en period under tonåren funderade jag på att byta efternamn. gillade inte mitt och tyckte det var jobbigt att jämnt behöva bokstavera det. eftersom jag redan tidigare utvecklat ett ovanligt stort namnintresse, som t ex artade sig som så att jag tyckte det var kul att skriva fiktiva klasslistor, var det rätt kul att leta möjliga namn. jag kollade upp gamla släktnamn och läste på prv:s hemsida, där jag bland annat blev varse om att man får ansöka om ett namnbyte, och det kostar, tror det var runt 3000 kr då, när jag kollade snabbt nu verkade det vara 1800 kr. två namn jag minns från då jag höll på med detta är ollivander och lybeck. det sistnämnda var och är ett gammalt släktnamn på pappas sida och ollivander dök sen upp i harry potter-böckerna (en affär där man kan köpa trollstavar). intresset svalnade sen; jag ville heta samma som övriga familjen, ja, eller som mamma och mina bröder, då, för när mamma och pappa gifte sig ville ingen av dem ta den andres namn så min pappa har hela tiden hetat hansson.
marina är min mammas namn. hennes syster heter jane, fast det uttalas gen. jag har frågat mormor om de här lite udda namnvalen flera gånger men jag glömmer alltid bort svaren, vilket är konstigt för jag vill ju veta och undrar igen. tror att jane kommer från en barndomskompis till mormor.
marina och jane är halvsyskon, biologisk sett. min morfar bosse adopterade dock jane när han och mormor (inger) träffades. jag tror att både mormor och morfar hette hansson och bytte till mitt nuvarande som morfar hittat i prv:s katalog, men detta är jag inte heller helt säker på. vi diskuterade detta i helgen hos karro och hon skulle be sin pappa som släktforskat mycket att försöka ta reda på detta, när bytet skedde och vad de hette innan. det lite lustiga i sammanhanget är ju alltså att när min mamma träffade pappa hette han också hansson i efternamn, det namn hennes föräldrar bytt bort. jag tror att detta delvis också påverkat mig till att inte gilla de flesta sson-namn.
min pappa heter lars. hans syster karin. deras pappa kay och min farmor inga britt-louise men hon har alltid kallats för britt. förutom att det för tankarna till en viss öpopulation tycker jag det är ett snyggt namn. för kay var det viktigt att se elegant ut, deras hem befann sig många statuskilometrar från inger och bosses. det var inget jag tänkte på som barn men idag ter det sig väldigt tydligt för mig. kay var chef för 1300 personer och farmor hemmafru, visserligen inget ovanligt på den tiden. förut trodde jag nog att detta med klass påverkade mer, idag tror jag mer på varje individs personlighet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar