om reproduktion och normer.

hon har alltid haft lätt att få kontakt med barn. hon gillar bekräftelsen när de visar att de vill ha hennes uppmärksamhet eller när de tyr sig till henne, för att den innehåller kärlek av ett alldeles speciellt slag. hennes brorsdotter kommer med en bok och slår sig ner i hennes famn. hon känner tyngden av 2,5-åringen mot sin kropp och hon prövar plötsligt tanken att det är hennes barn, hur känns den? hon försöker känna efter. föreställa sig. och väga för och emot. som hon gör med det mesta. men just med barn är det svårt. rädslan för hur relationen till mannen ska försämras. är det värt det? går det att ställa den frågan till sin partner: skulle du tycka det vore värt att skaffa barn om du visste att vårt förhållande inte skulle hålla då? man är lyckligast i sitt förhållande när man väntar barn, sen pekar kurvan nedåt. en kollega på jobbet hade läst om en undersökning som kommit fram till det. hon tordes inte fråga kollegan, som såklart hade barn, om det var sant, men det låter inte helt orimligt.

carolina klüft intervjuades i tv ganska nyligen och hon sa nåt om detta att skaffa barn, när hon fick frågan om hon ville, att det liksom ingår i normen och förväntas. precis som att folk förväntade sig att inte hon gick på systemet eller köpte godis. så skönt det är när andra tycker som hon, när det finns fler som vill att man ska respekteras även om man går utanför normen. vilket man till och med anses göra om man bara skaffar ett barn! inte nog med att man förväntas vilja ha barn, man är dessutom konstig om man inte vill ha fler än ett. hon bryr sig inte lika mycket om vad andra tycker längre, men det stör henne lite ändå, att man ibland förväntas försvara eller förklara sina val, bara därför att de inte är just förväntade.