tisdag, april 24

den absoluta gränsen går aldrig där man tror

Ofrånkomligen jämför man. Det är människans strategi, ett sätt att förhålla sig till allt utanför de egna gränserna. Kanske också ett måste för att prioritera och välja. Har man någonsin haft det bästa nöjer man sig inte med mindre!? Eller är det precis tvärtom? En annan sorts livets gåvor. Vad jag upplever som bäst kan ligga på en helt annan nivå för en annan människa. Begränsar man sina intryck minskar också risken för att man ska sakna/längta efter något annat. Så tror jag att det är iaf. Har man inte sett vad som finns på en viss sidoväg eller presumtiv huvudväg, visst kan man undra, men en del saker måste man uppleva för att kunna sakna eller för den delen veta att man inte är intresserad av att utforska mer. Jag vet inte var den absoluta gränsen för vad en människa kan föreställa sig går, och det måste naturligtvis variera, men i ena stunden har man ingenting, sedan öppnas plötsligt en dörr och man har mer än man kan ta hand om, mer än man kunnat ana existerade och mer än man någonsin bett om. Kanske. Fast man vet aldrig. Man inbillar sig att det finns garantier, trots att man innerst inne vet att för det som verkligen betyder något gäller alltid motsatsen. Det handlar inte om rädsla, utan om att leva i nuet. Den inställningen, som jag alltid hävdat att jag lever efter, går dock alldeles utmärkt att kombinera med längtan. En av mina största rädslor är att det inte ska finnas någonting att längta efter längre. Jag tror jag har snuddat vid det.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Ibland öppnas verkligen dörrar man inte trodde fanns, och helt nya världar brer ut sig framför dig. Jag anser mig ha en livlig fantasi, men har aldrig kunna föreställa allt som gömts sig bakom de dörrarna.

Lina sa...

Mm, fast jag brukar inte tänka på det i termer av livlig fantasi (även om jag har det mä), snarare att inte förvänta sig så mkt gott, för att minska risken att bli besviken. Det går sådär.

Maria sa...

Det är nog därför det kan kännas riskfyllt att försöka uppnå sina drömmar.

På något sätt tror jag man är lite skyldig själv. Jag försöker (precis som jag uppfattat att du försöker) inte ha några förväntningar eftersom det ofta slutar med besvikelse, en besvikelse man vill försöka undvika. En bra lösning ter sig då att aldrig se fram emot något vilket ligger nära att inte längta efter något. Det är som att man skapar en likgiltighet som inte skulle behöva finnas där med det övergripande målet att slippa besvikelse.

Men det är svårt, speciellt om man tycker sig uppleva att få saker är så pass "kul" att de är värda att se fram mot.

Lina sa...

Visst är man skyldig själv. Fast det är ju också en diskussion i sig; kan man rå för hur man känner? Bara delvis, tror jag.

Det kommer ändå alltid vara en balansgång mellan att längta och se fram emot (som jag ändå ser som två olika begrepp) och olika grader av besvikelse OCH glädje eller ngt som liknar glädje iaf :-)