fredag, augusti 31

i know the pathway like the back of my hand.

med tanke på att jag fortfarande vaknar vid fem-sextiden på morgonen borde jag sova men idag har jag haft en sån skrivlust. jag har skrivit och jag skriver ännu. J åker nattåg från umeå hit just nu. han skickar små kombinationer av bokstäver till min telefon. ord som känns - långt inne bakom under. jag har pratat med bror M i telefon. säger att jag är förvånad över att han inte finns på facebook. lite ironisk är jag allt och det hör han. sånt där slutade jag mä för länge sen, jag är ju knappt på msn längre. vi pratar lite om förväntningar. garantier. livskontrakt. J. han verkar vara en bra kille är M:s kommentar när jag berättar att J sagt nåt som M också sagt till mig flera gånger och jag förundras återigen över att det känns så bra och okomplicerat att prata med honom, att vår relation fortfarande är så lätt att återuppta fast vi ses för sällan.

torsdag, augusti 30

när händerna inte slutar vilja.

när hösten kommer så här från en dag till en annan, när färgen på löven förändras medurs, när man känner på luften att den smakar så och när händerna vill ha vantar fast de inte får, då blir jag varse om att det verkligen funnits en tid som kallats sommar även i år. och jag erinrar mig varma stunder de senaste månaderna. ristningar i minnesarkivet. som återförs till näthinnan. till fingrarna. som på kommando. även om jag inte har full kontroll.

dock vet jag inte varifrån vissa människor fått uppfattningen om att man inte kan äta glass annat än på sommaren. endast en gång har jag erfarit det; var på grönan med farmor när jag var rätt liten, hade väl knappt börjat skolan, och jag fick slänga den glass jag fått för att det var för kallt. men det var ju innan jag började gilla kalla saker :-) geishaglassen är god men den toppar inte snickersstruten som fanns för ett par år sen men som jag inte hittat sen dess.

onsdag, augusti 29

en ensamstående mamma från eritrea med många barn.

jag läser lokaltidningen mitti. lite av intresse, men mest för att jag oftast alltid (ett uttryck jag läste idag och inte kunde låta bli att skriva, just för att :-)) hittar saker som jag retar upp mig på i den tidningen. måste vara en av de sämsta som överhuvudtaget existerar. men likväl fortsätter jag att bläddra för det är lite kul att den är så dålig. okej, lite mer konstruktivt sagt handlar det mest om att inte ta ställning. visst får en journalist ha åsikter men det måste ändå finnas en viss bredd i perspektivseendet. i veckans tidning finns en artikel skriven av en linda dahlin som handlar om att det är så synd om husbybarnen som får långt till sin simträning sen husbybadet stängt.

davrell tien tränar barn som är åtta, nio år som bor i husby. närheten till simhallen är en förutsättning för att barnen ska komma till simträningen. han har själv ingen bil och undrar hur han ska ta sig från hemmet i akalla till de andra simhallarna.
- och hur ska en ensamstående mamma från eritrea med många barn ha möjlighet att följa med sitt barn till träningen? barnen kommer att vara borta från sporten i flera månader om man räknar med sommaren, vilket inte alls är bra om man vill tävla, säger han.


herregud. nån måtta får det väl ändå vara. snacka om att särbehandla. har davrell hört talas om att det råkar finnas kommunala färdmedel här i sverige och i synnerhet i stockholm? har han hört talas om att det finns föräldrar som får skjutsa sina barn till olika aktiviteter? eller åka kommunalt om man gör den prioriteringen. eller är det nån ny policy som införts som jag missat som går ut på att alla möjliga olika aktiviteter ska finnas inom gångavstånd? ska en ensamstående mamma från eritrea med många barn ha nån slags särbehandling bara för att hon kommer från eritrea eller för att hon har många barn? eller av nån helt annan anledning?

tisdag, augusti 28

det känns som om ute och inne vill varandra nånting.

ett väldigt vackert ernstcitat som J la fram för mig. jag har aldrig kollat på ernst särskilt mycket men den här säsongen har jag sett lite av honom och jag skulle ljuga om jag sa att han inte är entusiasmerande även om det ibland är lite på gränsen till att det blir för mycket. sånt kan jag störa mig på i verkligheten ibland. jag vet inte varför men jag är ganska återhållsam när det gäller att visa känslor på det sättet, det spelar ingen roll vilken sida av skalan vi snackar om. det har kanske med personligheten att göra. och livsrutin. eller brist på. tro på mig själv. att jag får. vara. kan.

J sover redan medan jag sitter här och funderar lite samtidigt som jag knaprar mariekex. underskattad föda som jag återupptäckt efter många många års uppehåll.

torsdag, augusti 23

karl fazer.

sådär. då har jag också öppnat ett konto på facebook, fast jag håller med zoe en aning. skolgård för vuxna där man visar upp sig: se så många vänner jag har, vad jag gjort/gör, vad jag äger och hur många som kommenterar på min sida. som om det egentligen skulle definiera en. jaja. och ja, man kan faktiskt ifrågasätta fast man själv är en del av det hela.

visuellt berättar jag vad jag äter nu. karl fazer slår marabou. lätt. för övrigt köpte jag leverpastej på tub för första gången idag och J har fått körtelfeber, vilket är synd för han är så trött och har väldigt svårt att svälja. jag lider med honom och funderar på vem som smittat vem samtidigt som jag läser att inkubationstiden är fyra-sex veckor och undrar vad det är för skillnad på testena man tar för att kolla om man har antikroppar mot epstein-barr-viruset. alltså skillnaden för att se om man varit sjuk eller är det nu. kommer på att det nog handlar om olika typer av antikroppar; IgM är väl såna som bildas efter en viss tid...hmm...det känns ju bra att man lägger ned tid på att fundera på så viktiga saker.

tisdag, augusti 21

pannkakstårta.

mer mamma och pappa. de kommer hem till mig med pannkakstårta. drottningsylt och jordgubbar. för att de vet att jag gillar. för att jag råkar fylla år. kramar och omtanke som värmer. och J ger mig blommor. stora rosor. såna som ser ut att frasa när man tar i dem. och jag försöker slå bort tanken på att det är så svårt att visa tacksamhet.

torsdag, augusti 16

pappas flicka.

blicken fastnar på en av miranda-nallarna, den med tröjtexten daddy's little girl. får mig att minnas en dag förut. inte så länge sen. pappa ringde. sträckte ut en hand. jag tog den inte först, men sen. det var svårt att låta bli. funderar på om jag är pappas flicka. jag undrar varför det ligger nåt positivt värdeladdat i det begreppet, mer än i mammas flicka. kanske har det nåt med freuds teorier att göra. eller för att samhället gjort det att vara mammas flicka till en sån självklarhet att det inte längre finns nåt speciellt och avundsvärt i det. kopplar till nåt jag och K pratade om igår, nämligen graden av närhet till föräldrarna. vi är väl ungefär på samma nivå, även om sånt är svårt att jämföra. och det fluktuerar, men kanske bara om man varit riktigt nära?

tillägg: pratade med pappa senare i telefon. han ville att jag skulle komma på middag. jag sa att jag skulle vara med J, att vi skulle på bio bland annat. jamen kan du inte äta middag med oss innan? och han sa det med det där självklarheten som finns mellan oss. inget göra sig till. inget be om. inget underliggande som måste tolkas. bara fråga rakt ut. och sen acceptera svaret. och jag tänker att jag uppskattar det så.

måndag, augusti 13

det där jag kallar liv.

nåt jag anade och kände redan för ett par veckor sen känns fortfarande så; det här att skriva på min egen och läsa andras känns inte längre lika mycket. och därför mattas det av. vill inte bara för sakens skull. lusten måste finnas. och den kommer tillbaka. det - om nåt - tar jag för givet. fast man egentligen aldrig kan eller ska det.

