torsdag, mars 13

home is the most important place.

jag såg annonsen innan de hade berättat det. S (en nära bekant till min farmor) stod mig inte alls nära men jag minns att hans handslag var så hårt att det gjorde ont och jag förväntade mig ändå att de skulle meddela mig när han dog. tänkte lite på tecknet redan då, en cirkel med en punkt i, visste inte betydelsen men mamma berättade sen att det var ett scouttecken som betyder: jag har gått hem. passande men ändå precis motsatsen; hem är att vara nära dem man bryr sig om, att kunna blotta sig. begravningen var ovanligt stor, mamma och pappa var också där, men inte jag. en vit reflexängel fångade mammas uppmärksamhet vid utgången och hon köpte två; en till mig och till sig själv. sånt blir så tydligt. när hon dör (om det nu sker innan vilket man iofs aldrig vet) kommer den där ängeln att bli nån slags påminnelse om henne, att hon på nåt sätt finns kvar runt om mig ändå. ser mig, lyssnar på mig och känner mina tankar. så hoppas jag döden, även om jag tror att jag blir tvungen att fatta alla beslut själv först då.

2 kommentarer:

Anonym sa...

döden är alltid läskig att tänka på, och ännu mer hemskt att tänka på vem man blir när en av sina närmaste, oundvikligt nog, en dag försvinner

Lina sa...

mm, eller hur, för det är ju just det som är det primära, hur man själv blir.