vissa dagar orkar man bara inte. orkar inte vara social. låtsas intresserad. om man inte är. i tisdags skulle en indier med che guevara-väska och medium size-händer, med andra ord lika stora eller snarare mindre händer än vad jag har - vilket jag alltid tycker är lite spektakulärt på en kille - vara med mig och lära sig/kolla hur jag gjorde en plasmidisolering. kände redan på morgonen att jag inte skulle vara nån bra lärare, vilket jag annars brukar tycka om. jag störde mig bara på allt han gjorde och orkade inte ens prata med honom när vi åt lunch. och det värsta är kanske att jag inte ens har dåligt samvete över det.
dubbla fördelsdagar denna vecka. trevlig fördelsmiddag hos J:s föräldrar med E och K och lite släkt i tisdags och verklig överraskningsmiddag för pappa (som saknat oss) igår. mamma och jag och J lagade mat och bror M och P kom med efterrätten som var den mäktigaste och kladdigaste kladdkaka jag nånsin ätit. blev lite stojigt som alltid med P men bra också. och jag var alldeles ovanligt närvarande, hade roligare än förväntat. enstaka gånger funkar verkligen det där med låga förväntningar.
och när vi går hem, min hand i hans, betrakta honom när han inte ser, då behöver jag nästan inte låtsas alls. lina, så fort man inte är helt själv/ensam är det alltid låtsande i nån form. nä, murarna kan rivas helt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar