Jag har så många minnen. Av outgrundliga anledningar kommer de upp till ytan av mitt medvetande.
Jag är i Båstad. Jag cyklar på Måsvägen ned till vattnet och sätter mig på stranden. Låter den lena sanden strila mellan mina fingrar och tittar på havet och himlen. Det regnar en bit bort, kanske längre utåt bukten, för jag ser sådana där vertikala ränder som skiftar i blåa färger, sådana som pappa en gång lärt mig betyder att det regnar. Jag lägger märke till hur en kråka böjer sin kropp mot vinden, och hur fint den gör det när den ska landa. Fötterna böjs ned mycket senare än jag trodde. Den nästan stannar upp ett ögonblick precis ovan marken som för att ta ned fötterna. Väldigt stilfullt och graciöst. I min vänsterhand håller jag ett svart-och blåskimrande musselskal.
Det här minnet besöker mig ofta, som en dröm som återkommer. Jag vet inte varför.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar