så fullbokad jag orkar.

imorgon åker vi till farmor direkt efter jobbet för att fira hennes 86-årsdag. hon är verkligen fortfarande oförskämt pigg för sin ålder. det blir inte lika många gäster som förra året men det ska bli lite kul att träffa lite släkt.

J är i farsta med erika&klas där anna, J:s andra syster, med femåriga sonen, också är. de är nere i stockholm med anledning av bröllopet. kände att det blev för mycket att åka ut dit ikväll med tanke på att det är inplanerade aktiviteter åtta av de tio nästkommande dagarna och de kommer ändå hit på söndag. J gillade såklart inte att jag inte följde med, fast det kom med en dags varsel och fast jag frågat innan vilka dagar vi skulle träffa dem, men jag gillade inte att han bokade in en till aktivitet nästa vecka fast jag sa att jag tyckte det räckte. är så trött på att detta med planering/icke-planering och ta-för-givet leder till konflikter. är så trött på att det omvända inte accepteras. och sen är jag trött på mig själv som ägnar så himlans oproportionerligt mycket tid, kraft och tanke så att det gör ont i mig åt saker som inte förtjänar det.

har jag verkligen så orimliga och orealistiska krav? som att det jag önskar inte räknas. småsaker. men ack så fina. det pyttiga har för mig alltid varit det mest storslagna.

har så lätt till gråt (och har haft väldigt länge), som jag kan föreställa mig att vissa som är gravida har. precis under ytan ligger den. serotoninbrist? har provat ssri-preparat förut och då försvann detta faktiskt lite, men det var den enda effekten. inte tillräcklig? nej, inte då jag provade, tyckte jag själv. kanske skulle må bättre av sådana ändå. hjälp på traven? bättre utgångsläge? varför är det så svårt att få förståelse?