funderingar om selektivt socialiserande.

ibland känns det så upprepande/monotont/uppradande det jag skriver, när det gäller vad jag gör. kan sakna mina mer icke-så konkreta inlägg, även om de inte går att konstruera på beställning. på sistone har jag tänkt mkt på att jag måste vara rätt annorlunda när det kommer till det sociala, stör mig så mkt och blir fort trött på många människor (av massa orsaker), iofs inget nytt men det har förstärkts, tycker jag. att jag oftare än ibland hellre väljer ensamhet.

t ex vissa människor på jobbet och t ex igår när vi var hos Js föräldrar med erika&klas. var fyra veckor sen vi var där sist (erika&klas träffade vi ju förra helgen) men igår fick jag också den där känslan av att inget nytt liksom har tillkommit, kändes som att vi setts jättenyligen eller att då var nu. samma gamla vanliga ord och ämnen eller brist på.

funderar ju på varför, vad som beror på mig, vad som är onormalt (och som följaktligen bör försöka ändras?) och vad som beror på personkemi. tror att jag skrivit om det förut, resonerade som så att jag helt enkelt har svårt att hitta människor att gilla, som är rätt lika mig (?) kanske är det bara så. förutom min rastlöshet och önskan om specifik stimulans och att jag vill optimera den tid jag blivit tilldelad, för tid är det bland det värdefullaste vi har. när jag skriver det tänker jag alltid på camilla läckberg, för jag läste just de orden för länge sen på hennes blogg.