torsdag, november 30

skrattig dag

Idag har varit en sådan där trött skrattig dag, sådär som man kan bli på eftermiddagen ibland. Fast så har jag känt mig nästan hela dagen. Det slog mig att det var härligt, fast jag också var fysiskt trött. Jag och två kolleger på jobbet snackade om allt möjligt, var väldigt frågvisa angående en viss metod och jag reflekterade verkligen över att jag hade roligt av så enkla saker.

Ska till mamma och pappa nu och få lite hjälp med digitalkameran. Fick sådan lust att fotografera igår, men jag tror inte att upplösningen var optimalt inställd.

onsdag, november 29

morfar

Precis hemkommen ifrån min första begravning. Det är sådant man håller reda på. Hur många begravningar. Hur många bröllop. Hur många hål i tänderna. Hur många MVG:n.

Det var speciellt. Sorgligt. Vackert. Sorgen alltid så vacker för mig. Kanske för att jag inte varit riktigt där ännu. Jag vet inte. Kanske för att sorg har en lite annan innebörd för mig än för de flesta andra.

Min bror M höll ett jättefint tal, det ska han ha en eloge för. Skulle jag aldrig vågat.

Mina funderingar på vad som händer med en människa när hon dött aktualiserades såklart. Under min tonårstid tänkte jag väldigt mycket på det. Ville komma fram till vad jag trodde, ville veta. På samma sätt som man förväntas veta om man tror på ödet eller slumpen. Trots alla tankar har jag fortfarande inga svar.

Kan inte bestämma mig för om jag känner för att lägga mig på sängen eller gå ut på en promenad. Rastlös, tror jag det kallas.

måndag, november 27

några få ord

Ibland vill man saker så gärna. Fast man kan inte. Vågar inte. Andra gånger saknas viljan, men då äger man modet.

Och ibland får man, men man orkar inte. Egentligen är det samma sak.

Kan man inse för mycket för sitt eget bästa? Vad är din största rädsla?

När senast önskade du dig någonting av hela ditt hjärta?

söndag, november 26

take that-reunion (utan Robbie)

När jag hörde Patience med Take That för första gången, för bara ett par dagar sedan, gick den rakt in i mig på en gång. Jag gillar videon också, den påminner mig lite om Fårö, och ljussättningen. Och fingrarna. Jag visste inte att det var de som sjöng och nu när jag vet det tycker jag fortfarande inte att det låter som Take That. Men jag är glad att de gjorde den, för det kommer bli en sådan låt som jag lyssnar sönder och samtidigt tror jag att något inom mig gör det. Eller kanske precis tvärtom.

eiffelfoten

Varifrån kommer min tendens att ifrågasätta allting? Min vilja och förmåga att inte inrätta mig i ledet? Den här bilden på Eiffeltornet, från när jag var i Paris i somras, tycker jag om. Perspektivet är inte det mest förväntade. Att hitta andra vinklar än alla andra kan vara en utmaning. Även om man inte arbetar som fotograf. Av flera hundra försök räcker det om man lyckas med ett. Och kanske inte ens det. För resan dit var värd så mycket mer.

lördag, november 25

älskar ditt skratt

Jag älskar ditt skratt. Den komplimangen fick jag av min kompis L igår. Det värmde mitt hjärta. Bara en sådan enkel sak. Jag älskar ditt skratt. Vi är alldeles för dåliga på att tala om när vi tycker om någonting. Varför tar det emot att oftare berömma och uppmuntra? Vad är vi rädda för? För det kostar ju ingenting att göra det.

fredag, november 24

precis lagom

Imorse, när jag precis tagit ur cykeln ur förrådet, vid en lite udda tid för att vara vardag; klockan var runt halv tio, greps jag av en underlig känsla. Jag kände mig precis lagom varm. Det är rätt ovanligt för mig, jag är alltid för kall eller för varm. Men då kände jag mig lagom. Som när man blandar en lösning, löser pulver i en vätska och ställer på magnetomrörning, och det där ögonblicket när allt löst sig, varken innan eller efter, utan bara just det ögonblicket. Så kände jag mig.

torsdag, november 23

nip/tuck

Det är så lustigt. Den senaste tiden har mitt TV-tittande verkligen avtagit. Program som jag förut inte gärna missade har helt tappat sin dragningskraft. Men när jag sätter in en nip/tuck-DVD dras jag med direkt. Suger åt mig varenda detalj ur scenografin. Förundras över fantasirikedomen i handlingen. I hur de filmar karaktärerna, fotografi, kallas det kanske. Hur Matt ler, hur glädjen speglas i hans ögon, hur Christian vrider på huvudet. Beror väl både på bra regi och bra skådespelare. Men det är ändå lustigt, för huvudorsaken till att man gillar någonting, som en TV-serie eller en bok eller en film brukar vara identifikation, att man känner igen sig. Tillhörighet, kanske. Här finns inget sådant. De är om inte ljusår, så iaf väldigt långt, ifrån mig. Skratt kan vara en annan orsak, att man tycker om för att det får en att skratta. Så är det inte heller. Egentligen. Men de får mig att känna så mycket. Det måste vara det. Det finaste är att bli berörd.

onsdag, november 22

min bror M

Han ringer alltid när han är på väg. Till gymmet, från jobbet, till flickvännen. Men det stör mig inte. Inte alls. Jag är glad att han ringer överhuvudtaget. Vi är på ett sätt väldigt olika. Ett bevis på att arv och miljö inte kan förklara allt. Att det finns något mer.