tiden med J går så fort. vi gör inget särskilt egentligen samtidigt som allt är på de yttersta gränserna av det där jag kallar liv. jag memorerar. ögonblick återigen, för helheter på en gång går inte.
eller snarare så att ögonblicken är pärlorna som bildar armbandet. pusselbitarna som ger upphov till ett mönster. men i det här fallet finns ingen bild på förpackningens utsida att utgå ifrån. det är det som skiljer verklighet ifrån fiktion. säkerhet kontra risk. hur höga insatserna är. och hur höga vinsterna kan bli.

onsdag, augusti 8

skrivklåda.

dörren direkt till vänster efter huvudentrén öppnar jag alltid med höger lillfinger. kommer inte ihåg varför eller hur det började men nu är det bara så. styrketräning på mininivå. mitt pekfinger trycker sen på knappen som har en fyra bredvid sig: cellulär och molekylär tumörpatologi. dörren till vänster om hissen som kräver passerkort har länge varit konstig; man måste använda milt våld för att få upp den och handtaget sitter oergonomiskt långt ned. är varken funktionellt eller estetiskt tilltalande.

jag undrar hur nån tänkte.

om jag har fönstret öppet mot neuro hör jag smattrandet, annars är det bara visuellt; ett antal gånger per dag närmar sig en helikopter. inte alltid samma, för de har olika färger men inuti dem finns människoöden som påminner om varandra.
rädsla.
sånt som händer andra.
att tvingas lägga sitt liv i nån annans händer.
sårbarhet.
kanske det oerhört sköna i försäkran.
kanske motsatsen.

jag undrar om det är som de säger, att ovisshet är det värsta.
men det är så mycket som sägs.
jag tror egentligen inte det finns nåt generellt bra svar på det.

jag ser inte själva landningen, inte luftvirvlarna som får hår och oknäppta jackor att trotsa tyngdlagen.
båren som skjuts mot hissen ned.

jag vet.
ändå.
och jag undrar inte mer. inte just nu.
samtidigt börjar jag så smått inse att jag aldrig kommer sluta ställa frågor.
och det känns rätt okej.

söndag, augusti 5

sierra leone, ligger det i spanien?

gårdagen ägnades åt M och P som gifte sig i vackert belägna tullinge kyrka och det var såklart fint. som med alla saker som verkligen betyder nåt måste man använda detaljer för att lyckas förmedla en helhet; sångrösterna som fick det att värka i bröstet, två blickar och fyra händer som möts och som berättar så mycket och genuin spontan glädje som aldrig kan fås för pengar.

på pendeltåget från centralen till tullinge på väg till bröllopet lyssnade jag på ett samtal mellan en man ~70 och en kvinna ~30-40 år, mycket svårbedömt fall. de kände varandra, iaf ytligt, och jag önskade nästan att jag hade haft en recorder med mig, för jag minns inte ens hälften av vad de sa, men de fick mig att småle och de gav mig lite perspektiv. den känslan får jag ofta när jag vistas bland (främmande) människor, mer eller mindre. mannen såg en del av pride-paraden genom fönstret: det är nån procession idag, tror jag. jag gillar inte sånt, det är så mycket människor. jag var inne en gång förut på en sån där vattenfestival. ojoj, vad jobbigt det var. de pratar om varandra, ibland är folk för upptagna med vad de själva ska berätta att de inte är förmögna att lyssna alls. mannen gör en gest mot vagnen han har framför sig och berättar att han inte orkar bära nåt utan alltid måste ha den med sig. kvinnan, som ger ett så osäkert intryck att jag ser henne som en tjej trots att hon passerat det stadiet åldersmässigt, säger att det är bra. hon skulle aldrig våga säga emot honom. jag tycker lite synd om henne, så osäker hon verkar vara, eller snarare vilken plats i livet hon hamnat på, hur kort hon tänkt, men samtidigt känns det bra; det ger mig en liten skjuts uppåt. hon skriver i nån form av lokal
tidning i norrtälje och pratar vidare om en artikel hon skrivit om john bauer...bla bla bla...jag undrar som så ofta vart folks självinsikt tagit vägen. lyhördheten. herregud. och ja, jag tänkte att jag och pappa skulle åka och titta på kvarlevorna i vadstena i sommar, men det har inte blivit av ännu, men som sagt, det har jag tänkt. vadstena är så fint, de har en sån fin affärsgata där. affärsgata. ja, ja, lilla vän. gubben babblar på om sin son som nyss åkt ner till sierra leone för att arbeta som lärarinstruktör och om att han nyss gift sig med en gymnastikdirektör. stoltheten lyser tydligt igenom och det är härligt. sierra leone, ligger det i spanien? frågar kvinnan.

lördag, augusti 4

jordgubbsjuice.

tänkte skriva att det är tidig morgon, men det är nog att ta i. det är nog lugnet som gör det och det lite dova ljuset. M ska gifta sig idag, jag kollar hennes blogg och inser att vi tänker samma sak om vädret; att de sagt att det skulle bli bra men just nu är det inte riktigt så som de sagt, och jag kollar dn och det ska bli bättre i eftermiddag.

det är den fjärde augusti 2007 och jag småfryser fast fönstret bara är öppet ett par centimeter. jag dricker brämhults apelsin/jordgubb med is i, letar efter jordgubbssmaken men det är svårt för referenser saknas, jag har ju aldrig druckit jordgubbsjuice förut. the fray sjunger för mig. spelar piano. å det vackraste. de berör. långt inne, bakom under. och jag tänker på J. ler åt att han inte förstår varför jag inte laddar ned musiken istället för att lyssna på myspace och youtube.


scrollar bland mina egna ord:

ligga bredvid och bara titta in i hans ögon utan att behöva säga nåt. att veta. fast man egentligen aldrig kan.

fredag, augusti 3

måndagens marintema.




















jag ligger efter, jag vet, och det stör mig en aning, men samtidigt kan det vara en bra övning för att dämpa mitt kontrollbehov och för att se att saker funkar även om de inte alltid blir som jag tänkt mig. iaf. utflykt med J till annas pepparkaksfabrik i tyresö (läs: deras fabriksförsäljning :-)), rindö och ett sund med ett så vackert och sagolikt namn som oxdjupet. ett rekordstort gäng andra individer ville också se när de stora segelfartygen i tall ships' races lämnade stockholm men vi hittade till slut en plats att bre ut vår filt på och jag kunde ta några obligatoriska bilder, men de bästa är alltid de oplanerade! (kolla min flickr för fler.) hallonplockningen blev inställd eftersom nån/några tänkt som vi och hunnit före, men det gjorde inte så mycket; vi hade ju en och annan kakförpackning från annas i bagaget. på tal om hallon kan jag också passa på att rekommendera brämhults persika/hallon, dock inte ananas/blodgrape. om man kan ha ett onormalt intresse för att smaka olika juicer (och även andra saker, primärt såna som innehåller nån form av socker) har jag det, eller så är det kanske så att fler har det men att det gått mig förbi :-)

onsdag, augusti 1

om perfekt funnits.



borde gått och lagt mig, men istället sitter jag och äter kitkat och överför data från kameran via en kabel till datorn, beundrar några av de fotografier jag tagit, tänker att de snyggaste bilderna är detaljer från helgens båtar och annat närgånget, raderar typ mer än hälften av informationsmängden, funderar på vilka bilder jag kanske ska försöka göra nåt med i photoshop, börjar med en men är för trött och beslutar mig för att det får bli ett undantag och inte en regel att gå via adobe innan uppladdning på nätet. nånstans måste gränsen alltid gå. och det blir alltid en avvägning. (observera att rävfotot togs i vilt tillstånd och att skansen ännu inte svarat på min mejlförfrågan angående om de saknade nån rävunge.) bild(er) med båtanknytning kommer...