smile like you mean it

Av nån anledning har jag alltid haft så svårt för och varit så emot det där så kallade sociala spelet. Att låtsas att allt är så bra, att överdriva, att hålla med fast man inte, att spela med, att småprata/kallprata där man känner att man gör det bara för att, inte för att man egentligen vill eller har lust. Obesvärad tystnad är så skönt. Jag vet inte varför jag är så känslig när det gäller just det här (bortsett från att jag är en rätt känslig människa vad gäller mycket) för om jag vill kan jag ju vara väldigt socialt underhållande jag med.

Under min över två timmar långa cykeltur idag lyckades jag nästan bli attackerad av en kanadagåsförälder som uppenbarligen tyckte jag utgjorde ett hot mot dess små fjuniga barn. Helt oprovocerad började den springa efter mig där jag kom cyklande på andra sidan vägen än vad den lilla familjen höll till. Inte tal om att ta några bilder utan det var rent instinktivt flyktbeteende som gällde. Jag hade hjärtklappning ett långt tag efteråt så det var ingen kul upplevelse men nu har jag empiriskt erfarit vad så många säger om just kanadagäss. De borde skjutas!

so you can reach the sky you need

Jag har egentligen aldrig gillat det uttrycket. Inte ens metaforiskt. Det finaste för mig är att vara på jorden, marken, närvarande, faktisk, berörbar. Inte som i en bubbla, fjärran från alla andra. Bättre än. Men det där är samtidigt ambivalent; i hela sitt liv strävar man efter att vara som alla andra, att höra till, passa in. Fast på nåt sätt ändå inte, för man vill ju vara speciell. Fast på ett bra sätt. Positivt speciell. Som selektivt pedantisk, det låter bra. En i mängden eller den i mängden?!

Som alltid övervälmar sommarvärmen en extra mycket när den kommer på riktigt första gången varje år. Igår ville man ju knappt gå ut frivilligt, jag vet, man ska inte klaga på värmen, men just för att man inte ska gör jag det ändå :-) Jag och G var ändå tvungna att handla middag innan temperaturen sjunkit till behaglig nivå; sommaren är alltid skönast på kvällarna. Jag vet inte varför men dofterna framträder också bäst då. Förundras över att en så liten blomma som liljekonvalj kan dominera så stort doftmässigt i proportion till luftutrymmet.

Inte så mycket för att det är den dag det är, men iaf grillmiddag med marinerad oxfilé och rabarberpaj hos mamma och pappa ikväll. Farmor var också där och jag förvånades åter igen hur glad jag gör henne, utan att egentligen anstränga mig. Och det blir ändå jobbigt - för att hon inte förstår. För att jag befinner mig där jag gör. För att jag tänker och analyserar och observerar för mycket. Jag vet ju att alla har sina bekymmer men jag forsätter ändå att hävda att det finns gränser och graderingar. Om man vill och orkar kan man sätta sig in i andras situationer, iaf inom vissa ramar. Det kallas empati. Eller nåt. Sen finns det såklart saker utanför dessa gränser, som man aldrig kan föreställa sig. På samma sätt som att man inte kan föreställa sig resultatet av doftsammanslagningen av syren och liljekonvalj. Den förmågan finns inte förprogrammerad i homo sapiens. Dock är jag inte helt övertygad om att man inte skulle kunna lära sig det. Annars vet jag att det finns saker som är omöjliga - tvärtemot vad uttrycket säger. Och då snackar jag inte om så triviala saker som att nå nån himmel nån annan definierat åt dig.

the beauty of missing things

Ibland är det enklaste det vackraste.

Annars just nu: kitkat, loka vildäpple, träningsvärk i gluteus maximus, fryser och lyssnar på A Bad Dream och Bedshaped (typ trettioelva gånger fast jag egentligen inte ens gillar dem, bara lite, men nånting får mig att vilja höra dem om och om igen ändå) med Keane som finns här.

mejl från peter larsson, bitr svt-ombudsman

Bara för att jag upptäckte den eminenta sajten ratsit senare än de flesta andra betyder det inte att jag tycker den är mindre rolig för det. Och lite, eller egentligen lite mer än lite, av roligheten ligger i att man även kan kolla upp folks adresser, folk som är oförskämda nog att inte finnas på hitta eller eniro. Snart kan jag göra en kändiskarta över Stockholm och sälja dyrt :-)

Men det som föranledde det här inlägget var att jag tyckte att en viss Anders Lundin, programledare för Allsång på Skansen, tjänade lite väl mycket och då jag tänkte att svt var statligt och därför borde kunna tala om för mig vad Anders får/fick för sin medverkan i programmet skickade jag ett trevligt mejl till tittarombudsmannen Claes Elfsberg, som för övrigt inte heller har nån dålig månadslön och bor på en rätt representabel adress. Redan efter en dag fick jag svar, dock inte av Claes utan av nån av hans underhuggare, Peter Larsson, biträdande SVT-ombudsman:

Hej, Lina.

