torsdag, mars 22

något på sjuttio

Jag har alltid haft väldigt dålig koll på hur mycket folk fyller och följdaktligen hur gamla de är. Främst när det gäller äldre släktingar och bekanta. När folk frågar hur gammal min mormor eller farmor är svarar jag alltid något på sjuttio eller något på åttio. Har väl delvis att göra med att jag tycker födelsedagar är ganska onödiga. Jag menar, varför fira? Egentligen. Samma resonemang som jag anfört gällande andra högtider och jag tänker inte ta upp det igen. Kort kan man säga att varje dag är en bra dag att göra det man tänkt på.

Mamma, som är av ganska motsatt åsikt däremot, borde ju veta bättre. Men en sak som jag tyckte var rolig var att farmor pratade med henne häromdagen och sa att mormor fyller ju 75 nu på torsdag så jag tänkte komma och gratta henne, så när tänkte ni komma dit? Mamma visste ju att mormor fyllde år men inte hur mycket. Detta informerade mamma mig om och då informerade jag henne om en sida som G berättat om för mig, nämligen birthday.se där man bland annat kan kolla när folk är födda. Mycket användbart ibland och ibland (kanske mest) bara för nyfikenhets skull :-)

Hur som helst följde jag iaf med till mormor, fast jag var tveksam (av en massa skäl som de flesta inte förstår ändå). Kände mig rätt distanserad från alltihop och allihopa, som jag ofta gör där. Betraktade utifrån. Bakom kameran. Deras värld. Oförmåga att se min. Ibland blir min förmåga att läsa av människor och känsla för nyanser till min nackdel. För mycket information. Önskar ibland att jag var lite mer som lillebror M som inte suger åt sig lika lätt, varken av andras problem eller kommentarer riktade till en själv. Något att jobba på, även om jag inte är någon stor anhängare av filosofin att problem som identifierats går att lösa. Precis som om det vore svårt att definiera problemet, det är ju oftast det enklaste.

2 kommentarer:

Maria sa...

Håller inte med, ibland (oftast) vet jag bara att jag har ett problem, men inte vad problemet är, eller kanske rättare sagt vad som orsakar problemet. Och vet man inte orsaken är väl inte problemet väldefinierat?

Lina sa...

Jo, så är det väl, att man måste veta orsaken för att veta problemet. Men jag hävdar nog ändå att jag oftast vet det. Det svåra börjar sen.