att uppskatta det man har. nu. varseblivandet att det kan försvinna.

jag läser om människor som har cancer. en kille och en tjej, som jag fortfarande ser mig som (i motsats till kvinna?), ungefär i min ålder. tjejen skriver att hon sitter på en bänk utanför radiumhemmet, på framsidan, och mår dåligt. vet exakt vilken bänk det är, var den står. har ju jobbat i huset bredvid i fem år och själv suttit på den där bänken under onkologikursen. och på bänken på andra sidan huset och på gräsmattan snett framför och lunchat i värmen. ensam, med mamma, med vivien och med flera andra kollegor. även då tänkt på människorna som passerat och som det synts är patienter. pappa har förhöjt psa-värde och väntar på analyssvar från biopsier. mamma som jobbat på radiumhemmet för många år sen när man inte alls var lika försiktig i hanteringen av cytostatika. de tankarna. föreställer mig nog mer än de flesta. även om jag skulle drabbas. om mamma först? om pappa först?  

var på stadsmissionen i liljeholmen och letade lite olika ramar och hittade och köpte även likadana skålar som vi har fast i annan färg. 5 kr/styck. damen framför mig som köpte två klädesplagg. såklart kan man inte veta men gjorde ändå bedömningen att hon faktiskt handlade här av ekonomiska skäl, så att säga. tycka-synd-om-känslorna som kommer vid såna här tillfällen. jag behöver eg inte handla där om jag inte vill, jag kan köpa nytt. för mig är det bara i detta fall en prioriteringsfråga. men det är det inte för alla.