tisdag, december 23

declaration of love?

minnena som stöter fram i mig. frågar inte om lov först. men det är ok. de känns så starka för att det de står för var nåt speciellt viktigt fint. fortfarande är, men som jag vet kommer fortsätta även i imperfekt, i tankarna är jag redan där ibland. ärvde för ett tag sen en gul munkjacka av mamma och direkt tänkte jag då att denna kommer jag med största sannolikhet bära och tycka om ännu mer när hon är borta. för det är så jag tänker om mamma och pappa. det självklara nu i att veta att de bara är några knapptryckningar bort eller att jag kan träffa dem exakt när jag vill. bara den vetskapen kan tom räcka ibland. ord jag behöver höra mamma säga eller skriva till mig som inte kommer komma. det ohyggliga i det.

samtidigt som ambivalensen finns där. att jag stör mig på dem ibland. (fast jag tänker att det nog är sunt i nära relationer.) och ibland får jag dåligt samvete efteråt för att jag betedde mig illa. den här relationen är kanske den mest komplexa jag haft och nånsin kommer ha. fast den förändrats och gått igenom olika faser. av närhet. t ex känner jag mig allra tryggast ihop med J nu. men vissa saker känner jag fortfarande att jag får mest utbyte av att dela med mamma.  

det är bara när man haft en som är bra som man vet skillnaden mellan det och att vara glad över den man råkat få. bara utifrån att. lite på samma sätt som att det inte är tanken som räknas. det är det aldrig för mig. det är att ha för låga ambitioner.