan så att jag vill be busschauffören köra över dem. önska livet ur folk. jag vet ju så väl det där med gräset grönare på andra sidan och har verkligen försökt och rätt ofta lyckats med de tankegångarna, men ibland är det så lätt att falla dit. ibland är man så lättrörd. nåbar. skör. sårbar - vulnerable, vilket får mig att tänka på roxettes låt med samma namn. i mitt minne finns bara låtens stämning, melodi och per gessles röst och jag lyssnar på det en stund. sen trycker jag på play. och översköljs:

days like these no one should be alone
 

no heart should hide away

her touch is gently conquering my mind

there's nothing words can say

speciellt av de två understa raderna - det är höjden av kärlek och kanske så nära en definition man kan komma.

stories of all we did.

lyssnade på birdy för ett bra tag sen, och ikväll. av en slump. tror jag fick upp henne i högerspalten på youtube när jag hade scrollat lite gamla blogginlägg och ville lyssna på en annan låt jag länkat till för flera år sen. insåg att jag hört wings men inte insett att det var birdy som sjöng. just precis ikväll är jag så receptiv för den här sången, jag tycker rent ut sagt att den är så sjukt himla bra (och är tämligen säker på att jag kommer fortsätta tycka det väldigt väldigt länge). känns på precis rätt ställe i bröstet; framkallar tårar (såklart!), minnen, känslor och bilder av händelser som ännu inte skett. både sådana som med största sannolikhet kommer ske och motsatsen. 

mkt pappa. igen. han får på nåt omedvetet, och kanske orättvist, sätt symbolisera förgängligheten. att återuppleva så mkt genom att både minnas tillsammans och i min ensamhet, för det är ju så att den allra mesta tiden är man ju själv med sina tankar och-i mitt fall-mkt minnen som ofta poppar upp. trots att annat pågår runt om en och man är omgiven av människor, är man ensam i sitt eget huvud. kanske är det bara jag och mitt jag-sitter-en-liten-bit-ovan-och-betraktar-den verklighet-jag-själv-deltar-i. iaf, att påminnas om livet, förgängligheten, tiden som räknar ned. som jag ibland mitt i det blir så akut medveten om. det är nog just det som de bästa av låtar framkallar. och att lyckas täcka in precis hela skalan så att cirkeln sluts; från djupaste sorg till ljusaste glädje. för det är ju så det är, livet; sorgen som förankrar glädjen.