identifikation.

hon är närmast aristokratisk i sin intelligens, otålig och snabb. ställer höga krav. ibland osäker och blyg. ibland slingrande sig kring en lögn. men det är bara bristande rutin på livet.

(ur Kärleken till Sofia Karlsson av Anders Paulrud)

fleeing away from what bothers you most.

jag går med rak rygg, ut/bakåtsträckta axlar och med hakan kanske en aning för mycket i vädret (det är nog pretty much it resultatet av musklerna jag byggde upp förra året; att jag fått en annan hållning). du går som om du ägde världen, säger J på jobbet till mig med ironi i tonfallet. han har den typen av jargong som gör att man tar rätt mycket av det han säger och gör med en nypa salt, men jag gillar honom, han är en bra förebild gällande att inte be om ursäkt för sig själv. för varför skulle jag? det gör jag ändå tillräckligt. fullt ut, utan minsta tvivel, tar jag det han säger som en komplimang. med ett barns självklara sätt att ta för sig är det ibland bra att låta påskina att man är säkrare än vad man känner sig.

godnatt-msn med kompis L

ta hand om dig lilla linis

det är nästan så att jag bli tårögd, okej, vissa andra saker bidrar också till det, men ändå. tack L. på nåt sätt blir våra msn-konversationer alltid så genuina. i vanliga fall gillar jag inte sympatifraser men när de kommer från henne känns det aldrig krystat eller oäkta.

och fast jag inte borde lyssnar jag fortfarande på den hemskt destruktiva musiken (föregående inlägg). det passar på nåt sätt in här och nu.

squares on both sides.

kan inte annat än hålla med sandra/citronmuffin om att deras musik är så satans jävla vacker.

dana viking.

var ute på landet över midsommar men åkte hem själv efter lunch idag då den störande rastlösheten infann sig (trots att bror N inte hade nåt emot att bli fotograferad); medan mamma och pappa plockade krusbär trampade jag ihjäl sniglar. det känns bra på nåt sätt, skänker tillfredställelse, på samma sätt som jag alltid får lust att vrida loss mercedes- och jaguarsymbolerna på dessa bilars motorhuvar. men det gör jag såklart aldrig.

under pappa-dotterpromenad hittade jag en övergiven cockpit bakom ett skjul och pappa gissade att den tillhörde det plan som störtade i gottröra 1991, och när jag nu kollade upp det hette det planet faktiskt dana viking, som det tydligt stod på sidan, så det måste vara det, hur det nu hamnat middle of nowhere ute på färingsö.

lekande barn?

(igårkväll)
jag befinner mig mittemellan. mellan dröm och vakenhet. jag är så trött att jag vet att jag kommer somna innan jag hunnit tänka alla tankar jag tänkt tänka. ändå blandas de med andra som mitt undermedvetna plockar fram åt mig. jag ser mig själv, K och L när vi cyklar i bredd på en smal grusväg, vi är omkring tio år gamla och det är väldigt ljust ute, kanske tidig sommar. vet egenligen inte om det är ett minne eller nåt jag själv byggt ihop i efterhand när vi pratat om det. det oundvikliga sker iaf - L ramlar för att vi cyklar alldeles för nära varandra. när man är tio är man inte så bra på att förutse sånt. ens värld är inte så breddad. ska inte vara. jag ser S och mig själv sittandes på huk över brunnar, från vilka vi med stor upptäckarlust fiskar upp saker med en stor magnet vi hittat.

(idag)
även om jag tidvis var ett väldigt lekande barn fanns tidigt stråk av den där medvetenheten jag ibland önskar jag inte hade så mycket av. jag och mamma har pratat om det; att hon kanske delgav mig för mycket för tidigt. hade aldrig tänkt på det så, jag tog ju emot, men hon menade ändå att det var hennes ansvar som förälder. svårt - såklart det är svårt - att leda en annan människa rätt här i livet. dock skulle jag aldrig vara rädd av just den anledningen, som jag tror många andra kan vara. för just det kommer jag aldrig tänka eller tycka att hon gjorde fel, för andra saker, men inte det, även om det ledde till att vi kom att stå varandra så nära, vilket jag nu först på senare år blivit ambivalent till. det är inte alltid bara av godo att ha en så nära relation till sina föräldrar, även om jag vet att det finns människor som önskar sig just det.

trots är det lustigt hur olika syskon kan bli. bror M hamnade mycket mer i mitten och jag lite mer utanför huvudstråket. bror N också, fast på ett helt annat sätt, så det kan inte riktigt räknas. ibland frågar jag om de hade velat ha en annorlunda dotter, och det är kanske mest för att jag är i behov av bekräftelse. och jag vet ju svaret, så väl att jag ibland blir tårögd bara jag tänker på. men sen - vad är normal? helt sån vill jag ju inte vara heller. sådana diskussioner blir alltid så svåra. hur många standardavvikkelser accepteras? och det beror ju också på omgivningen, jag har ju träffat människor som delvis är som jag, de finns, men ibland känns de lite väl få. mycket handlar om att hitta rätt där och sist men inte minst handlar det om att tro på sig själv. eller iaf låtsas att man gör det.

nämen så arg man kan vara då.

ibland trillar det in saker i ens inkorg som inte är menade att hamna där. det här mejlet till en viss banks kundservice fick iaf mig att le en smula:

problembeskrivning: jag kan inte logga in, har inte kunnat byta fonder sedan 23: e april nu! jag har kod, engångskod och till o med ett jävla certifikat nedladdat! ge hit mina pengar era jävla rövare!!!
felmeddelande: jag får inget, inte ens åtkomst till mina egna $!!!
internetuppkoppling: annat: trådlöst whatever
internetleverantör: säg det?
annan internetbank: annan: snart har jag!

en djupare skepnad.

jag gillar regn bättre - plötsligt störs jag inte längre av att bli blöt - dofterna intar luftutrymmet på ett helt annat sätt och himlavalvet antar en djupare skepnad

jag gillar att ligga tätt, tätt intill med armarna över och under
att inte veta, eller snarare att veta att inte, men ändå vara så himla närvarande i nuet, och så medveten om det - kanske just därför

trots allt är det alldeles, alldeles för vackert för att jag ens ska försöka mig på att beskriva det mer med risk för att det då raseras eller mister nån av alla komplexa dimensioner som krävs för att hålla ihop det

jag vill
jag vet
jag kan
nåt som alla andra och nåt som bara jag

self.

Kommer på mig själv med att gå in på bloggen för att se om den som skriver den har skrivit nåt nytt :-)

that thing called life.

Lite från testandet av och med nya kameran (som ger ifrån sig ett väldigt high-tech-aktigt ljud vid start). Annars blir det inte så många ord idag; det jag funderade på att skriva om känns för krystat glättigt i förhållande till hur jag känner mig. Så. Det får vara. Kanske till en annan gång, kanske inte alls. You never know.

; blickar far runt och möter varandra.

Fast jag nästan alltid läser på tunnelbanan observerar jag människorna runt omkring. Läser in liksom, fast det är kanske inbillning för hur mycket kan man se och veta när man inte känner, nä, det är nog mest fantasier. Rörelser. Ljud. Allt registreras och ibland önskar jag att jag hade ett filter. Men inte idag; blickar far runt och möter varandra precis så länge man lärt sig är socialt accepterat. Det jag reagerade på var att tjejen mittemot mig log när våra blickar möttes. En liten rörelse i de rätta musklerna, nästan obemärkt men ändå utan tvivel. Jag hade aldrig sett henne förut och kommer säkerligen aldrig se henne igen men jag log svagt tillbaka. Det går inte riktigt att beskriva situationen men i andra fall när samma sak hänt har det alltid föranletts av nåt: man ger nån en tidning eller en tappad vante eller bara ett tyst samförstånd över nån gemensam tanke. Men här fanns ingenting sådant.

Vi behöver ge varandra mer. Utan en tanke på att få tillbaka.

frånvaron av förväntningar.

Ibland kan man roa sig med små medel. Helt oväntat. Kanske just därför - frånvaron av förväntningar. Det är oftast då man känner nåt av det där som kanske kan kallas för lycka för ett kort ögonblick. Avskärmat från allt annat som virvlar omkring och i en. Det - mina vänner - är en konst.

fjäderdiskus med kossa.

Igår hade vi möhippa för M. Det var den första jag var på och i augusti blir det första bröllopet (om man exkluderar mina föräldrars när jag var knappt två år). M fick med hjälp av ledtrådar lista ut vilka platser hon skulle åka till och på varje plats stod en kompis med ett särskilt attribut. Efter en lunch i skuggan på Djurgården åkte vi färjan till Slussen för att spela minigolf i den extrema hettan på Söder och sedan hem till S och A för middag, femkamp och Wii-spel. Jag hade aldrig testat det sistnämnda innan men nu förstår jag lite bättre vad folk menar, och inte för att jag nånsin varit särskilt mycket för tv-spel men vem kan motstå fjäderdiskuskastning med kossa och en backhand i tennis när man dessutom gör det med hela kroppen?! Mycket skratt och stoj blev det och jag tror M var nöjd med dagen.

Idag pannkakstårta under parasoll hos m&p eftersom lillebror N fyller år. Jag har konstigt nog blivit barnsligt förtjust i pannkakor på senare år. Och jag tycker mindre och mindre om värme ju äldre jag blir. Det känns ju bra :-)

empfindlich als porzellan.

Ovetandes varifrån har jag en förkärlek för cancer - och andra farligasakersomförändrademittliv - böcker. Den senast lästa i raden i den kategorin i bokhyllan är ...och jag vill leva av Ulrika Sandén som handlar om tiden i hennes liv då hon fick en hjärntumör. En liten parantes är att jag tycker svenskan saknar ett bra ord för att beskriva när man insjuknar i nåt. Alla former av verbet få har en alldeles för positiv klang som inte borde fläckas ned på nuvarande sätt.

För mig handlar alla dessa böcker om liv. Liv trots att... liv trots allt... här kan jag rabbla upp massa exempel men jag låter bli det. Till syvende och sist är det ändå tillräckligt för den som tycker sig vara drabbad. In i märgen sargad men trots det alldeles livs levande och ödmjukt beredd att leva (stulen strof jag läste nånstans nån gång och som fastnat i mitt bibliotek över minnesvärda ordkombinationer). Utvald. En enorm lättnad efteråt. Minns just det där efteråt. På tyskan i gymnasiet såg vi en film om en flygplanskapning och jag skrev om just det, för det fascinerade mig så.

För er som inte förstår ett ord tyska, och för nån annan också kanske, dök rubriken upp i mitt huvud bara sådär när jag tänkte på hur jag skulle få fram det jag tycker finns i bilden - ömtålighet/varsamhet/tacksamhet/uppskattning/se det lilla i det stora - i ord. Empfindlich als Porzellan betyder ömtåligt som porslin och jag minns det därför att jag använde just det uttrycket som rubrik på en annan text jag skrev på tyskan i gymnasiet.

Men det jag egentligen tänkt att det här inlägget skulle handla om - innan jag började sväva ut lite väl mycket - var ett citat från ovan nämnda cancerbok: Och trots allt, ..., kan jag faktiskt njuta. Den funktionen har jag kvar och den vårdar jag ömt! Jag beundrar henne för det samtidigt som jag undrar lite hur man hittar funktionen om man glömt. Och tänker att de viktigaste förmågorna av alla måste vara att kunna älska och att kunna njuta. Känna lust till nåt.

saker & ting.

Jag är - anser mig vara, försöker vara - ganska obrydd om saker. Fysiska ting. Som vanligt vet jag inte riktigt varför eller hur det kommer sig. Jag känner bara att det begränsar en, skapar behov som inte alltid finns. Får en att fokusera på fel saker (saker som egentligen inte betyder särskilt mycket). Om man tänker efter. Eller så värjer jag mig bara mot det allmänna idealet och media som talar om för oss hur vi ska förstärka och framhäva och förverkliga oss själva genom att konsumera, alltid ha en pryl på önskelistan.

Jag vill äga förmågor, inte saker. Och självklart behövs det vissa prylar på vägen. Just nu längtar jag lite efter min nya kamera som jag beställt och jag gillar min dator därför att de är verktyg för skapande och inspiration. Jag vet inte om det kanske är lite tragiskt men jag skulle kunna ge bort alla mina saker utan att bry mig särskilt mycket, därför att jag medvetet har alla minnen ristade inom mig, så att ingen ska kunna ta dem ifrån mig.

Sanningen är att med tiden är det det enda vi alla kommer vara för varandra ändå. En samling minnen. En del hjärtliga, en del grymma och så en del lite sådär lagom intressanta. Som kanske lagrats i nåt fack omedvetet, till skillnad från vissa andra som man bokmärker redan i presens.

Men slutligen är det minnena som gör oss till dem vi är, och till dem vi kommer att bli.

så.

Så mycket enklare och skönare allt skulle vara om just de människor man ville också ville en tillbaka lika mycket. Bekräftelse. Eller nåt. Jo, fast nåt mer också.

När man vill mer än. Vill fast man egentligen inte borde. Inte om man ser på det logiskt och rationellt. Men samtidigt är det nåt inom en som fortsätter att vilja, det är nåt väldigt litet, men det finns där, som nåt fysiskt flytande. Eller egentligen nåt väldigt fast. Som en klump som allt som oftast gör sig påmind genom att tränga sig fram fast man försöker svälja bort den gång på gång.

Jag tycker nog alldeles för mycket om för mitt eget bästa. Jag förstår mig inte på.

Så många ställen är minerade. Vissa kan jag ana i förväg och kanske på så sätt undvika men andra ploppar upp utan förvarning och smärtar djupt fast samtidigt ytligt. Trots att jag ibland vill har jag svårt för att gråta. Varför är det så?

Så.

Det jag skulle behöva mest just nu är nån som höll om mig hårt och sa att allting ordnar sig. Och att jag skulle tro på det också. Ska det vara så himla svårt?!