ibland är hon så himla trött på sina egna känslor. besvikelse och förväntningar som liksom sätter sig i magen och halsen och påverkar hela tillvaron. det är ju just precis så hon inte vill ha det. men det går liksom inte bara att slå bort det. stolthet? markering? för hon tycker inte att det varje gång ska vara hon. som ska.
det krävs så litet. lite distans till att det egna tyckandet kanske inte är normen. eller en riktig kram och ett enda ord. förlåt. från hjärtat. nåt annat förlåt existerar inte för henne. ett ombett förlåt är värt precis ingenting och ett artigt förlåt likaså. det senare är ett missbruk av ordet, anser hon. förlåt får aldrig bli ett artighetsord.
generellt tycker hon väldigt illa om artighet. hon vill att saker ska komma från hjärtat, för att nån vill. det är endast då det också kan nå hennes hjärta. att fråga, berätta, blotta och treva sig fram är det sätt hon vill interagera med människor på, för att det berör och ger mer tillbaka än att prata om ytliga, "riskfria" saker och sånt vissa tror att man "ska" prata om. bakom detta finns ofta osäkerhet, hon är medveten om det. men ändå. att andra gör det är en sak, men hon strävar så långt det går efter att inte behöva bete sig på ett visst sätt på grund av artighet, utan på grund av att hon är hon.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar