gott nytt

Sitter och äter keso med äppelmos. Det är nog det jag ätit mest utan att tröttna på. Keso med någon sylt. Min lillebror M är likadan där. Mamma som introducerade det för oss när vi var runt nio och tolv, kanske. Vi var rätt kräsna med mat då.

Idag är första gången jag börjar skriva ett inlägg utan att veta vad jag ska skriva om. Undrade om det kanske var lite ohövligt att bara skippa säga gott nytt. För jag gillar ju egentligen inte alla dem här oftast meningslösa hälsningarna: god jul, god fortsättning, gott nytt år, glad påsk, take care, hare bra...Okej, jag medger att jag kanske gått lite för långt när jag struntar i hej och hejdå också, men det gäller ju bara i mejl :-) (och bara ibland). Naturligtvis kan en sådan typ av hälsning värma ibland, men oftast känns den bara slentrian och kutym.

Tänkte på en sak om vintern också; nu när den är så himla försenad tycker jag lika gärna den kan strunta fullständigt i att komma. Man säger att det är tanken som räknas och bättre sent än aldrig, men jag vet det fasen om jag tycker det i det här fallet.

Är fullt medveten om att det här kanske låter lite bittert, om man är lagd åt att tolka saker så, men faktum är att jag inte alls känner mig så. Bara lite lust att provocera, kanske.

it's easier to leave than to be left behind

It's easier to leave than to be left behind

Så sjunger Michael Stipe (R.E.M) i låten Leaving New York. Den raden fastnade i mitt medvetande.

Lunchade med mamma, pappa och lillebror N i Fältöversten idag. Ceasarsallad. Kändes lite lyxigt, inte som en vanlig dag. Mamma ville sedan att jag skulle följa med henne och köpa en kappa. Borde varit mer entusiastisk men var inte, kan inte rå för. Det är inte lika kul att gå på stan med henne längre. Kan bli arg på mig själv för att jag känner som jag gör. Men när vi var inne på Wedins på Drottninggatan spelades den här låten, och det tog väl ändå 30 sekunder innan jag kunde placera den. Sådant är lite häftigt. När man känner igen så väl. Men ändå inte kan säga på en gång.

It's easier to leave than to be left behind

Är det så?

tjuvlyssnat på tunnelbanan

En man och en kvinna i 50-årsåldern pratar om Mia Törnbloms böcker Självkänsla nu! och Mera självkänsla! De kan inte komma på exakt vad böckerna heter och jag är på vippen att säga det, men håller mig. Nöjer mig med att lyssna. Och ler inombords:

-Ja, det är så mycket själviskhet nuförtiden bland ungdomar. Att man bara ska tänka på sig själv och vad man själv vill. (mannen)

- Mm, jag tror verkligen det kommer blir problem i framtiden. Tänk när Volvo säger att det ska vara fyra hjul på bilen men montören bara vill ha tre. (kvinnan)

Kommentar överflödig :-)

Linis 2006 II

• blev mycket bättre på att göra ingenting (kanske för bra)
• kom på att jag alltid gillat gemener bättre än versaler
• kom på att jag gillar att utesluta subjekt i meningar när jag skriver
• lärde mig många nya ord, både på svenska och engelska
• irriterade mig på för många saker som det inte fanns några (iaf inte så många) anledningar att vara irriterad på
• som tex att förnuft och känsla sällan samsas på samma väg
• grät ovanligt lite
• tänkte att jag nog fortfarande tänker för mycket
• lärde mig på riktigt vad en router är
• lärde mig inte heller detta år hur man fixar en cykelpunka (trots att jag ökade mitt cykelinnehav med 100 %)
• lät fortfarande cykelhjälmen ligga kvar på hatthyllan (där den verkligen inte fyller sin funktion bäst)
• fick ett nytt VISA-kort från min bank som var/är fulare än det gamla
• vilket mitt undermedvetna protesterar emot genom att vägra lära sig nya koden
• låt som berörde mig mest: It can only get better med Amy Diamond
• upptäckte Coldplay på riktigt
• funderade på att köpa en ny mobiltelefon men har inte gjort det ännu (gillar mitt rosa Nasse-skal)
• besökte mormor, farmor och morfar på sjukhus och min inställning till det som tidigare alltid varit problemfri fick en skugga av obehag och olust
• såg under en period på ca två månader Emil Forselius (som jag alltid tyckt är så snygg), Johannes Brost (Joker i Rederiet) och prinsessan Madeleine utan livvakter med sin Jonas och vovve (han rastade och hon pratade i sin mobil)

