Msn:ade med min kompis L igår. Hade inte hörts av sedan i början av december. Vi hade ett så fint snack. Det är lite häftigt för vår relation har utvecklats och blivit mycket mer känslomässig än för bara ett par år sedan. Hon gav mig så fina ord, sådana som värmer inifrån och får ögonen att tåras.
Det blir för privat, både för henne och mig, att gå in på vad vi pratade om, men kontentan var ungefär den här:
Såklart att allt som är svårt är ett fint ärr när man vandrat förbi, men det tar ett tag innan man kan se sig om, man måste se det i backspegeln innan man orkar vända sig. Och det här mönstret upprepar sig, och trots att man är så medveten om det, smärtar det varenda gång ändå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar