som den tidsrymd det faktiskt är

Morfar dog för snart sju månader sen. Idag har mamma och pappa och några andra släktingar strött hans aska på en plats nära där han kom ifrån, enligt hans önskan. Medan flagor av hans fysiska jag landade på träd och jord och sten, kanske just på den stenen han en gång suttit, var jag och lillebror N på Spårvägsmuseet och tittade på fotografier på Stockholm, tagna av Hans Ekestang (ännu en utställning som inte levde upp till förväntningarna :-)) och promenerade sen längs gator i den stad jag känner bäst. Jag känner mer och mer att jag börjar få en relation, en anknytning, till olika platser i den enda stad jag nånsin bott i. Jag återvänder till platser bara för att, jag går längs en gata utan egentlig anledning men nån slags vilja, nåt minne måste ha startat vandringen dit.

Tiden som gått mellan den dagen för över ett halvår sen när jag inte ens var ledsen och nu är ett ypperligt exempel på ett fenomen jag (och många andra också) ibland upplever; att det på en och samma gång känns som igår och som den tidsrymd det faktiskt är. Ganska ofta, men inte i detta fall, tror jag nostalgi finns med i den funktionen, en längtan efter ett då, fast man är fullt medveten om att under processen från händelse/tidpunkt till minne bleks känslan av, uddarna vässas rundare och en ofrivillig selektion äger rum. Därmed inte sagt att det är samma sak som att säga: man minns det man vill minnas.