onsdag, februari 28

en gåtfull skönhet och en ömsint sorg

Satt på bussen. Rödljus vid Solnavägen. Och jag tittade ned för från bussar har man en bra utsiktsplats. I bilen bredvid sitter en kvinna, kanske 30 år ung, och äter en godis. En sådan där cylinderformad sak med mjuk fyllning, på precis samma sätt som jag äter sådana, nämligen genom att trycka ut fyllningen först. Hon var inte medveten om att hon blev iakttagen, men som vanligt såg jag på det hela som om någon såg både mig och henne. När man tänker på det som en slags scen eller tavla får det en rättvisare innebörd, blir mer filosofiskt, kontemplativt, blir mer liv, helt enkelt. För jag tror sådana saker tillhör livet i hög utsträckning, små stunder av tillfälligheter, en speciell rörelse, en specifik min, en blick som möter en annan, ett scenario som på något sätt gör en extra medveten. Ögonblick som har en gåtfull skönhet och en ömsint sorg (som jag läst i en recension om filmen Sånger från andra våningen för jag vet inte hur många år sedan, men jag kommer alltid minnas dem orden).

måndag, februari 26

så många tydliga minnen

Jag har så många minnen. Av outgrundliga anledningar kommer de upp till ytan av mitt medvetande.

Jag är i Båstad. Jag cyklar på Måsvägen ned till vattnet och sätter mig på stranden. Låter den lena sanden strila mellan mina fingrar och tittar på havet och himlen. Det regnar en bit bort, kanske längre utåt bukten, för jag ser sådana där vertikala ränder som skiftar i blåa färger, sådana som pappa en gång lärt mig betyder att det regnar. Jag lägger märke till hur en kråka böjer sin kropp mot vinden, och hur fint den gör det när den ska landa. Fötterna böjs ned mycket senare än jag trodde. Den nästan stannar upp ett ögonblick precis ovan marken som för att ta ned fötterna. Väldigt stilfullt och graciöst. I min vänsterhand håller jag ett svart-och blåskimrande musselskal.

Det här minnet besöker mig ofta, som en dröm som återkommer. Jag vet inte varför.

söndag, februari 25

jordgubbar/strawberries-vad låter bäst?

Italienska. Men goda ändå. Mamma hade köpt dem för min skull. För att jag gillar jordgubbar. Det värmde. Serverades med grädde och marängbotten med choklad. Har aldrig varit särskilt förtjust i jordgubbar med vaniljglass. Grädde framhäver ju smaken bättre :P

lördag, februari 24

lite filosoferande

Bygga strukturer från ingenting. Saker och ting formar sig själva? (Nä, hävdar vissa, jag vet.) Är det det som kallas luftslott? Är likgiltighet och att låta sig dras med av strömmen samma sak? Man kanske vill för mycket i vissa avseenden och för lite i andra. Är det verkligen bara rädslan att misslyckas, eller kanske rättare sagt, att verka misslyckad i andras ögon, som spökar? Fast jag inte vill bry mig halkar jag lätt dit. Vissa ord fastnar som vore de självhäftande och andra rinner av som vattendroppar på ett oljigt underlag. Det handlar inte om slumpen, utan om vilket tillstånd man själv befinner sig i, och det styrs av många faktorer. Samma sak där, att vissa hävdar att det är 100 % upp till dig själv, men jag håller inte med. Tenderar att hålla med Peter Le Marc om följande istället:

Det finns två sorters människor här i världen. De som får stjärnhimlen när de begär den och som med självklarhet tar för sig var dag. Så finns det de som får slåss för varje andetag.

torsdag, februari 22

making memories

Har kollat på nip/tuck ikväll. DVD-boxen med säsong 1-3 jag köpte för ett bra tag sen nu, den kommer nog räcka ett bra tag. Men det är bra. Mycket bra det blev :-) Ähh, det får stå så. Det var iaf ett avsnitt som hade starka drag av sorg över sig. Och kärlek. Såklart. Per definition handlar sorg om kärlek. Och tvärtom. Jo, jag tror nog att det förhåller sig på det sättet.

Återigen slogs jag av att engelskan oftare är ett bättre språk att uttrycka sig på. Megan, en kvinna Sean hade ett förhållande vid sidan av med, hade fått ett återfall i cancer och det fanns inte så mycket mer att göra, och då beslutade hon sig för att ta självmord. Sean var med henne till slutet och de hade gjort det så vackert, vilket är som ett signum för hela serien. Visst handlar det till viss del om lyx och klass men där finns något mer...något som inte riktigt går att sätta fingret på, men som gör att det ändå inte blir orealistiskt och distanserat. Uttrycket som fastnade i mig var making memories. Sean frågade Megan varför hon inte hade några kort på honom och hon svarade att det de hade tillsammans var minnen. We can make more memories, svarade han. Han sa det på ett sätt som fick mig att tänka på hur värdefulla de verkligen är, även om det såklart också är farligt att leva för mycket i det förflutna. Men jag fick känslan av att de var värdefulla på samma sätt som kärlek och annat som inte går att köpa för pengar. Skatter man samlar på sig längs livets vandring. Ibland betyder de mycket, ibland mindre. Sällan inser man på en gång vilka som kommer leva kvar längre än andra.

onsdag, februari 21

are you too clever for your own good?

Google söker en Account Strategist Coordinator. Deras sätt att beskriva vad de söker tilltalar mig, samtidigt som det är en aning roande:

Do words come easily to you? Do you have a knack for phrasing things "just right"? Are you too clever for your own good? Do you think you can write advertising copy? Google is looking for an excellent writer to "maximize" the performance of campaigns that run on the Google site. You must be a careful reader and a persuasive, inventive writer. Most importantly: you must be an excellent communicator, sensitive to language, and comfortable composing in language on demand.

Vidare (valda delar av annonsen):

The Account Strategist Coordinator must be analytical and creative and get results.

Responsibilities include:
-Categorizing keywords into scalable ad groupings.
-Proactively monitoring and analyzing performance of campaigns.
-Moving fast on maximization requests.

Requirements:
-University degree.
-Proven writing and communication excellence.
-Detail-oriented; ability to complete large volumes of work quickly.
-Significant problem-solving and analytical abilities.
-Strong editing skills.
-Ability to multitask.
-Ability to work cooperatively and proactively with staff inside and outside of the department.
-Proven track record of exceptional performance, high productivity and meeting deadlines.
-Fluency in Swedish and English required.
-Please note only candidates with EU work authorisation will be considered.

Inte för att jag har så mycket erfarenhet av platsannonser men den här hör nog inte till dem vanligaste i Sverige iaf. Vill minnas att jag nyligen läst i någon tidning att Google skulle vara en bra arbetsplats. Jag vet inte huruvida det bevisas/motbevisas av om alla anställda lever upp till den här kravspecifikationen?! :-)

tisdag, februari 20

perfectly unfinished

F, den första utomstående personen som läst min blogg och som gett sig till känna, skrev att det fanns något perfectly unfinished över mitt sätt att skriva. Jag har aldrig tänkt på det så men när han påtalade det insåg jag att jag ofta skriver så. Många gör felet att skriva för mycket. Ibland blir det mer effektfullt att utelämna det uppenbara eller det nästan uppenbara eller till och med det svårtolkade. Det ger en extra dimension till texten. Men andra gånger kan det vara nog så vackert att skriva uttömmande. Det viktigaste är nog medvetenheten och känslan. Men jag gillar det uttrycket-perfectly unfinished-det låter så subtilt och odefinierbart.

söndag, februari 18

söt förpackning

Frödinge har lanserat nya enportionsförpackningar med ostkaka, kladdkaka och brownie. Jag tycker den här var väldigt gullig, även om innehållet räcker för två, åtminstone om man har grädde till. Och det har man ju oftast :P Och smakmässigt får den helt klart godkänt! Det är nog ett udda intresse, men konstigt nog tycker jag om att studera olika förpackningar :-) Designen och nya sätt att förbättra funktionen. Ibland tänker jag att jag skulle valt en utbildning där jag fått mer utlopp för min kreativa sida. Eller den del av mig som mår bra av att hjälpa andra. Vet inte riktigt vad det skulle varit i så fall. Kanske just därför.

lördag, februari 17

en av de ca sex miljoner som inte kollar på Luuk nu

Nej, jag kollar inte på Melodifestivalen. Har det inte ens på i bakgrunden. Behöver inte sådant tidsfördriv, för det är faktiskt vad det är för mig. Har mer och mer börjat gilla tyst. Dock inte riktigt kommit fram till om risken är större att man (jag) tänker för mycket om det är tyst kontra musik. Det beror så mycket på. Känner mig ovanligt trött och till och med lite nere utan egentlig anledning ikväll. Har min rosa favoritmössa på mig, har jag ibland inne när jag känner mig lite frusen. Konstigt nog värmer den även händerna, som ofta är kalla.

Även denna helg blev det en utställning, eller rättare sagt två, eller mer precist ett besök på Stadsmuseum med G. Första gången vi hörde om Johan Hagelbäcks russinkonstverk tyckte vi det var lite löjligt, men sedan såg vi något mer inslag på TV, så vi gick dit ändå. Några saker var riktigt genomtänkta och välarbetade, som tex russin som rockar fett i Russkilde och russin gör vågen på Russunda :)

Utställningen om döden handlade inte helt oväntat ganska mycket om livet. Rätt svårt att inte glida åt det hållet, säger jag som tänkt rätt mycket på just det. Däremot fanns Sveriges enda giljotin att beskåda: 1910 användes den för första och sista gången, då halshöggs den 37-årige kyparen Johan Alfred Andersson Ander på Långholmsfängelsets gård. Han hade dömts för rånmord på 24-åriga Anna Viktoria Hellsten. Just det där att huvudet separeras från kroppen är svårt att greppa. Så brutalt och definitivt.

onsdag, februari 14

idag (och jag tänker inte skriva vad det är för dag :))

Vinna något stort på ett lotteri. Få en sjukdom där svaret på din retoriska fråga till läkaren: den går väl att bota? kanske inte självklart är ja. Sådant drabbar bara andra. Så tänker de flesta. Inte jag. Visst är det bra med drömmar, och de hjälper säkert många framåt, men samtidigt är det enda vi med säkerhet vet att vi lever nu. I vardagen. Inte till helgen, eller nästa vecka eller till sommaren eller när som helst som inte är nu eller ens imorgon. Jag vet att det kan låta extremt och jag tänker ju också längre än idag, men jag tycker ändå det är bra att ha den här medvetenheten.

Om det är något många med säkerhet bloggar om idag är det Alla hjärtans dag. Just därför och för att jag mest tycker det är trams tänkte jag egentligen inte skriva om det alls. Att ge någon något eller visa sin uppskattning/kärlek/omtanke på annat sätt för att någon annan bestämt att idag var en bra dag. Okej, jag vet, det blir ju samma resonemang som med jul och alla andra högtider och jag har nog redan gjort min ståndpunkt tillräckligt klar gällande det :) Take home message: gör det du tänkt för en annan människa idag! Vänta inte till födelsedagen eller till någon annan speciell dag. Det är varje dag.

söndag, februari 11

ganska aktiv helg

Sally Mann-utställningen på Kulturhuset med G klarades av på cirka en kvart. Tyckte de kunde haft fler bilder och mer text till dem, när de nu ändå bemödade sig om att ordna en utställning under tre månader, och till och med ta hit fotografen i egen hög person. Men men...Några bilder var iaf sevärda.

Bestämde mig för att åka till farmor iaf då när tidsaspekten inte blev något problem. Hon hade rensat lite och ville att barn och barnbarn skulle komma och se om vi kunde tänkas vara intresserade av något. Blev en skål och tre marmorägg. Fika med goda laxsmörgåsar och rätt högljutt och lite pladdrigt med nio personer som ville säga sitt :) Vad gör man när ett umgänge inte känns lika roligt längre? När man själv kommit till en punkt som inte den/de andra nått. Handlar nog inte om att någon gjort fel. Om att man sett något annat?! Inte alltid förstår sina egna känslor och reaktioner. Förut så mycket glädje i relationen mellan mig och farmor och också med kusin A. Farmor hade nyligen varit på Gateau i Sturegallerian, där vi tre brukade äta lunch på den tiden, och hon ville vi skulle göra det igen nästa gång A kommer hem till Stockholm. Jag stör mig på att jag inte känner för det. Alltid den där balansen mellan vad man förväntas känna/vilja/tycka och vad man egentligen gör.

Just det, igår promenerade jag över Västerbron för första gången. Fast jag bott i Stockholm i hela mitt liv har det aldrig blivit av, åkt buss över ett otal gånger, men aldrig gått. Trodde det skulle ta längre tid än vad det gjorde, enligt min faster var det bara en kilometer. Jag gillar utsikten mot Norr Mälarstrand och Stadshuset. Kände igen den vyn från Stockholmsspelet, som för övrigt kan rekommenderas :) Ungefär som TP, fast med Stockholmsfrågor.

lördag, februari 10

musiktips

Jag som hade tänkt sova lite längre idag vaknade halv sju av att jag var hungrig. Inte känning, bara hungrig och en diffus känsla av att inte vilja somna om.

Två låtar som nog kan kvala in som nya favoriter (för mig) kom upp på webradion: All I Can Do med Chantal Kreviazuk och I Want My Love To Rest Tonight med Yoko Ono. Måste höras flera gånger. Den sista från albumet Approximately Infinite Universe. Lite kul titel. När jag ändå är igång med musiktips kan jag ju också nämna Vienna Teng, en annan artist jag upptäckt via Pandora.

torsdag, februari 8

och så mycket är ändå mig övermäktigt

Jag är imponerad över att G kommer ihåg när han gjorde saker och ting eller när något hände. Våren 2001 eller hösten 2003. Å andra sidan brukar H ofta säga att hon förundras över sådant jag minns: personer, namn, ansikten, röster och detaljer (där kan jag verkligen minnas onödiga saker, som tex vilka kex vi åt vid ett speciellt tillfälle på klassresan till Österrike i gymnasiet och massa andra oviktiga saker som automatiskt fäster i mig). Men när det gäller tidsangivelser blir det ofta plus minus två-tre år, har jag insett. Däremot kommer jag ihåg var och vid vilken tidpunkt på året jag läst dem flesta böcker. Hittade två citat som jag skrivit ned från Det hemliga namnet av Inger Edelfeldt och visste på en gång att jag var i Tyskland en sommar när jag läste den boken. I en liten ort utanför Kiel och ett flygplan flög väldigt lågt ovanför oss just när jag läste den boken. Det är lustigt vad man minns. Olika.

Där har alltid funnits en smärta, en känsla av att kärleken- och då menar jag det slags kärlek som är en total fysisk och psykisk dragning- är något sällsynt och oändligt dyrbart, en intensiv magisk stegring ungefär på samma våglängd som feens uppdykande eller upptäckten av en ingång till en annan verklighet, kanske den man är menad att existera i.

Jag inser så mycket. Och så mycket är ändå mig övermäktigt.

Fortfarande berör de här orden mig så starkt.

onsdag, februari 7

sen middag

Mamma och jag har sedan i höstas pratat om att vi skulle gå på ett Core-pass på F&S, men det har liksom inte blivit av. Men ikväll gjorde vi det iaf; var mindre kondition och mer benstyrka än jag förväntat mig. Men helt okej, och nu efteråt är jag jättehungrig. Brukar inte vara det så här sent, även om jag inte ätit riktig middag innan. Men i och för sig har mina matvanor/min aptit det senaste halvåret varit lite halvskumma, väldigt ojämna både vad gäller tider och vad jag är sugen på. Inte mat särskilt ofta, men nu smakar det riktigt gott med rostbiff och potatissallad. (Jo, det är riktig mat! :-))

Och jag tror jag kommer ha skön träningsvärk i låren imorgon!

måndag, februari 5

några ord av William Blake

Snubblade över några fina ord av William Blake:

To see a world in a grain of sand
and a heaven in a wild flower
hold infinity in the palm of your hand
and eternity in an hour


Det är typiskt sådant man säger om andra, oftast när det är för sent. Sorg gör att människor minns den som dött som finare än vad han/hon var, och så ska det vara. Passande nog handlar det om att leva i nuet och om att se det stora i det lilla. Det kräver insikt och övning. Och man kommer aldrig riktigt fram.

söndag, februari 4

söndagspladder

Födelsedagsfest hos H igår. Över förväntan och mycket trevligt folk. Melodifestivalen stod såklart på i bakgrunden, med en något tillrättalagd Christian Luuk, jag tycker lätt han kan bli för mycket. Somnade på bussen till Slussen på vägen hem, en sådan där skön, avslappnande trötthet som bara tar en i besittning. Som när jag var liten och vi åkte hem sent någonstans ifrån och jag fick somna i bilen och visste att jag skulle bli inburen. Att få sova när man är sådär trött är så himla skönt.

Just ja, jag har äntligen lyckats bli av med min D-link router som i princip inte fungerat felfritt på två månader! Man kan väl säga att det var tur att den gick sönder helt och att försäljaren var snäll nog att göra ett återköp istället för en reklamation. Aldrig mera D-link! Så roligt att ha problem med tekniska produkter/tjänster och försöka komma fram till någon kundservice som x antal andra människor också gör :-) (hög igenkänningsfaktor på det)

Pannkaksmiddag hos mamma och pappa ikväll! Och jag hoppas de är tunna! :-)

torsdag, februari 1

omöjligt att placera i tiden?




Jag är medveten om att det här stundtals börjar likna en fotodagbok, en intention jag inte hade från början, men det är lite häftigt när saker och ting ibland går sina egna vägar.
Nu när snön för första gången kommit på riktigt den här vintern funderar jag lite på hur årstiderna växlar och går omlott. Mellan den 2 och 7 januari tog jag dessa bilder, men spannet när de skulle kunnat varit tagna är väldigt mycket större. Och detta säger jag utan influens från någon annan person som anser sig veta hur det kommer gå i framtiden med miljön och vårt klimat med tanke främst på växthuseffekten. Det finns så många som uttalar sig och som anser sig ha bevis åt någon riktning. Jag har lärt mig att lyssna på sådant på ett lite mer selektivt sätt.
Förut litade jag mer helt och fullt på vad folk sa. Jag vet inte precis om man kan säga att det var naivt? Att jag trodde gott om alla? Nu ifrågasätter jag kanske för mycket vissa gånger. Men jag intalar ändå mig själv att det är en del i att bli vuxen. Och ganska ofta förvånas jag över att människor som är dubbelt så gamla som jag inte tycks ha kommit dit. Att de inte förstår, tänker eller handlar på ett sätt som jag tar för självklart. Och det känns ganska bra :-)