tisdag, januari 1

sometimes i wish i had a proper reason to cry. a reason not so abstract.

hemma igen efter sen nyårsdagsfrukost, lerig slaskig promenad, och sen en sväng in hos E&K för mat och rappakaljaspel. ovanligt mycket flängande och åkande de senaste dagarna, i och med jul och sen nyår då vi också sov borta. även om umgänge är trevligt tar det ork och energi, speciellt att behöva ta hänsyn och anpassa sig. jag behöver tid emellan. för tanke. men främst för att kunna vara helt mig själv. tror att jag har ett ovanligt stort behov av det, även om vissa säkert bara skulle kalla det för omogenhet och brist på tålamod.

pratade med mamma i telefon. är det inget bra? frågade hon direkt. blev tårögd. precis som jag också blev tidigare idag. det sitter kvar. precis innanför, så nära, så ytligt. det kom tillbaka och jag vet vad det är. kan till viss del hålla med och förstå men samtidigt tycka så synd om mig själv.
nu ska jag gå och krama J fast jag helst skulle vilja att han kramade mig. (skulle önska att jag hade ett mindre bekräftelsebehov.)

2 kommentarer:

Maria sa...

Visst är samvaro trevligt men jag har en privat sfär där jag själv bestämmer vilka jag vill bjuda in. Jag tycker människor som tränger sig in där utan mitt uppriktiga samtycke är respektlösa men har förstått att detta är en kontroversiell åsikt, man ska liksom bara älska umgänge 24/7. Tid för återhämtning är nödvändig.

Lina sa...

skönt att det finns fler som känner så, för precis som du känner jag att det liksom förväntas att man ska vilja. mer och oftare än jag gör.