Sally Mann-utställningen på Kulturhuset med G klarades av på cirka en kvart. Tyckte de kunde haft fler bilder och mer text till dem, när de nu ändå bemödade sig om att ordna en utställning under tre månader, och till och med ta hit fotografen i egen hög person. Men men...Några bilder var iaf sevärda.
Bestämde mig för att åka till farmor iaf då när tidsaspekten inte blev något problem. Hon hade rensat lite och ville att barn och barnbarn skulle komma och se om vi kunde tänkas vara intresserade av något. Blev en skål och tre marmorägg. Fika med goda laxsmörgåsar och rätt högljutt och lite pladdrigt med nio personer som ville säga sitt :) Vad gör man när ett umgänge inte känns lika roligt längre? När man själv kommit till en punkt som inte den/de andra nått. Handlar nog inte om att någon gjort fel. Om att man sett något annat?! Inte alltid förstår sina egna känslor och reaktioner. Förut så mycket glädje i relationen mellan mig och farmor och också med kusin A. Farmor hade nyligen varit på Gateau i Sturegallerian, där vi tre brukade äta lunch på den tiden, och hon ville vi skulle göra det igen nästa gång A kommer hem till Stockholm. Jag stör mig på att jag inte känner för det. Alltid den där balansen mellan vad man förväntas känna/vilja/tycka och vad man egentligen gör.
Just det, igår promenerade jag över Västerbron för första gången. Fast jag bott i Stockholm i hela mitt liv har det aldrig blivit av, åkt buss över ett otal gånger, men aldrig gått. Trodde det skulle ta längre tid än vad det gjorde, enligt min faster var det bara en kilometer. Jag gillar utsikten mot Norr Mälarstrand och Stadshuset. Kände igen den vyn från Stockholmsspelet, som för övrigt kan rekommenderas :) Ungefär som TP, fast med Stockholmsfrågor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Har hört från flera håll att Stockholmsspelet ska vara kul. Det borde ju verkligen jag som är en sådant spelfän testa. Har du det?
Till det lite mer seriösa. Också jag har grubblat mycket på balansen mellan vad man förväntas göra och vad man egentligen vill själv. Jag känner mig dessutom så lögnaktig om jag försöker säga nej till något som jag inte vill utan egentlig ursäkt (=typ kan inte). Det är dessutom svårt att komma bort från sitt gamla jag att bara göra allt av farten trots att man kanske inte har lust. Ens tid på jorden är begränsad och eftersom jag själv främst uppskattar genuin samvaro så finns det egentligen ingen anledning till att inte bara följa den inre rösten och känslan, förutom det dåliga samvetet då...
Kanske ska försöka säga nej redan i morgon till en grej som jag egentligen inte känner för. Det svåra är dock att jag nog verkat lite småpå...
Det är fascinerande det här med människor, möten och förväntningar, både gamla och nya. Det som var roligt igår är det inte idag, men vad skall man göra...
För egen del har jag nog förändrats en hel del under mina nästan 10 år här i Lund, framförallt till det bättre (om jag får säga det själv). Tyvärr har nog inte de mina hemma i Kba hängt med på det, i alla fall inte föräldrarna, i alla fall upplever jag det på det viset. Fast frågan är om jag har rätt i det antagandet. Något i bakhuvet säger att de ser mer än jag tror (framförallt mamma). Hur som helst, det att jag under de sista 10 åren har gått min egen väg gör att jag upplever det som att det blir mer och mer distans mellan mig och föräldrarna, på det hela taget är det inte lika kul att åka hem och hälsa på längre, lite tragiskt kan tyckas, men vad skall jag göra? Jag trivs ju med de förändringar jag går igenom, och det tror jag gör att även mina föräldrar accepterar och välsignar hela situationen.
Richard
M: Nej, jag har det inte själv, men mamma och pappa har. Du sa det rätt bra själv: du som är ett spelfan borde verkligen testa det :)
Ang. det lite mer "seriösa" :) har vi ju egentligen redan diskuterat det förut, och slutsatsen blir återigen bara att det hela tiden är en balansgång. Förresten var "småpå" ett bra och nytt ord för mig :)
R: Skönt att höra att fler tycker/känner likadant.
Och jag förde den nämnda situationen på tal och det visade sig att den andre personen inte heller kände för det längre av olika anledningar så nu skippar vi det. Och det känns bra, speciellt bra att dra sig ur en situation utan att få dåligt samvete. Gäller bara att försöka att inte säga ens lite ja nästa gång så att man slipper krångla sig ur. Fast å andra sidan kan det vara bra att vara öppen...som sagt, balansgången:)
Skicka en kommentar