Han är än så länge den enda människa jag känner som i ena stunden är otroligt fåfäng och påbjudet extrovert och i nästa kan halvligga i soffan i mjukisbyxor och diskutera livet med mig samtidigt som vi delar på ett paket Tom&Jerry-kex.

att generalisera

Ingen grupp människor förtjänar att generaliseras, att ses som just en grupp och inte individer. Pensionärer råkar rätt ofta ut för det ändå; yngre anser sig liksom ha rätt att göra det. De är sura, bittra, är de som pucklar hårdast, håller på sin rätt i kassakön och ber otrevligt om att en yngre medpassagerare ska lämna sin sittplats åt dem. Jag är övertygad om att det finns alla sorter, beteenden, humör och människor bland den äldre generationen precis som bland den medelålders och yngre.

I snabbkassakön på Vivo (okej då: Vi-fria handlare i samverkan) där varuantalet är maximerat till sju står ett pensionärspar med en vagn som ser ut att innehålla fler varor. Själv har jag inte en tanke på att öppna munnen men en annan pensionär fräser vresigt: Är det verkligen bara sju varor det där? Den tilltalade tanten svarar att det är det faktiskt och hon får medhåll av sin man som, för att verkligen försäkra sig, börjar räkna varorna igen. Det äldre paret utstrålar nogrannhet och moral, det syns liksom utanpå att de inte skulle ställa sig i den kön om de hade haft mer än sju varor. Och ärligt talat, skulle det ha varit hela världen om de nu haft det?

Iaf, nu till den vresiga tanten som sa till dem. Hon behöver inte alltid vara sådan, det kan ju bara ha varit en dålig dag för henne. Kanske hade hon varit hos läkaren och fått reda på något tråkigt, kanske hade hennes barn ringt och gett återbud på ett efterlängtat besök. Man ska vara försiktig med att döma människor.

måndag, november 20

innan

Innan smärtan eller blodet kommer vet jag. Samma sak varje gång det händer. Foten mot en kant eller tröskel och kniven i fingret istället för i paprikan. Flera gånger har samma kniv tagit sig in i vänster pekfinger och tumme. Samma ställe. Ärren bildar tillsammans ett "v". Eller om man så vill en fågel, ett par vingar.

kärlek vid första ögonkastet

Igår köpte jag en bärbar dator. Min första alldeles egna splitternya, betald av egna pengar. Kärlek vid första ögonkastet :) Widescreen-skärm. När jag startade upp den första gången började den spela jättevacker musik och det fortsatte under hela introduktionsproceduren. Av någon anledning fanns det lite låtar inlagda på Windows Media Player, och en berörde mig verkligen: Faye med Skylar Blue. Hade aldrig hört talas om den artisten förut, men det var en fin present! Påminde lite om Mad world med Gary Jules.

Eftersom jag är så dåligt bevandrad i den tekniska världen uppskattar jag alla sakerna man kan göra mycket mer. Eller snarare, jag inser finesserna senare, kanske. När alla andra redan gått till nästa nivå. Men det är rätt okej ändå. Kom på att jag ju kan kolla på nip/tuck i datorn. Köpte en DVD-box med säsong 1-3 förut men eftersom jag inte har någon DVD-spelare har den bara stått och prytt bokhyllan. Nu kan jag ju plocka fram det allra första avsnittet, det har jag inte sett.

söndag, november 19

vill ha


När det för en gångs skull bara är jag på middag hos mamma och pappa och vi har ovanligt mycket att tid och jag känner således att jag kan ta upp flera saker jag har på hjärtat och vi har en givande diskussion, blir det störande momentet en fågel. Mamma har skaffat en engelsk undulat och Simson (som pappa så stolt har namngivit den till) pratar så högt att han stör vår konversation. Jag vänder mig till Simson och säger åt honom att hålla käften. Mamma reagerar. Herregud, det är en fågel och jag kan för guds skull inte se vad man får ut av en sådan. I hela mitt liv har jag velat ha en hund och nu skaffar de en undulat.

Jag kommer inte direkt be om att få vara extramatte.

lördag, november 18

ett ögonblicks verk

Jag läser Ett ögonblicks verk av Anders Paulrud. Hans sätt att skriva tilltalar mig så. Rakt på sak men ändå otroligt genomtänkt och välformulerat. Inte ett onödigt ord. Jag dras in i hans värld fast den är mig totalt främmande. Det blir inga citat för jag kan inte välja ut ett. Längtar till nästa bok jag ska läsa av honom: Kärleken till Sofia Karlsson. Den handlar om en man som blir lämnad i samband med att han får cancer. Vissa hävdar att det är självplågeri men jag tycker om att läsa om människor som varit med om något. Där det finns ett före och ett efter. Döden är ett begrepp för att förstå vidden av livet och om man har låtit tanken löpa linan ut blir man ofta bättre och duktigare på att se, verkligen se, det man har.

fredag, november 17

borat

Jag vet att jag är sen men jag skrattar lika mycket åt honom ändå. För bara ett par veckor sedan gick det upp för mig att det existerade en figur som heter Borat. Som inte riktigt förstått vad det innebär att gå till ett gym. Bland mycket annat :) Det som kan tyckas självklart för en själv kan uppfattas eller tolkas fullständigt annorlunda av någon annan.

  • Från vilket håll äter man en smörgås?
  • Vem har sagt att måndag är veckans första dag? (jag tror inte på Gud)
  • Varför heter det grön gubbe?
  • Varifrån kommer uttrycket glasögonorm?

onsdag, november 15

hjärtlöv

Den här bilden hittade jag på Open Photo. Så vacker att jag inte kunde låta bli att sätta in den här. Undrar om placeringen av dessa löv är naturlig eller tillrättalagd. Minns en dag när jag gick på dagis, jag var runt sex år, och hittade en fyrklöver för första gången. Att hitta det här scenariot skulle vara större ändå.

tisdag, november 14

trygghet

Varför påminde allt jag såg om någonting annat? Varför kunde jag inte uppleva något som det var utan att genast referera till bilder eller det förflutna? Var det min önskan om trygghet som fick mig att hitta det välbekanta i det främmande fastän det mesta var annorlunda?

Innan jag läste Ur Kackerlackors levnad av Inger Alfvén trodde jag att jag var ensam om att jämnt tänka så här refererande men det kanske är ett allmänt mänskligt drag? Ytterligare ett citat från samma bok som väcker tankar:

Jag är i alla fall vit, kom jag på mig själv med att tänka som om det kunde höja min status...Läkare var det förnämsta av alla yrken. Vitt var den finaste av alla hudfärger. Hur föraktlig är inte rädslan för att inte duga.

Erfarenhet; övning och misslyckande. Det enda som kan få oss att bli trygga i oss själva och i de situationer vi utsätts, eller utsätter oss själva för, beroende på vilken syn man har på livet, och hur man följaktligen väljer att se det, är prövning. Tyvärr, anser jag ibland.

måndag, november 13

objektifiering

Kunskapsprov/intelligenstest har införts för fröken Sverige-kandidaterna och en fråga lyder: "Du springer en löptävling och ligger tvåa. Om du springer om löparen framför dig vilken placering får du då?"

Tänker de ens på att det kan vara en kuggfråga? Är det bra eller dåligt att övervärdera sig själv?

Venezuela är det land i världen som har flest "miss:ar" Där kan du gå i skola för att lära dig allt från sminkning, hur man för sig, går på en catwalk till klädsel, etikett och hur man sitter (snyggt). Har de skänkt mer än en tanke åt objektifieringen av kvinnor?

asfalt möter grus

I den mörka gnistrande kalla novembernatten översköljs jag av en känsla, en vilja, en önskan att skriva. Att foga samman ord till vackra sällsamma meningar, till något som går in i den som sedan läser.

En känsla. Ein Gefühl. En følgelse, som jag tror det heter på danska. Något som följer en, något jag kan känna sitter någonstans vid eller i bröstbenet. Däri har jag min skatt. Därifrån går en länk upp till hjärnan och detta bildar vad jag skulle vilja kalla jag.

Ljudet som når mig när cykeln glider från asfalt till grus är nog snarare en känsla. En mycket speciell väntad medveten känsla. Detta ljud går liksom in i öronen och vidare till bröstbenet. Reflektionen av detta ljud gör jag varje gång asfalt möter grus.

söndag, november 12

start

Sådär ja, nu har jag också en blogg. Känner mig lite stolt över att jag klarade det med min begränsade erfarenhet av...sådana här saker :) Okej, det var inte så svårt. Men ändå.

Vi får väl se vad det blir av den här bloggen. Är nog inte helt klar över min intention, men jag börjar iaf. Ville egentligen ha den här bilden inlagd överst till höger på sidan, eftersom den passar till namnet, men det lyckades jag inte med. Därför får den vara med här istället. Vissa bilder tilltalar en på ett speciellt sätt. Ibland bara för att de är vackra eller fascinerande. Ibland för att man vet så mycket mer kring bilden; var den är tagen, hur luften kändes då och i vilket sammanhang. Till varje bild hör en berättelse. Men det är inte alltid säkert att man kan läsa den. Man övar sig och långsamt blir man bättre på att se...det som verkligen är viktigt.