måndag, oktober 29

beroende på hur man ser det.

































man kan sitta med fingrarna på tangenterna, trycka ned lite här och var, utan att egentligen ha nåt vettigt att säga (skriva). tänka att samtalen som ofta utspelas runt om en är bra uppslag. bara inte titta så att de ser att man lyssnar. tar del av deras problem och glädjeämnen. perspektiv på tillvaron. inse att verkligheten alltid överträffar fiktionen. eller kanske precis tvärtom. beroende på hur man ser det.

och man kan sitta med pekfingret på avtryckaren, trycka ned lite här och var, utan att egentligen ha nåt vettigt att säga (fotografera). tänka att allt (nä, inte allt) som finns runt om en är bra uppslag. men med kameran går det inte att låtsas att man läser i papperna/boken/tidningen
framför sig. man får helt enkelt ta del av de problem och glädjeämnen som normen tillåter. inse att verkligheten alltid överträffar bilden. eller kanske precis tvärtom. beroende på hur man ser det.

torsdag, oktober 25

sinnesrörelse.

skickar en youtube-länk till pappa där rufus wainwright sjunger hallelujah. både lite john denver och religiöst över den, så jag vet att han kommer gilla den som jag, även om jag precis gått ur kyrkan, men det kommer ändå alltid finnas sakral musik som vidrör mig nånstans långt inne. han skriver tillbaka, att låten var bra och undrar när jag kommer hem nästa gång. den frågan rör också vid mig nånstans långt inne. jag saknar er också. sen har vi middag med hela J:s familj och när man ser andra familjer sådär får man perspektiv. observerar, jämför, önskar, oönskar, inser, framför allt inser man; plötsligt blir vissa saker så tydliga. nåt man egentligen nästan alltid vetat men ibland lyckats förpassa till nån sidoväg. alltid så mycket tankar. du vet ju det. och när vi har lagt oss och viskar för att inte väcka lille E tror J att jag blivit lite extra snuvig. men jag är inte ledsen. jag gråter av kärlek.

måndag, oktober 22

smatter.


ambulanshelikopter med tillhörande helikopterplatta. om det var nån som inte såg det :-)

sjuochenhalv nyanser av blått.



som sagt. några bilder. och citatet (från tillsammans är man mindre ensam av anna gavalda):

…att vara intellektuell betyder att älska att lära sig, att vara nyfiken, uppmärksam, att beundra, röras, försöka förstå hur allt hänger ihop och att försöka gå och lägga sig lite mindre dum än dagen innan…


ibland behöver mer inte sägas.

lördag, oktober 20

inflätad i sig själv.

J har lärt mig att det finns nåt som heter eloxerad aluminium. han ville ha såna röda garderobsknoppar/handtag men det fanns inte på ikea när vi var på deras världens största. vad som dock fanns var en produkt som hette amorf frost (fönsterdekoration). vissa ord känns så mycket mer än andra. amorf kommer från grekiskans amorphos som betyder oformlig eller formlös. plaster som har en oregelbunden kedja som är inflätad i sig själv och andra kedjor är amorfa . allt från wiki.

dessutom har jag äntligen hittat en bra (enligt mitt tycke) definition av intellektuell (i tillsammans är man mindre ensam av anna gavalda). dessvärre hittar jag det såklart inte nu när jag bläddrar i den...skrev av det och har det i ett worddokument i min dator...typiskt. jaja, har snart läst ut den boken iaf och den innehåller en hel del tänkvärt och till och med citatvärt, så minst ett kommer iaf. typiskt nog finns inte de senaste fotografierna här heller, men jag har iaf äntligen lagt över dem till datorn, så de kommer också. snart. tycker själv det har varit lite bildbrist här på sistone.

onsdag, oktober 17

sånt vi gillar.

mycket skön vårvärme kunde anas i luften imorse. sånt gillar vi. mer sånt :-) trevlig middag på jensen med M igår, är nog det gemensamma i vår bakgrund och personlighet som gör att kontakten går så lätt att ta upp trots den långa tiden mellan gångerna vi ses. egentligen skulle M också kommit, tror vi pratat om att träffas, bara vi tre, i typ ett halvår nu...saker och ting tar tid när folk bygger upp trådar av liv omkring sig, men hon mådde inte så bra. vi bestämde dock en repris på jensen inom en relativt snar framtid. ringde mormor också, och gjorde hennes dag lite gladare och innehållsrikare. och det kändes bra att jag även ringde upp L, kände att det behövdes mer än några korta mejlrader den här gången. ibland finns där ett sånt speciellt oförklarligt samförstånd mellan oss. bara farmor kvar nu. men det är inget som gnager mot samvetet. och det är bra.

