en flerkilometerlång puff framåtbakåt.

det var i en januari och hade börjat snöa medan vi var inne hos honom. ganska ymnigt men inte filmsnö utan äkta som smälte så fort den fick fäste nånstans. han hade den blåa north face-jackan på sig och vi stod vid odenplan och skulle säga hejdå, första och sista gången på det sättet. men det visste jag inte då. hans ljusa ögonfransar fångade flingor och jag strök bort dem med mina dubbla rosa tumvantar. fina saker kom från hans läppar. jag minns inte om vi kramades men jag kommer ihåg att vi skrattade. och jag minns så väl den där känslan av förväntan.