Linis 2006 I

Lite tankar om året som snart är till ända:

• började blogga, vilket jag för det mesta är glad över
• började läsa och fascineras över andras bloggar
• reducerade mitt TV-tittande med 1420 %
• gjorde ungsrostad fänkål för första gången och blev frälst
• var i Frankrike för första gången (blev inte frälst)
• insåg att man nog alltid kommer vara på väg
• blev ännu bättre på att uppskatta små saker i vardagen-se det stora i det lilla
• var på min första begravning
• körde bil utan att lägga ur handbromsen helt (förlåt pappa)
• fick reda på att jag inte var den enda i min kompiskrets som gjort det, vilket jag trodde
• åkte flera gånger förbi den station/hållplats där jag skulle gå av (vilket typ aldrig hänt förut)
• fick officiellt min universitetsexamen: medicine magisterexamen i biomedicin (vad nu den är värd)
• besökte Arbetsförmedlingen för första gången
• förfasades över deras byråkrati, vad de egentligen sysslar med och för vem/vilka de finns till
• mina fördomar om att man (jag) inte kunde trivas med att ha två kinesiska doktorander som kollegor raserades
• antar att man kan säga att jag blev mer vidsynt
• skaffade msn (jo, det är sant)
• skaffade gmail
• dissade hotmail (egentligen utan alltför många bra anledningar)
• tappade intresset för en massa saker och fick lust till några få
• funderade starkt på att gå ur Svenska Kyrkan och nu är det nog bara en tidsfråga innan jag gör det (det är ju fint att begravas i ett kapell också)
• lärde mig köra FISH (fluorescent in situ hybridization) som jag tidigare bara läst om

fortsättning följer...

mer poetiskt?

Jag sa förut att det inte skulle bli några citat ur Ett ögonblicks verk av Anders Paulrud. Men nu när jag läst ut den blir det ett kort som sammanfattar hela boken (och livet) iaf:

Det var ett ögonblicks verk. Livet är väl så, det består inte av stora kontrollerade sammanhang utan av en mängd viktiga ögonblick.

The work of a moment på engelska. Det fick jag minsann slå upp. Vackrare på svenska för en gångs skull. Annars tycker jag oftast engelskan är vackrare, mer poetisk och mer uttrycksfull. Mer känsla. Följande rader går inte att säga lika vackra på svenska:

Telling things from my deepest down may be the best and most touching posts but at the same time the one's most balancing on the edge of what I really want to share.

Extremely beautiful.

Master of your own soul. Captain of your own faith. (okänd källa, möjligen Dawson's Creek)

Young people far too old. (Anna Ternheim)

konsumtionshets

Så här i julklappstider skänker jag en tanke åt antimaterialismen. Alldeles för många människor ägnar alldeles för mycket tid åt att införskaffa prylar (planera inköp, leta efter det bästa, installera och sedan använda) som ska få dem att framstå som lyckade. I andras ögon. För vore det inte för uppvisandet av ägodelar för andra skulle nog flertalet lägga ned sin materialistiska skrytsamma konsumtion. Det är alltid bra att tänka efter varför man gör saker och ting. För att tillfredställa egna behov eller för att leva inom dem ramar som samhället har definierat som gräns för vad som är lyckat och normalt?

Själv köper jag inga julklappar, förväntar mig inga heller. Kalla mig tråkig, men för mig är det själva stämningen som är julen. Den kan inte definieras av saker. Presenter har för länge sedan tappat sin glans för mig. Men jag klandrar inte de som fortfarande öppnar en klapp med ett barns iver.

happy holidays

Så här önskar Benetton god jul på sin hemsida. De sticker alltid ut lite. En av modellerna har någon form (kanske italiensk) av tandställning. Men samtidigt kan man köpa rätt diskreta kläder hos dem också. På hemsidan kunde man också få reda på att det finns Benetton-butiker i Södertälje och Värnamo (bland annat). Känns bara som att det är rätt långt ifrån var allt började. På samma sätt som att den här snögubben inte är typiskt benettonig. Om jag får säga vad jag tycker. Och det är precis vad jag får göra här :-)

en ganska skön, men inte överdrivet skön, känsla

Det känns så bra att känna sig vuxen, modig, att inte ha något att förlora, att skapa ett intryck, avtryck, kanske. En mix av allt detta. Att reflektera över att jag betedde mig mer vuxet än flera av de andra som var där och som var äldre och betydligt äldre. För annars har jag inte så många vuxenpoäng. Men på det här planet kändes det verkligen så idag. Och jag ångrade ingenting av det jag gjort i efterhand, vilket också var bra, för det kan jag annars göra ibland. Och visst är det bra med självkritik, men det finns en gräns för det också. En bra sak som jag faktiskt tycker definierar mogenhet är att kunna lyssna. Listening is a value.

tack

Tack F! För att du informerade mig om att man kan kolla, men för mig framför allt lyssna, på musikvideor på YouTube. Jag tror att det finns åtminstone en person som läser min blogg som inte heller visste det och som kan tycka om att veta det :) Bara att söka på grupp/artistnamn.

bilder som väcker något

Jag kan inte låta bli att beröras av bilder (dessa från Open Photo igen). Därför är det bra att bloggen också blivit en plats där jag kan lägga ut bilder, både sådana jag tagit själv och andras idéer (som jag ibland kan bli avundsjuk på). Man kan inte rama in eller göra collage av hur många som helst.

Jag tror, jag vet inte, att en bild rör vid samma punkt i hjärnan som en låt eller en text kan göra. Handlar nog delvis om uppväckande av minnen man kanske inte visste att man hade. Och av drömmar man är fullt medveten om att man har.

att vara liten

Drömde om att jag höll på att drukna, men blev sedan räddad och omhändertagen. Tar fasta på just det sista. Tre läkare fick undersöka mig, för de kunde inte hitta någon puls. Omtöcknad och chockad blev jag innesluten i ett omhändertagande, som ett barn som innesluts i en filt. Jag var liksom liten. Känner mig så både och, så liten och samtidigt så stor. Just nu mest liten.

Tänker på sången tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnskara. Är jag en i skaran? Vill jag vara det?

teddybjörn

Jag har länge undrat varför det heter teddy bear. Teddybjörn. Och ibland springer svaren på en och man behöver inte googla eller fråga någon för att stilla sin nyfikenhet. Läste i en tidning (tänker motgå regeln att alltid ange källan) igår att år 1902 vägrade USA:s dåvarande president Theodore Roosevelt, populärt kallad Teddy, att skjuta en infångad björn. En rysk immigrant, vid namn Morris Mitchom, bad då sin fru att göra en liten leksaksbjörn som han satte i skyltfönstret i sin godisbutik tillsammans med en skylt: Teddys björn (den som inte blev skjuten). Det var grunden. Och resten är historia.

stämningsfullt

Luciafika imorse, med lyxiga hjärtformade pepparkakor med luciaglasyr och lyxiga lussebullar, perfekt snurrade och med synligt saffran och mycket inbakat russinhack. Jag bedömde dem mer efter utseendet än efter smaken, men de var goda också :-)

Tyvärr sammanföll jullunchen för våningsplanet med luciatåget, tidsmässigt, alltså. Kanske inte så mycket för min skull, utan mer för L och M från Kina. En annan kollega tyckte de skulle skippat sillen och skinkan, för vi ska ju på jullunch hos professorn nästa vecka, men de valde ändå lunchen. Om man nu kan kalla det för val, när man inte vet vad man får/går miste om.

Jag såg iaf på luciatåget på TV i morse. Stämningsfullt. Vad betyder egentligen det ordet? Mysigt? Berörande?

mamma och pappa

Mamma och pappa var här en sväng hos mig ikväll. Sällan de är. Utan att lägga något anklagande i det. Jag är mest hos dem. Tänker på min relation till. Komplicerad? Inte som förr. Känner inte lika starkt, fast jag vill, tror jag. Kan inte säga varför. Och i det här fallet vill jag nog verkligen veta varför. Ställer inte bara den frågan av slentrian, som jag tror att jag gör ibland annars...Kanske beroende på allt som hänt. Med lillebror N. Med mamma. Med mig. Med alla. Allt går inte att dela in i normalt eller extra svårt. Naturliga och vanliga processer kontra saker man måste gå igenom som är jobbigare och tuffare än för dem flesta andra. Allt är relativt, såklart, jag vet. Men ändå.

Är alla tacksamma över sina föräldrar? Det de gjort för en? Minns en gång pappa ringde till mig. Och egentligen utan särskild anledning blev jag så överväldigad att det började värka i bröstet. Tårarna rann mer när lurarna var pålagda, men det spelade mindre roll. Jag lyssnade till ljudet när tåren landade på kudden. Djup tacksamhet, fast jag alltid fått så mycket uppmärksamhet och omtanke av dem. På alla sätt. Och ändå. Kanske just därför. Jag tar ingenting för givet som Niklas Strömstedt så fint sjunger.

Men nu var det länge sedan jag kände så. Är jag fulltankad på dem känslorna? Har det att göra med insikten som kommer till en när man håller på att bli vuxen: att mamma och pappa inte är övermänskliga? De kan inte ordna allt för dig, den illusionen man levde i som barn. För att sörja för sin egen känsla av trygghet. Helt rätt och sunt. Men nu? Var står jag? Och vart kommer jag gå i förhållande till dem?

att skriva

Mina redskap. Kanske mer innan jag började blogga. Pilot super grip 0.5. På högstadiet använde jag alltid 0.7-stift, men nu kan jag inte skriva med så tjocka blyertspinnar. Om jag är säker på varje ord kan jag använda uni-ball eye neddle point 0.5. Syns bättre än blyerts på papperet som är lite miljövänligt oblekt. Utan pennor, om fingrarna bara får fara över ett tangetbord, kan de ibland ge upphov till något som inte var tänkt. Oftast något bättre.

glöggfest

Blev ingen bloggtext igår, vilket jag nästan tänkte börja ursäkta mig för, men kom på att jag inte ska. Detta får inte bli ett tvång. Alldeles för fint för det.

Var på glöggfest hos M & P igår, alltid så trevligt och avslappnat hos dem. En av de som var där jobbade på SKL i Linköping, och jag fick reda på att det inte alls var ett så CSI-aktigt och häftigt jobb som man kan tro, utan ett alldeles vanligt. Han berättade dock en rolig sak om en professor som ägde en aktie i Cloetta Fazer för att kunna gå på bolagsstämmorna och ta en massa gratis godis!

Lussekattsinvigning och Aladdinasksinvigning för mig. Trillingnötterna var något malformerade och såg ut som fyrlingnötter, men lika goda ändå. Och ja, Maria, det var jag som började på det undre lagret fast det övre inte var slut :-)

första gången

Första gången någon okänd främmande person talar om att den tycker om det du skriver på din blogg. Beröm och uppskattning. Det känns så fint. Andra gången också kanske? Och tredje? Jag vet inte. Vill inte vänja mig vid den känslan. Värjer mig mot att allt blir till en vana.

första glöggfikat och knark

Känns fortfarande i min tumled att jag pipetterat glycerol i eftermiddags. Himla segt och tar evärderlig tid att pytsa från en bägare till ett rör. Tur då att jag fått glögg och pepparkakor innan på första glöggfikat av tre på jobbet. De två kinesiska doktoranderna L och M tyckte det var lite märkligt att ha russin och mandel i och gillade väl inte själva glöggen så jättemycket heller. Men det är ju kul att de får se lite svenska traditioner. De efterlyste själva någon julkonsert att gå på, men jag hittade ingen i dagens Metro eller om det var Stocholm City. Får hålla utkik efter gratis kyrkokonserter åt dem :-)

Blev attackerad av två försäljare/utdelare på vägen hem: Hey, can I ask you a question? Hej på dej! Jag är så otacksam att försöka sälja något till. Går aldrig på sådant där.

Ögnade tv-tablån på tunnelbanan. Anders och Måns skulle ta reda på hur mycket knark kostar nu för tiden, vilken som är den bästa bantningsmetoden och varför killar samlar på så konstiga saker. Jag ska erkänna att jag aldrig sett programmet förut så jag vet inte om de ger seriösa svar men det enda jag skulle vara intresserad av då är det första (dem andra vet jag redan svaret på). Totalt onödig information. Just därför. Bra och kul att veta bara.

soldaten och pojken eller vikten av strumpor

Berlin. Checkpoint Charlie. Där såg jag den här affischen första gången. Den sög tag i mig. Det gör den fortfarande, fast jag nu ser den varje dag. De utsträckta händerna, strumporna, hur tjockt hår pojken ser ut att ha.

I Vibeke Olssons bok Molnfri bombnatt (som för övrigt är en av dem bästa böcker jag läst) tar hon upp just detta med vikten av strumpor. Att det var skillnaden mellan att frysa och inte frysa. Sådant kan man egentligen inte förstå. Bara försöka att. Men det räcker.

min bror N

Hur gjorde man innan digitalkameran kom. Om man ville publicera en bild på internet? De kom kanske samtidigt? Satt och bläddrade i gamla fotoalbum. Mindes. Dessa tre bilder på min lillebror N som jag tagit, från när han var liten och innan, gillar jag, så jag provade att fotografera dem. Blev sådär (varför måste jag alltid be om ursäkt för allt jag gör som inte är perfekt?), men jag lägger in dem här ändå.

Känns som att titta på en annan människa. Och det är det ju på sätt och vis också. Minnen av hur han var förut svävar förbi framför mina ögon och gör dem ibland grumliga. Minns särskilt när jag skjutsade honom på pakethållaren på cykeln; vi brukade åka iväg bara han och jag, till en lekplats med en snurrgunga, och jag gav honom fart. På dem här fotografierna ser man något i hans blick. Aldrig att jag hade kunnat föreställa mig att en människa kunde bli så avpersonifierad, att gester, tycke, vilja, minspel och skratt bara kunde rinna bort. Jag har sörjt honom, fast han fortfarande lever.

länge sedan

Ont i huvudet. Känner mig febrig. Ingen vidare aptit. Svårt att ta mig för något. Länge sedan jag mådde så här.

första advent (enligt almanackan)

Första advent. Känns inte som. För mig är det fortfarande höst. Skulle kanske gissa på 14:e oktober om någon släppte ned mig här och jag varit borta ett tag och av någon anledning inte hade koll på almanackan. Men jag klagar inte, är ändå bara jobbigt med slaskväder. Hellre regn då.

Har satt upp adventsstjärnan eller julstjärnan eller vad det nu heter iaf. Och två änglar (prydnadssaker) och en julsak till (en sådan där flätad grej som man typ kan förvara julkort i, men som jag inte gör, present från en av farmors alla innanjulKöpenhamnsshoppingar). Inte lika många vuxenpoäng som Maria ;) men det räcker gott för mig.

favoriter

Jag sitter och kommer på favoritsaker som man normalt inte ombeds lista: favoritpipett (Eppendorf Research 10), favoritmatlåda (mörklilarosa Superseal), favoritgrönsak (fänkål, den som ser ut som ett fysiskt hjärta, ungsrostad), favoritköpekakor (Ballerina), favorit bland mormors kakor (Ökensand), favoritnöt (hasselnöt, rostad), favoritchipssmak (soucream&onion), favoritköttbullar (Mamma Scan, är uppvuxen på), favoritkniv (Sabatier 12,5 cm), favoritord (kanske, egentligen, väl, ändå, nog, tror, fin, briljant, vidare, jag, du, grubbla, fundera, sällsam, vet, inte m fl m fl...), favoritprodukt på Apoteket (Ibumetin), favoritplats på bussen (till höger vid fönstret efter dragspelet), favorittypsnitt (Book Antiqua och Bookman Old Style), favoritfunktion på gmail (att utkasten sparas automatiskt), favoritvatten (Loka hallon grape), favoritspel (Rappakalja), favoritbensinstationslogotyp (Preem (nallebjörnen)) och svensk favoritstad förutom Stockholm (Visby). Sådana här viktiga saker är vad jag ägnat mig åt ikväll :=)

hund och katt

Den här skylten finns i mängder i området där jag bor. Och det är inte det enda stället, tror jag. Var har de som satt upp skyltarna, eller de som bestämt att de ska sättas upp, tänkt att folk ska rasta sina hundar? Bara man tar upp efter sin hund är det väl hur lungt som helst? Jag ser många mattar och hussar som är ute med sina hundar i områden som man enligt skyltarna inte får rasta i. Inte har jag hört någon som opponerar sig mot det heller. Då är det mer snack om katter i sandlådan där barnen leker och fotavtryck på bilar. Kanske vore något att sätta upp sådana skyltar istället? Dags att alla utekattägare börjar ta lite ansvar, tycker jag.

skrattig dag

Idag har varit en sådan där trött skrattig dag, sådär som man kan bli på eftermiddagen ibland. Fast så har jag känt mig nästan hela dagen. Det slog mig att det var härligt, fast jag också var fysiskt trött. Jag och två kolleger på jobbet snackade om allt möjligt, var väldigt frågvisa angående en viss metod och jag reflekterade verkligen över att jag hade roligt av så enkla saker.

Ska till mamma och pappa nu och få lite hjälp med digitalkameran. Fick sådan lust att fotografera igår, men jag tror inte att upplösningen var optimalt inställd.

morfar

Precis hemkommen ifrån min första begravning. Det är sådant man håller reda på. Hur många begravningar. Hur många bröllop. Hur många hål i tänderna. Hur många MVG:n.

Det var speciellt. Sorgligt. Vackert. Sorgen alltid så vacker för mig. Kanske för att jag inte varit riktigt där ännu. Jag vet inte. Kanske för att sorg har en lite annan innebörd för mig än för de flesta andra.

Min bror M höll ett jättefint tal, det ska han ha en eloge för. Skulle jag aldrig vågat.

Mina funderingar på vad som händer med en människa när hon dött aktualiserades såklart. Under min tonårstid tänkte jag väldigt mycket på det. Ville komma fram till vad jag trodde, ville veta. På samma sätt som man förväntas veta om man tror på ödet eller slumpen. Trots alla tankar har jag fortfarande inga svar.

Kan inte bestämma mig för om jag känner för att lägga mig på sängen eller gå ut på en promenad. Rastlös, tror jag det kallas.

några få ord

Ibland vill man saker så gärna. Fast man kan inte. Vågar inte. Andra gånger saknas viljan, men då äger man modet.

Och ibland får man, men man orkar inte. Egentligen är det samma sak.

Kan man inse för mycket för sitt eget bästa? Vad är din största rädsla?

När senast önskade du dig någonting av hela ditt hjärta?

take that-reunion (utan Robbie)

När jag hörde Patience med Take That för första gången, för bara ett par dagar sedan, gick den rakt in i mig på en gång. Jag gillar videon också, den påminner mig lite om Fårö, och ljussättningen. Och fingrarna. Jag visste inte att det var de som sjöng och nu när jag vet det tycker jag fortfarande inte att det låter som Take That. Men jag är glad att de gjorde den, för det kommer bli en sådan låt som jag lyssnar sönder och samtidigt tror jag att något inom mig gör det. Eller kanske precis tvärtom.

eiffelfoten

Varifrån kommer min tendens att ifrågasätta allting? Min vilja och förmåga att inte inrätta mig i ledet? Den här bilden på Eiffeltornet, från när jag var i Paris i somras, tycker jag om. Perspektivet är inte det mest förväntade. Att hitta andra vinklar än alla andra kan vara en utmaning. Även om man inte arbetar som fotograf. Av flera hundra försök räcker det om man lyckas med ett. Och kanske inte ens det. För resan dit var värd så mycket mer.

älskar ditt skratt

Jag älskar ditt skratt. Den komplimangen fick jag av min kompis L igår. Det värmde mitt hjärta. Bara en sådan enkel sak. Jag älskar ditt skratt. Vi är alldeles för dåliga på att tala om när vi tycker om någonting. Varför tar det emot att oftare berömma och uppmuntra? Vad är vi rädda för? För det kostar ju ingenting att göra det.

precis lagom

Imorse, när jag precis tagit ur cykeln ur förrådet, vid en lite udda tid för att vara vardag; klockan var runt halv tio, greps jag av en underlig känsla. Jag kände mig precis lagom varm. Det är rätt ovanligt för mig, jag är alltid för kall eller för varm. Men då kände jag mig lagom. Som när man blandar en lösning, löser pulver i en vätska och ställer på magnetomrörning, och det där ögonblicket när allt löst sig, varken innan eller efter, utan bara just det ögonblicket. Så kände jag mig.

nip/tuck

Det är så lustigt. Den senaste tiden har mitt TV-tittande verkligen avtagit. Program som jag förut inte gärna missade har helt tappat sin dragningskraft. Men när jag sätter in en nip/tuck-DVD dras jag med direkt. Suger åt mig varenda detalj ur scenografin. Förundras över fantasirikedomen i handlingen. I hur de filmar karaktärerna, fotografi, kallas det kanske. Hur Matt ler, hur glädjen speglas i hans ögon, hur Christian vrider på huvudet. Beror väl både på bra regi och bra skådespelare. Men det är ändå lustigt, för huvudorsaken till att man gillar någonting, som en TV-serie eller en bok eller en film brukar vara identifikation, att man känner igen sig. Tillhörighet, kanske. Här finns inget sådant. De är om inte ljusår, så iaf väldigt långt, ifrån mig. Skratt kan vara en annan orsak, att man tycker om för att det får en att skratta. Så är det inte heller. Egentligen. Men de får mig att känna så mycket. Det måste vara det. Det finaste är att bli berörd.

min bror M

Han ringer alltid när han är på väg. Till gymmet, från jobbet, till flickvännen. Men det stör mig inte. Inte alls. Jag är glad att han ringer överhuvudtaget. Vi är på ett sätt väldigt olika. Ett bevis på att arv och miljö inte kan förklara allt. Att det finns något mer.

Han är än så länge den enda människa jag känner som i ena stunden är otroligt fåfäng och påbjudet extrovert och i nästa kan halvligga i soffan i mjukisbyxor och diskutera livet med mig samtidigt som vi delar på ett paket Tom&Jerry-kex.

att generalisera

Ingen grupp människor förtjänar att generaliseras, att ses som just en grupp och inte individer. Pensionärer råkar rätt ofta ut för det ändå; yngre anser sig liksom ha rätt att göra det. De är sura, bittra, är de som pucklar hårdast, håller på sin rätt i kassakön och ber otrevligt om att en yngre medpassagerare ska lämna sin sittplats åt dem. Jag är övertygad om att det finns alla sorter, beteenden, humör och människor bland den äldre generationen precis som bland den medelålders och yngre.

I snabbkassakön på Vivo (okej då: Vi-fria handlare i samverkan) där varuantalet är maximerat till sju står ett pensionärspar med en vagn som ser ut att innehålla fler varor. Själv har jag inte en tanke på att öppna munnen men en annan pensionär fräser vresigt: Är det verkligen bara sju varor det där? Den tilltalade tanten svarar att det är det faktiskt och hon får medhåll av sin man som, för att verkligen försäkra sig, börjar räkna varorna igen. Det äldre paret utstrålar nogrannhet och moral, det syns liksom utanpå att de inte skulle ställa sig i den kön om de hade haft mer än sju varor. Och ärligt talat, skulle det ha varit hela världen om de nu haft det?

Iaf, nu till den vresiga tanten som sa till dem. Hon behöver inte alltid vara sådan, det kan ju bara ha varit en dålig dag för henne. Kanske hade hon varit hos läkaren och fått reda på något tråkigt, kanske hade hennes barn ringt och gett återbud på ett efterlängtat besök. Man ska vara försiktig med att döma människor.

innan

Innan smärtan eller blodet kommer vet jag. Samma sak varje gång det händer. Foten mot en kant eller tröskel och kniven i fingret istället för i paprikan. Flera gånger har samma kniv tagit sig in i vänster pekfinger och tumme. Samma ställe. Ärren bildar tillsammans ett "v". Eller om man så vill en fågel, ett par vingar.

kärlek vid första ögonkastet

Igår köpte jag en bärbar dator. Min första alldeles egna splitternya, betald av egna pengar. Kärlek vid första ögonkastet :) Widescreen-skärm. När jag startade upp den första gången började den spela jättevacker musik och det fortsatte under hela introduktionsproceduren. Av någon anledning fanns det lite låtar inlagda på Windows Media Player, och en berörde mig verkligen: Faye med Skylar Blue. Hade aldrig hört talas om den artisten förut, men det var en fin present! Påminde lite om Mad world med Gary Jules.

Eftersom jag är så dåligt bevandrad i den tekniska världen uppskattar jag alla sakerna man kan göra mycket mer. Eller snarare, jag inser finesserna senare, kanske. När alla andra redan gått till nästa nivå. Men det är rätt okej ändå. Kom på att jag ju kan kolla på nip/tuck i datorn. Köpte en DVD-box med säsong 1-3 förut men eftersom jag inte har någon DVD-spelare har den bara stått och prytt bokhyllan. Nu kan jag ju plocka fram det allra första avsnittet, det har jag inte sett.

vill ha

När det för en gångs skull bara är jag på middag hos mamma och pappa och vi har ovanligt mycket att tid och jag känner således att jag kan ta upp flera saker jag har på hjärtat och vi har en givande diskussion, blir det störande momentet en fågel. Mamma har skaffat en engelsk undulat och Simson (som pappa så stolt har namngivit den till) pratar så högt att han stör vår konversation. Jag vänder mig till Simson och säger åt honom att hålla käften. Mamma reagerar. Herregud, det är en fågel och jag kan för guds skull inte se vad man får ut av en sådan. I hela mitt liv har jag velat ha en hund och nu skaffar de en undulat.

Jag kommer inte direkt be om att få vara extramatte.

ett ögonblicks verk

Jag läser Ett ögonblicks verk av Anders Paulrud. Hans sätt att skriva tilltalar mig så. Rakt på sak men ändå otroligt genomtänkt och välformulerat. Inte ett onödigt ord. Jag dras in i hans värld fast den är mig totalt främmande. Det blir inga citat för jag kan inte välja ut ett. Längtar till nästa bok jag ska läsa av honom: Kärleken till Sofia Karlsson. Den handlar om en man som blir lämnad i samband med att han får cancer. Vissa hävdar att det är självplågeri men jag tycker om att läsa om människor som varit med om något. Där det finns ett före och ett efter. Döden är ett begrepp för att förstå vidden av livet och om man har låtit tanken löpa linan ut blir man ofta bättre och duktigare på att se, verkligen se, det man har.

borat

Jag vet att jag är sen men jag skrattar lika mycket åt honom ändå. För bara ett par veckor sedan gick det upp för mig att det existerade en figur som heter Borat. Som inte riktigt förstått vad det innebär att gå till ett gym. Bland mycket annat :) Det som kan tyckas självklart för en själv kan uppfattas eller tolkas fullständigt annorlunda av någon annan.

• Från vilket håll äter man en smörgås?
• Vem har sagt att måndag är veckans första dag? (jag tror inte på Gud)
• Varför heter det grön gubbe?
• Varifrån kommer uttrycket glasögonorm?

hjärtlöv

Den här bilden hittade jag på Open Photo. Så vacker att jag inte kunde låta bli att sätta in den här. Undrar om placeringen av dessa löv är naturlig eller tillrättalagd. Minns en dag när jag gick på dagis, jag var runt sex år, och hittade en fyrklöver för första gången. Att hitta det här scenariot skulle vara större ändå.

trygghet

Varför påminde allt jag såg om någonting annat? Varför kunde jag inte uppleva något som det var utan att genast referera till bilder eller det förflutna? Var det min önskan om trygghet som fick mig att hitta det välbekanta i det främmande fastän det mesta var annorlunda?

Innan jag läste Ur Kackerlackors levnad av Inger Alfvén trodde jag att jag var ensam om att jämnt tänka så här refererande men det kanske är ett allmänt mänskligt drag? Ytterligare ett citat från samma bok som väcker tankar:

Jag är i alla fall vit, kom jag på mig själv med att tänka som om det kunde höja min status...Läkare var det förnämsta av alla yrken. Vitt var den finaste av alla hudfärger. Hur föraktlig är inte rädslan för att inte duga.

Erfarenhet; övning och misslyckande. Det enda som kan få oss att bli trygga i oss själva och i de situationer vi utsätts, eller utsätter oss själva för, beroende på vilken syn man har på livet, och hur man följaktligen väljer att se det, är prövning. Tyvärr, anser jag ibland.

objektifiering

Kunskapsprov/intelligenstest har införts för fröken Sverige-kandidaterna och en fråga lyder: "Du springer en löptävling och ligger tvåa. Om du springer om löparen framför dig vilken placering får du då?"

Tänker de ens på att det kan vara en kuggfråga? Är det bra eller dåligt att övervärdera sig själv?

Venezuela är det land i världen som har flest "miss:ar" Där kan du gå i skola för att lära dig allt från sminkning, hur man för sig, går på en catwalk till klädsel, etikett och hur man sitter (snyggt). Har de skänkt mer än en tanke åt objektifieringen av kvinnor?

asfalt möter grus

I den mörka gnistrande kalla novembernatten översköljs jag av en känsla, en vilja, en önskan att skriva. Att foga samman ord till vackra sällsamma meningar, till något som går in i den som sedan läser.

En känsla. Ein Gefühl. En følgelse, som jag tror det heter på danska. Något som följer en, något jag kan känna sitter någonstans vid eller i bröstbenet. Däri har jag min skatt. Därifrån går en länk upp till hjärnan och detta bildar vad jag skulle vilja kalla jag.

Ljudet som når mig när cykeln glider från asfalt till grus är nog snarare en känsla. En mycket speciell väntad medveten känsla. Detta ljud går liksom in i öronen och vidare till bröstbenet. Reflektionen av detta ljud gör jag varje gång asfalt möter grus.

start

Sådär ja, nu har jag också en blogg. Känner mig lite stolt över att jag klarade det med min begränsade erfarenhet av...sådana här saker :) Okej, det var inte så svårt. Men ändå.

Vi får väl se vad det blir av den här bloggen. Är nog inte helt klar över min intention, men jag börjar iaf. Ville egentligen ha den här bilden inlagd överst till höger på sidan, eftersom den passar till namnet, men det lyckades jag inte med. Därför får den vara med här istället. Vissa bilder tilltalar en på ett speciellt sätt. Ibland bara för att de är vackra eller fascinerande. Ibland för att man vet så mycket mer kring bilden; var den är tagen, hur luften kändes då och i vilket sammanhang. Till varje bild hör en berättelse. Men det är inte alltid säkert att man kan läsa den. Man övar sig och långsamt blir man bättre på att se...det som verkligen är viktigt.