SVT är ingen statlig myndighet utan ett aktiebolag, ägt av en stiftelse som kontrolleras av staten.
Avtal och överenskommelser som SVT träffar med andra bolag och enskilda är mao inga offentliga uppgifter.
Vad Anders Lundin tjänar kan du möjligen ta reda på via skattemyndigheten och taxeringskaendern.

mvh /Peter

Tack Peter, tack så mycket. Eftersom jag antar att du skriver en hel del mejl i jobbet skulle jag föreslå att du tar dig tid att fundera lite över hälsningsfrasen: Hej, Lina. Jag är absolut ingen expert men har aldrig förut sett den kombinationen av ord, punkt och kommatecken.

Inte för att jag kollar särskilt mycket på tv i allmänhet och i synnerhet inte på svt, men nu funderar jag på bojkott. Inte för att jag på nåt sätt är emot att folk tjänar pengar, men jag tycker kanske det är fel att ett företag som finansieras av tv-avgift betalar ut sådana summor till (vissa av) sina anställda. Det känns som en helt annan grej vad kommersiella kanaler betalar sina anställda, även om man kan diskutera det med, men där kan man iaf välja och välja bort.

lateralt kringdrivande

Faidros förstod inte detta, men sedan han kommit till Seattle och demobiliserats satt han i ett hotellrum i två veckors tid och åt enorma washingtonäpplen och tänkte och åt fler äpplen och tänkte litet till, och som en följd av alla dessa fragment och allt detta tänkande började han på universitet igen för att studera filosofi. Därmed var det slut på hans laterala kringdrivande. Nu var han åter på aktiv jakt efter någonting. (ur Zen och konsten att sköta en motorcykel av Robert M Pirsig)

Förut, oklart när, trodde jag nog att man nån gång skulle komma till en punkt där man var nöjd, på så sätt att man slutade sträva efter nya saker/mål. Sen insåg jag att det inte var meningen att man skulle. Nånsin komma fram. På riktigt. Jag kommer alltid vara på väg. Dock förhoppningsvis inte på aktiv jakt efter nånting.

Kunde inte låta bli att sätta in dessa bilder (från RITTER SPORT) på min favvochoklad. Den slår lätt Marabou och alla andra märken med blåvalslängder. Bara så att ni vet :-)

som den tidsrymd det faktiskt är

Morfar dog för snart sju månader sen. Idag har mamma och pappa och några andra släktingar strött hans aska på en plats nära där han kom ifrån, enligt hans önskan. Medan flagor av hans fysiska jag landade på träd och jord och sten, kanske just på den stenen han en gång suttit, var jag och lillebror N på Spårvägsmuseet och tittade på fotografier på Stockholm, tagna av Hans Ekestang (ännu en utställning som inte levde upp till förväntningarna :-)) och promenerade sen längs gator i den stad jag känner bäst. Jag känner mer och mer att jag börjar få en relation, en anknytning, till olika platser i den enda stad jag nånsin bott i. Jag återvänder till platser bara för att, jag går längs en gata utan egentlig anledning men nån slags vilja, nåt minne måste ha startat vandringen dit.

Tiden som gått mellan den dagen för över ett halvår sen när jag inte ens var ledsen och nu är ett ypperligt exempel på ett fenomen jag (och många andra också) ibland upplever; att det på en och samma gång känns som igår och som den tidsrymd det faktiskt är. Ganska ofta, men inte i detta fall, tror jag nostalgi finns med i den funktionen, en längtan efter ett då, fast man är fullt medveten om att under processen från händelse/tidpunkt till minne bleks känslan av, uddarna vässas rundare och en ofrivillig selektion äger rum. Därmed inte sagt att det är samma sak som att säga: man minns det man vill minnas.

you gave me everything. and a little bit moore (självklart inte)

Om nån sa att du fick. Om nån gav dig. Nåt. Av sig själv. Och du ville och kunde ge tillbaka. Utan att tänka på det. Bara genom att vara dig själv, eller den du blev. Det kallar jag skönhet. Harmoni. Som att spela piano. Dansa balett. Prata franska. Så är att tycka om i sin renaste ursprungsform. Så lent. Så perfekt. Så harmoniskt. Storslaget, sprudlande, skimrande vackert, enligt mig. Några, kanske flera, skulle kalla det kärlek, och det spelar inte så stor roll längre om vi är överens om definitionerna. Så länge frånvaron av något leder till nån förändring är dess existens bevisad och berättigad.

sysselsättning

Följde med E på nån arbetsmarknadsmässa på KI efter jobbet igår och ikväll ska jag till K. H hade tydligen ringt och undrat om vi skulle göra nåt, ganska oberoende av vad det är för tävling ikväll, antar jag, men vi kollar väl lite halvt ändå. TV är nästan uteslutande en social grej för mig nuförtiden, att kolla med andra och kommentera är det som tilltalar mig. All annan lust som fanns för vissa program förut är som bortblåst. Just nu tänker jag lite för mycket än vad som är bra, och därför känns det skönt med sysselsättning. Vad jag inte behöver är att vara själv och fundera så mycket på saker som egentligen inte förändras nåt nämnvärt av att processas mellan mina neuroner. Nu ska jag till mamma och pappa och hjälpa till att bära bjälkar till deras uteplats!

Chasing Cars - Snow Patrol (inklusive videon, så enkel, så krypande in på skinnet, jag gillar blåsten och händerna och regnet)

gör det lilla du kan

gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt.
snart de dyrbara tillfällen fly.
efter vår kommer höst o på dag följer natt,
då kanhända ej morgon skall gry.
o var flitig att så, medan ännu är tid.
att din skörd måtte mogna i frid.
gör det lilla du kan, och se icke därpå
att så ringa, så litet det är

Lina Sandell (1833-1903)

Man borde kanske inte bli förvånad att nån tänkte så på den tiden, men jag blir det. Denna text skulle passa bra i en dödsannons (min?) Att alla människor kan göra något för någon. Att det kan ta slut när som helst. En strof ur nån Niklas Strömstedt-låt kommer upp i mitt huvud:

jag tar ingenting för givet, sånt är livet, sånt är livet

Faktum är att de flesta nog tar saker och ting för givet. Tills. Just det, tills det händer nåt. Men då kanske det redan är för sent.

lägesrapport

Vaknar kallsvettig och törstig. Äter en kexchoklad för att blodsockret ska gå upp och känningen försvinna. Fingrarna är lite darriga, men jag känner mig ändå så pass otrött, konstigt nog, att jag vill sätta mig vid datorn ett tag. Det är två grader ute, fönstret är stängt men jag hör ändå fågelkvitter. Saknar nån jag inte borde.

man övar sig och långsamt blir man bättre på att se

Traskade förbi min gymnasieskola, Thorildsplan, idag. Den första person jag ser när jag kommer dit är min gamla teknologilärare. Bakifrån men det är inga tvivel, jag känner igen honom så väl; den lite sneda ställningen som kommer sig av den överlastade axelväskan han hade då och nu. Minns att han rökte och troligtvis är det anledningen till att han befinner sig ute nu. Jag saktar in för att låta honom gå före. Ingen risk att han skulle känna igen mig. Men ändå. Det känns inte bra att visa att jag sett honom, det är ingen annan i synhåll och jag får bara en känsla av att han inte vill bli betraktad just nu. Han var en rätt dålig lärare, inte särskilt pedagogisk. Hans prov var alltid handskrivna, eller snarare handritade med en enligt mitt tycke alldeles för bred penna. Streckgubbar förekom flitigt.

Det är sju år sen jag tog studenten. Mycket liv har levts. Fast samtidigt känns det nästan som igår. På nåt sätt var det en mycket speciell tid för mig, även om jag vet att det finns en risk att man förskönar och förstärker och försvagar minnen. Att hitta sig själv. Att söka andra. Att förhålla sig. Väldigt, väldigt mycket skratt (tveksamt om jag nånsin kommer ha så roligt som jag hade då med vissa personer vid vissa tillfällen) men också tårar såklart (och en del av dem skulle jag gärna ha varit utan, tvärtemot vad vissa säger om att det mesta i efterhand blir bra erfarenheter). Stolthet, strävan, avundsjuka och jämförelse. Man övar sig och långsamt blir man bättre på att se. Inse. Inbillar man sig iaf, men jo, så är det väl.

högre än himlen. högre än nån fågel nånsin flyger.

så mycket kan man känna
tycka om
gråta
hålla om - hårt
fläta fingrar med nån- trevande
en hand mot en höft – ett stråk av beskydd
läppar mot nån annans – slutna ögonlock
tårar som landar nån annanstans – alltid mjukt

har alltid tänkt att himlen är ett så bra mått på hur jag ibland känner inombords, en rymd som inte går att definiera - gränslöst
så djupt kan jag känna ibland – som om himlen vänts ut och in i mig

sen undrar jag varför musik fungerar så bra som känsloförstärkare

and when I need you then I know you will be there with me
I’ll never leave you
just need to get closer, closer

Closer – Travis (fortfarande, ja)

sällsamt

Första gången på länge jag känner mig relativt pigg trots att det är relativt sent. Som alltid tycker jag det är nåt speciellt med att vara uppe själv på natten, sällsamt, utan särskild anledning. Lyssnar på Travis nya Closer på lite för hög volym men den är så skön. Jag och K var på middag hos A ikväll, god och lite annorlunda mat, det är kul när folk bemödar sig lite extra även om jag oftast är för bekväm och har lite för mycket prestationsångest i sådana situationer. Kollade på bilder från bröllopet A varit på i Rumänien (tack för korrekturet!) och från Floridaresan. Ganska kontrastfullt. Öststatsgrått mot vatten så blått att det såg articifiellt alternativt polerat i photoshop ut.

till dem som frågar bara för att

Sluta fråga så mycket. Jag vet ju knappt ens alla svaren själv. Men det är kanske dags att du tar reda på det då. Som om den tanken aldrig slagit mig. Jag har tänkt alla tankar. Och ännu mindre vill jag kanske dela med mig av dem, både vad gäller de specifika svaren och tankarna om allt. Känns ibland som om jag förlorar en del av det som är menat att vara jag då. Delvis beroende på vem mottagaren är, hur mina ord tolkas, och delvis på att jag fortfarande ibland famlar efter de rätta orden. Efter dem som så precist och exakt som möjligt ska beskriva den jag tror mig vara eller vill ge sken av att vara. Självinsikt.

Och många av dem vet ni redan svaret på. Jag hatar (okej, jag vet, ska inte använda det ordet, ogillar då, tills jag hittar nåt bättre) frågor av artighet, av slentrian, frågor som ställs bara för att. En del människors ögon kan man se in i hur länge som helst (you saw me through), men andras blickar orkar man inte ens möta ibland, för att en konfrontation kräver nåt av mig som inte är jag. Svårt att förklara och jag vet inte ens själv varför. Vet, vet, vet att det är jag som är konstig. Men ändå. Försök ha förståelse. Och varför ska ni veta exakt var jag står på alla olika skalor? Om ni ändå inte kan göra nåt åt det varför ska ni ha en massa lägesrapporter då? Vi bryr oss om dig.

Ibland är handling viktigare än ord.
Fel.
Nästan alltid är handling viktigare än ord.

Closer - Travis

the science of life

Länge sedan bara jag och mamma gjorde något ihop, beroende på att saker och ting förändras. När jag var liten var känslan en helt annorlunda och jag kan sakna den, men idag kunde jag ana, bara ana, något av det som funnits mellan oss förut. I strålande solsken precis hela tiden tog vi en långpromenad ut på Djurgården, ända ut till Blockhusudden, där jag konstigt nog aldrig varit trots att jag varit så mycket på Djurgården. Lunch på Rosendal och jag kände mig mer närvarande i nuet än jag brukar. Tog in allt runtomkring: svanen som hade hals och huvud under vattenytan så länge, några elever från Manillaskolan som pratade teckenspråk så ihärdigt med varandra, lila och gula tulpaner (som på något obeskrivligt sätt var något utöver det vanliga) på Waldermarsudde, känslan av coca-colan i svalget, en hel backe full med ovanligt stora tussilago, vattnet som guppade och blänkte så fint jämte säkert femton kanadagäss som simmade på rad, en gammal dam som hjälpte en annan att sätta sig när bussen krängde, turister som vecklade ut en karta på en uteservering, en liten flicka som sprang med en hund i koppel som skrämde fåglarna till flykt, inramat av två vattenspridare mot solen, känslan av lagom solvärme mot ansiktet och en lagom trötthet som surrar i kroppen efter tre timmars vandring och sist och minst smaken av jordgubbe i munnen.