what's your worst fear?

jag har bara henne. på det sättet. det skrämmer mig, gör mig ledsen, får mina ögon att tåras. för när hon dör har jag ingen. då måste jag klara mig själv. varför tänker jag på det redan nu? blir sorgen verkligen enklare/mer hanterbar om man förbereder sig?

eftersom jag vet att man måste våga öppna sig för att hitta andra sådana människor har jag försökt men inte lyckats. jag tänker att det nog är mig det är fel på, för alla, eller iaf de flesta, andra tycks nöjda. inte för att jag är rädd för att blotta mig, utan mer att jag har svårt att anpassa mig till det som tycks vara gängse norm. det hänger också samman med en annan rädsla. ensamhet.

tack för att du finns och tack för att du är du, mamma! jag kan inte nog betona hur mycket jag värdesätter vår relation.