onsdag, december 9

att inte riktigt höra till.

känner igen mig i ensamheten som beskrivs i hon går genom tavlan, ut ur bilden av johanna nilsson som jag ju läste om för ett tag sen. även om min ensamhet oftast är självvald och jag på intet sätt är utfryst/mobbad som hanna i boken känner jag igen mig så att det gör ont i bröstet. kanske för att jag är ledsen över att jag känner som jag gör, inte riktigt hittar det där umgänget som alla andra har. eller verkar ha. eller så har de bara andra förväntningar? andra krav? (och jag för höga?) men likväl känner jag ofta att jag inte riktigt passar in. det här är svårt. det här är på gränsen till vad som går att beskriva och det är blottande.

3 kommentarer:

Maria sa...

Har funderat om jag har generella förväntningar och förhoppningar om att uppleva vissa känslor i vissa situationer, men att jag som person inte har förmåga att uppleva på det förväntade sättet. Hur detv än ligger till så leder det till osäkerhet och än mer tankar som i sin tur inte enbart är positiva för möjligheten att uppleva de känslor jag vill.

Som sagt, svårt att beskriva. Längtan efter att vara någon annan som lättare smälter än samtidigt en kamp för den person man faktiskt är.

Lina sa...

ja. upplever också den där kampen som nåt ambivalent som tar energi (som skulle kunna använts till nåt annat) och skapar osäkerhet.

Tzu sa...

Känner igen mig i det du skriver kika i om du har tid... http://natanjafriedrich.blogspot.com/
Kram!

N