fredag, oktober 5

det är jag som är konstig. inte ni.

varför är det så svårt att säga nej? vill mycket hellre göra nåt annat/vara nån annanstans. det är sanningen, men den kan man inte säga, fast ni egentligen måste förstå det, nä, man måste komma med nån annan version av verkligheten. för att såra mindre? för det är väl där kärnan ligger ändå. varför det tar emot att säga att jag inte har lust. med er. just nu. fast ni är mina så kallade kompisar. ganska lika mig. för att jag brukade ha det bra med er. men nånstans på vägen hit försvann mycket av det jag gillade att göra, och det sörjer jag ibland. det beror inte på er, utan nog mest på mig, men sånt är svårt att nå fram med och till, när man har problem med att förstå och formulera det ens för sig själv.

3 kommentarer:

Maria sa...

Och ska man hitta på någon annan anledning känns det som man ljuger, och att ljuga är inte bra.
Jag har så mycket svårare att säga nej öga mot öga men försöker bli bättre. Man måste bli bättre.

Apropå inlägget. Läste det efter våra mail och blev lite rädd att det fanns en koppling. Men jag hoppas inte det. För jag tror ändå på ärligheten.

Lina sa...

måste man verkligen det? det är den ständiga avvägningen mellan att riskera att såra och göra det som är bra för en själv.

nej, det var absolut inte med tanke på att träffa er, utan några andra. alldeles ärligt.

Maria sa...

På något sätt måste man nog prioritera sig själv.