vilka är oddsen, liksom?

läste så starkt på saras blogg: 

det tyngsta att förlora är det man aldrig hade. den största förlusten är den där allt var inom räckhåll. 

har inte tänkt så tidigare men kanske är det på det viset.

jag&J var på finmäktig julkonsert i vantörs kyrka i högdalen i lördags (klas sjunger i en av körerna). förvånades över centrumet som fanns där, nåt så ovanligt som ett stort levande utecentrum-existerar knappt i sthlm idag. annars julafton m Js familj igår. nyaste otippade julgodiset som erica gjorde: skumbanan/chokladfudge. matmässigt var mina krustader med svamp/äpplestuvning smarrigast. 

avsaknad och distans gör att jag uppskattar så mkt mer. ser det fina som finns i vår familj, som faktiskt alla inte har. tryggheten, vissheten om värmen, de bekväma tystnaderna (de få stunder de existerar). har man inte haft vet man inte alltid. vissa ting måste man uppleva för att veta att man inte äger. kanske är det för tungt att ens tänka den tanken linan ut för vissa. för det måste ju också delvis bero på en själv isf. den insikten. vilka är oddsen att känna sån trygghet, värme och gemenskap från de man växte upp med? vilka är oddsen överhuvudtaget att hitta människor man får ut nåt med/ifrån? och desto större när man gör det.