söndag, oktober 14

när man borde sova.

ibland är man otrött på fel tider och alldeles för trött när man förväntas att inte. det är konstigt.

igår testade vi muffinsfabriken i midsommarkransen: de fick godkänt med tanke på att det är svårt att göra stora muffins som inte är torra. visste inte heller att mandelmassa ingick i tosca (vilket det säkert inte gör heller)! efter lite välbehövlig middagsvila (som man speciellt behöver om man vaknar vid fem-sextiden!) middag och bowling med P&M, andra gången i mitt liv, så det gick väl ungefär som man kunde förvänta sig men jag gillade brunswick-skorna med kardborreknäppning skarpt :-) och miljön var lite fotopockande. kom jag på nu, en söndagmorgon när klockan bara är lite över fem. crazy.

idag är det tänkt att vi ska på chokladmässan på nordiska med E&K. rekommendationen är att vara där när de öppnar eftersom det tydligen brukar vara lång kö, så snart är det väl ändå dags att gå upp. typ.

fredag, oktober 12

därför.

för att det var jätteskönt med vinterjacka och dubbla vantar idag, för att det nästan är fredag den trettonde, för att jag har 41⅓ i skostorlek, för att jag känner mig febrig och inte vet om det beror på den enorma tröttheten som subtilt rör sig i min kropp eller på att ugnen har varit på rätt länge nu eftersom bovetepajen med köttfärsfyllning aldrig vill bli färdig, för att the ark alltid har det där sköna soundet i sina låtar som på samma gång är så sentimentalt och hoppvänligt och för att mamma ringde från malmö (dit hon och bror M flugit för en höstweekend i huset i båstad med pappa och P) och bad mig kolla pin-koden till hennes mobil som hon glömt eftersom hon aldrig annars stänger av den. därför.

torsdag, oktober 11

do you have a great mind?

only great minds can read this. this is weird, but interesting!

fi yuo cna raed tihs, yuo hvae a sgtrane mnid too. cna yuo raed tihs? olny 55 plepoe out of 100 can. i cdnuolt blveiee taht i cluod aulaclty uesdnatnrd waht i was rdanieg. the phaonmneal pweor of the hmuan mnid, aoccdrnig to a rscheearch at cmabrigde uinervtisy, it dseno't mtaetr in waht oerdr the ltteres in a wrod are, the olny iproamtnt tihng is taht the frsit and lsat ltteer be in the rghit pclae. the rset can be a taotl mses and you can sitll raed it whotuit a pboerlm. tihs is bcuseae the huamn mnid deos not raed ervey lteter by istlef, but the wrod as a wlohe. azanmig huh? yaeh and i awlyas tghuhot slpeling was ipmorantt!

tisdag, oktober 9

hur odödlig jag inte är.

det är ljust kallt och när jag går förbi nybrokajen ser jag att djurfotoutställningen med bilder som steve bloom tagit fortfarande är kvar. tror inte jag varit där på ganska precis tre månader. minns att det också var en fuktig dag. framför dramaten, som just nu ser ut att få sin fasad renoverad, backar en delicatolastbil in, med den där underfundiga reklamen äter du tillräckligt varierat? på nybrogatan öppnas en port av en liten flicka, kanske åtta år, som helt säkert ska till skolan. hon går med bestämda steg och stannar på tryggt avstånd vid övergångsstället men jag måste som vanligt gå lite för långt fram, så att föraren i den silvriga porsche cayenne:en blir lite, lite orolig och sätter foten på bromsen.

men lugn, bara lugn, jag vet att det är röd gubbe. jag vill bara känna vinddraget av din bil, hur nära jag kan komma. hur odödlig jag inte är.

tre stora svartvita fotografier av ansikten är det som fångar uppmärksamheten när man går in. och det första hon gör är att sätta vaselin på mina spruckna mungipor innan hon stoppar in den där fotomojängen som skaver. och jag gillar henne med en gång. känner att hon är på rätt plats. och jag blir genuint berörd. jag vill också ge. till människor som vill ha.

måndag, oktober 8

förtroligt samtal med mamma.

sånt som kan kategoriseras in under människokännedom - empati, ödmjukhet, förståelse, tålamod, insikt, anpassning, kommunikation, respekt, hämnd (fast just det skulle hon inte hålla med om) - diskuterar jag mycket med mamma. vi pratar om nån som brustit i typ allt ovanstående och jag berättar att jag ibland brukar tänka folk döda. och vi brister båda ut i skratt. det förvånar mig att hon blir lite förvånad för delvis är det hon som lärt mig att tänka så, alla tankar hela vägen, worst case scenario, liksom. kanske borde jag tänka lite mer best case scenario. men egentligen handlade det inte om det nu, utan mer om att pröva om vissa tankar, som somliga säkert skulle kalla morbida/avskyvärda/fruktansvärda/sjuka/kriminella, hjälper en själv lite grand. det kan nog kallas för dagdrömmeri och det är nåt livsviktigt alla ägnar sig åt mer eller mindre. att dela med sig av en del såna tankar kan ta udden av dem, ibland trampa sönder dem helt, men vid enstaka tillfällen amplifiera deras kraft. då rör vi oss nånstans nära det man brukar kalla connection som svenskan inte har nåt bra motsvarande ord för. och det i sin tur gränsar till lycka.

söndag, oktober 7

dagens skratt.

det heter så fast man inre får det varje dag. J underhöll mig imorse:
(om islänningar som bor utanför ön:)

de blir lätt deprimerade. de saknar väl nåt. isblock, kanske.

det fick iaf mig att skratta sådär härligt mycket att jag var tvungen att stoppa huvudet i kudden.

fredag, oktober 5

det är jag som är konstig. inte ni.

varför är det så svårt att säga nej? vill mycket hellre göra nåt annat/vara nån annanstans. det är sanningen, men den kan man inte säga, fast ni egentligen måste förstå det, nä, man måste komma med nån annan version av verkligheten. för att såra mindre? för det är väl där kärnan ligger ändå. varför det tar emot att säga att jag inte har lust. med er. just nu. fast ni är mina så kallade kompisar. ganska lika mig. för att jag brukade ha det bra med er. men nånstans på vägen hit försvann mycket av det jag gillade att göra, och det sörjer jag ibland. det beror inte på er, utan nog mest på mig, men sånt är svårt att nå fram med och till, när man har problem med att förstå och formulera det ens för sig själv.

torsdag, oktober 4

protection/disprotection of self.

vissa dagar orkar man bara inte. orkar inte vara social. låtsas intresserad. om man inte är. i tisdags skulle en indier med che guevara-väska och medium size-händer, med andra ord lika stora eller snarare mindre händer än vad jag har - vilket jag alltid tycker är lite spektakulärt på en kille - vara med mig och lära sig/kolla hur jag gjorde en plasmidisolering. kände redan på morgonen att jag inte skulle vara nån bra lärare, vilket jag annars brukar tycka om. jag störde mig bara på allt han gjorde och orkade inte ens prata med honom när vi åt lunch. och det värsta är kanske att jag inte ens har dåligt samvete över det.

dubbla fördelsdagar denna vecka. trevlig fördelsmiddag hos J:s föräldrar med E och K och lite släkt i tisdags och verklig överraskningsmiddag för pappa (som saknat oss) igår. mamma och jag och J lagade mat och bror M och P kom med efterrätten som var den mäktigaste och kladdigaste kladdkaka jag nånsin ätit. blev lite stojigt som alltid med P men bra också. och jag var alldeles ovanligt närvarande, hade roligare än förväntat. enstaka gånger funkar verkligen det där med låga förväntningar.

och när vi går hem, min hand i hans, betrakta honom när han inte ser, då behöver jag nästan inte låtsas alls. lina, så fort man inte är helt själv/ensam är det alltid låtsande i nån form. nä, murarna kan rivas helt.

måndag, oktober 1

sånt som får en att le. alldeles ensam.

det finns många alternativa sätt för emma att använda prego pastasåser. hon kan hälla dem över köttbullar eller...smörgåsar.

en talesman för prego förklarar för evening echo hur spice girls-sångerskan emma bunton trovärdigt ska kunna göra reklam för bolagets pastasåser när hon går på en diet där hon bojkottar pasta.


som så ofta: vad ska man säga?!