jobbade några timmar igår (för att jag vill komma igång med en studie
men testa några saker innan) men idag är jag hemma. middagsgäster
imorgon så jag har varit och handlat till det i liljeholmen; dagens
träning :-)
det här inlägget (på den braiga bloggen som skrivs av sara på korsika) om val bl a och johanna nilssons senaste bok gå din väg men stanna jag läste ut igår, där huvudpersonen (undrar hur mkt självupplevt det finns där?) inte mår bra psykiskt, får mig att åter fundera och tänka på hur mkt man väljer själv. över hur lycklig man är/kan vara/bli. kontra vad man drabbas av. precis som sara skriver har många tjejer ett inte helt okomplicerat förhållande till mat, även om man inte har en uttalad ätstörning. inlägget fraktade mig också tillbaka till en tid när mat och ätande stal alldeles för mkt tid och liv från mig. när jag bara fick äta en riskaka till frukost och om jag åt ostskivor på kvällen fick jag inte äta det på morgonen efter. ritualen att beskåda magen i spegeln innan läggdags. mammas missnöje över vad jag inte åt. förundras fortfarande över vilken oerhörd detaljrikedom som finns i mitt minne. ibland undrar jag om det är för att det inte fanns nåt annat att minnas, sånt man borde fyllt minnesbanken med, sånt man ibland borde velat göra. eller så är det bara att det mesta blir (eller för att jag vill att det ska vara?) starkt-sorgligt-saknigt när jag panoramaflyger i minneslandskapet. alternativt vad jag tror att andra har i sin, men där har jag ju gjort ett val som jag arbetar mot; att inte ha som mål hur/vad andra gör. utan ist jag. för min egen skull. såklart. det är inte egoism att välja vad som är bäst för en själv. förresten tycker jag nästan att ego har vänt från att vara nåt negativt till nåt positivt, just i de här sammanhangen. att välja sin egen stig behöver inte ursäktas längre.
samtidigt som det låter så enkelt när jag skriver det så här, är det ju svårare i praktiken, vilket alla vet. därför att man får ta konsekvenser man kanske inte önskade eller förutsåg som en följd av sina val. men det är bara att inse och acceptera att stigen som heter livet ser ut så stundtals.
det här inlägget (på den braiga bloggen som skrivs av sara på korsika) om val bl a och johanna nilssons senaste bok gå din väg men stanna jag läste ut igår, där huvudpersonen (undrar hur mkt självupplevt det finns där?) inte mår bra psykiskt, får mig att åter fundera och tänka på hur mkt man väljer själv. över hur lycklig man är/kan vara/bli. kontra vad man drabbas av. precis som sara skriver har många tjejer ett inte helt okomplicerat förhållande till mat, även om man inte har en uttalad ätstörning. inlägget fraktade mig också tillbaka till en tid när mat och ätande stal alldeles för mkt tid och liv från mig. när jag bara fick äta en riskaka till frukost och om jag åt ostskivor på kvällen fick jag inte äta det på morgonen efter. ritualen att beskåda magen i spegeln innan läggdags. mammas missnöje över vad jag inte åt. förundras fortfarande över vilken oerhörd detaljrikedom som finns i mitt minne. ibland undrar jag om det är för att det inte fanns nåt annat att minnas, sånt man borde fyllt minnesbanken med, sånt man ibland borde velat göra. eller så är det bara att det mesta blir (eller för att jag vill att det ska vara?) starkt-sorgligt-saknigt när jag panoramaflyger i minneslandskapet. alternativt vad jag tror att andra har i sin, men där har jag ju gjort ett val som jag arbetar mot; att inte ha som mål hur/vad andra gör. utan ist jag. för min egen skull. såklart. det är inte egoism att välja vad som är bäst för en själv. förresten tycker jag nästan att ego har vänt från att vara nåt negativt till nåt positivt, just i de här sammanhangen. att välja sin egen stig behöver inte ursäktas längre.
samtidigt som det låter så enkelt när jag skriver det så här, är det ju svårare i praktiken, vilket alla vet. därför att man får ta konsekvenser man kanske inte önskade eller förutsåg som en följd av sina val. men det är bara att inse och acceptera att stigen som heter livet ser ut så stundtals.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar