att livet är så kort och att jag ska kasta bort det på att vara ängslig, på att bry mig om vad andra tycker och tänker om mig, på att försöka framstå som någon som är självsäker och världsvan och som har koll, som inte är klyschig eller svag eller patetisk. jag vill inte. jag vill inte behöva tävla, inte låtsas, inte ljuga. (ur en krönika av annika marklund publicerad i sofis mode 6/2010, bilaga till aftonbladet 9-11 februari)
så känner jag också. har känt länge. men beslutet att sluta låtsas får också konsekvenser i form av ensamhet för i mindre eller större utsträckning gör folk just så. för att det förväntas, för att det är så man beter sig. och för vissa är det så invant och oifrågasatt att det blir sanning. det är inget lätt beslut att försöka sluta och det
är inget man ändrar från en dag till en annan, och man faller tillbaka, men en början är alltid på väg, och man kan få så oerhört mycket tillbaka om man träffar människor som också vill sluta låtsas.-----
har precis avslutat disken efter kvällens middag som var blomkålssoppa med lök, vitlök, koriander, ingefära, kokosmjölk och nudlar. hade varit gott med knaprigt bacon som avbrytande tillbehör, konstaterade jag :-) det som syns under tallriken är en tablett som mamma sytt av de restbitar som var kvar efter det vi köpte och häftade upp på ramar på väggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar