M ser sin egen bok på tvärbanan, i händerna på en tjej som läser de ord hon valt att sätta ihop och konstruera meningar med. det känns overkligt. men samtidigt väldigt verkligt. lika konkret som att tjejen innan hon steg på plockade upp en fingervante, som omöjligt kan tillhöra henne av storleken att döma, från en fönsterkarm. säkert tillhör vanten hennes pappa, bror, kompis eller pojkvän och hon förväntar sig att tjejen ska ta upp en mobil och ringa eller åtminstone skicka ett sms. men istället tar hon upp M:s bok och börjar läsa. när kontrollanten kommer och ber om färdbevis måste han fråga igen och igen för tjejen uppmärksammar honom inte. som vore hon i en annan värld. den man egentligen är avsedd att leva i, tänker M lite avundsjukt. hon försöker iakkta i smyg men som alltid är det svårt och det slutar med att hon inte bryr sig om att folk kan bli lite småirriterade. hon kan oftast inte sluta att lyssna och titta på andra. det är nåt hon hoppas att hon aldrig ska tröttna på. minst osårbar är man utan beroenden, det har hon lärt sig, och delvis löst på fel sätt genom att inte helt och fullt skala av sig skölden i kontakten med andra. hon skulle vilja känna glädje av att göra det men där finns oftast stråk av missnöje som hon inte vet hur hon ska bli av med. är det aldrig riktigt bra?
M ser sin egen bok i skyltfönstret när hon går förbi pocketshop i västermalmsgallerian. hon vänder sig om, snurrar, ser folk att det är hon? nä, såklart inte. hur skulle de kunna veta? att hon för ett år sen knöt snöret om paketet som var berättelsen som funnits i henne kanske hela livet, men som tagit tid på sig att knappas fram i worddokumentet som efter hand bytte namn. förvåningen över sig själv, stoltheten, som inte erkändes inför andra, att hon verkligen kunde slutföra ett sånt projekt. storheten i det hon gjort minskade ju fler dagar som gick. nu suktar hon åter, trots att hon är medveten om faran i att hela tiden vilja mer.
M ser sin egen bok i ett tidningsurklipp på anslagstavlan och på samma sätt som hon har svårt att bestämma sig för om hon tror på ödet eller slumpen funderar hon på om det verkligen är så att hon har svårt för gråskalenyanserna, tenderar att se allt i svart eller vitt, som nån påstått att hon har. men vad spelar det egentligen för roll?
M ser sin egen bok i en billy på ikea. hur hon alltid älskat dessa små uppbyggda lägenheter. alla detaljer som är så genomtänkta och helt i hennes smak. hon skulle lätt kunna tapetsera hela sin lägenhet med foton från ikea (varför gör hon inte det?) och skulle utan tvekan ta ett jobb som bildletare åt dem. innan några människor kom på att de skulle köra in stora flygplan i skyskrapor i new york fanns en plansch med tvillingtornen på ikea. det är inte mycket hon ångrar men nu ångrar hon att hon inte köpte den då. istället har hon ett egentaget fotografi på en cykel fastlåst i ett staket, taget bara timmar innan. i tre veckor efter stannade hon, och varje dag vandrade hon förbi cykeln, i hopp om att den skulle vara borta när hon kom, men likväl stod den där nästa dag. och nästa. på jfk innan hemfärd läste hon sen en liten notis om cykeln: ägaren var identifierad och han hade denna dag kommit ovanligt tidigt till jobbet. ödet eller slumpen? samma värld eller den man egentligen är avsedd att leva i?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar