måndag, november 25

hur annorlunda är jag? egentligen.

det jobbiga för en diabetiker är inte att ta sprutor. det är att hela tiden tänka ut vad som kommer att hända som påverkar blodsockret. diabetes tar aldrig semester. 
(citat från olle korsgren, läkare och forskare)

fick en artikel av en kollega idag, från en bilaga från svenska läkaresällskapet som följde med dn häromdagen. gillar när folk som inte har diabetes förstår vad det handlar om. för det är verkligen så, att även om man levt med sjukdomen hela livet, så blir det inte rutin.

precis som godis som ger mersmak är boken stenhjärtat av katarina wennstam. lyssnar just nu och vill bara fortsätta. vet att jag berömt wennstam tidigare men den är så himla bra, prickar verkligen mina kriterier för en bra bok, eller snarare en förmåga att fascinera med karaktärerna, för den röda tråden i historien, shaken baby syndrome, berör mig faktiskt inte så mkt. men det övriga lapar jag i mig.

ofta när jag läser böcker, påhittade historier, likställer jag de positiva sakerna med vad som händer andra. riktiga människor, irl. men inte mig. det är mest saker som rör bekräftelse, att bli omtyckt och sedd på olika lite större sätt (även om det ganska ofta medför olika typer av dilemman också). kan man ens leva utan att söka bekräftelse? hör ju ibland på riktigt om att det också verkligen hänt, men upplever alltså att jag aldrig får/råkar ut för nåt sånt, fast jag drömmer. således blir det på samma gång suktande och sorgligt att läsa om dessa människor, eftersom de får nåt som inte jag. kan ju till viss del bero på att jag inte gör tillräckligt mkt heller. men jag anser ändå att det finns en viss del som är att få.

Inga kommentarer: