eftis var nog det ställe jag verkligen började uppskatta spel på. skippo var en klar favorit, och manhattan, mah jong, jenga, tp, resan, drakborgen, pictionary, hotell, dinosauriernas glömda dal, blackout, galenpanna, rappakalja och monopol spelades också frekvent. den glädje och upprymdhet jag minns att jag kände över spelsysselsättning var oerhört mycket större än jag känner över spel idag, trots att jag fortfarande ser på mig själv som en spelgillare. det är märkligt. hur man omvärderar. hur man vrider, vänder, tänker och omsätter allt i relation till allt man vet, känner och upplever just nu. och just nu. och om ytterligare en minut. en dag. en månad. ett år. och denna process bara rullar på. där igen; tänk inte så himla mycket! analysera inte allt in i minsta detalj! nåt jag jobbar på är att inte vara så himla medveten och närvarande i detta fenomen utan försöka stå lite mer bredvid och se på, låta det ske, vara och bli med mig.
förändring och anpassning är svårt och tar tid, kanske framför allt just det att skapa en vilja till att mötas. i teorin är det så enkelt, jag brukar ju säga till andra att man ibland själv måste gå mer än halvvägs för att kunna fortsätta mötas, men själv hakar jag upp mig på småsaker jag egentligen inte vill och är alldeles för emotionell för mitt eget bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar