en pensionär utanför pocket shop i västermalmsgallerian klockan åtta en tisdagsmorgon. är han på väg till mataffären? hem till ett barnbarn för att vabba istället för föräldrarna? ska han spela dart? tänker att han kunde vara min farfar, endast för att han liknar den riktiga (som är död sedan många många år) jag inte har några egna minnen av. en ganska stilig äldre herre. farmor är sån och farfar var. till det yttre väldigt långt ifrån mormor och morfar. bostadsord, inkomst, anställning, klädsel och utseende är så felaktiga bedömningskriterier av människors värde och anseende. det att morfar grät inför mig är det starkaste intrycket nån av dem gjort på mig och även om han gjorde massa andra saker jag inte uppskattade kommer jag minnas honom bäst, för han vågade vara sig själv, och han vågade blotta sig. för mig är den egenskapen en av de viktigaste.
nästan framme vid rulltrappan passerar jag en dvärg och en kvinna i rullstol: var glad att du är så pass normal som du är och kan gå! så tänker jag ofta vid såna tillfällen. och jag hoppas att andra tänker på att uppskatta att de inte har diabetes när de träffar mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar