Fast jag nästan alltid läser på tunnelbanan observerar jag människorna runt omkring. Läser in liksom, fast det är kanske inbillning för hur mycket kan man se och veta när man inte känner, nä, det är nog mest fantasier. Rörelser. Ljud. Allt registreras och ibland önskar jag att jag hade ett filter. Men inte idag; blickar far runt och möter varandra precis så länge man lärt sig är socialt accepterat. Det jag reagerade på var att tjejen mittemot mig log när våra blickar möttes. En liten rörelse i de rätta musklerna, nästan obemärkt men ändå utan tvivel. Jag hade aldrig sett henne förut och kommer säkerligen aldrig se henne igen men jag log svagt tillbaka. Det går inte riktigt att beskriva situationen men i andra fall när samma sak hänt har det alltid föranletts av nåt: man ger nån en tidning eller en tappad vante eller bara ett tyst samförstånd över nån gemensam tanke. Men här fanns ingenting sådant.
Vi behöver ge varandra mer. Utan en tanke på att få tillbaka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
sånt e så skönt.. att bara få ett leende en känsla av att vara bemärkt av någon helt okänd.. förstår precis vad du menar.
Skicka en kommentar