en fot i vardera värld.

hon sitter kvar lite på tunnelbanan fast de nått slutstation. ska bara läsa klart sidan. en tjej i övre tonåren säger till henne att alla ska gå av. tåget ska tas ur trafik. hon glädjs åt att nån bryr sig. tänker att mycket spelar ingen roll om det inte vore för att andra brydde sig. att man egentligen gör saker för att andra ska se. visst är det så. det är väl självklart? men är det egentligen det? ett barn kan leka alldeles ensamt enbart för lekandets skull.

hon ser alltid barnen mer än de vuxna. barn har ännu inte trätt in i den värld som begränsar umgänget med den absoluta närmiljön. barn trevar naturligt på sin omgivning, inte på ett socialt välanpassat sätt. det är därför hon kommer så bra överens med dem. hon har fortfarande en fot i vardera värld. bäst gillar hon umgänget om andra vuxna inte är med, hon har så lätt för att ta illa vid sig av sånt som kan tolkas som kritik, och har nån väl trätt över med båda fötterna till vuxenvärlden kan den människan ha svårt att förstå hennes beteende. men hon bara är. precis som barnen. det är det slutgiltiga steget in i vuxenvärlden som får en att börja bete sig.