Han ringer alltid när han är på väg. Till gymmet, från jobbet, till flickvännen. Men det stör mig inte. Inte alls. Jag är glad att han ringer överhuvudtaget. Vi är på ett sätt väldigt olika. Ett bevis på att arv och miljö inte kan förklara allt. Att det finns något mer.
Han är än så länge den enda människa jag känner som i ena stunden är otroligt fåfäng och påbjudet extrovert och i nästa kan halvligga i soffan i mjukisbyxor och diskutera livet med mig samtidigt som vi delar på ett paket Tom&Jerry-kex.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar