kompakt mörker.

(hur mkt ska man acceptera och kompromissa? ständiga tankar i mitt medvetande)

häromkvällen var jag ute och gick i området. hade glömt att det inte finns lampor på en stig längs vattnet men när jag kommit dit bedömde jag ändå att det skulle gå, men attans vad svart det var, verkligen kompakt mörker. var ju såklart inget bra ställe att gå själv på. längre fram tyckte jag att jag såg en silhuett av en människa, lite läskigt innan jag såg att det verkade som om den hade hund med sig, då blev jag lite lugnare, känns alltid mindre misstänkt om nån är ute med hunden. visade sig att personen i fråga hade tre stycken sen när jag gick om.

nu är det höst på riktigt. idag var första gången jag hade långbyxor sen nån gång i maj. och sjal (visserligen tunn och den hade jag på mig hela dagen) och vantar under cyklingen som för övrigt gjorde mig väldigt blöt, men ännu fryser jag inte trots endast tunn jacka och trekvartsblus under.

igår var jag ute på trevlig middag med karro, vi möttes vid västermalmsgallerian och så gick vi och åt på texas burger co på hantverkargatan.

nu ska jag fortsätta kolla på andra delen av barn till varje pris och ringa min äldsta lillebror.

uppdatering 21:56: marcus var på konferens så det blev bara ett kort samtal med honom, och det intressanta programmet hann jag bara se en kvart av, sen ringde min kusin och vi pratade om mormor och hela den härvan. när vi lagt på kände jag mig väldigt orättvist behandlad och när jag ringde mamma&pappa efteråt brast det och jag började gråta så jag skakade, minns inte sist jag grät så. med magen. och mammas ord. att det var bra, hon sa att det märks att jag är hennes tjej. sån närhet. att känna, ödmjukhet och tolerans. att det alltid finns två sidor av saker, och det gäller att vara medveten om det. tårarna rinner nu igen när jag skriver detta. känslan av att liksom inte hitta de rätta orden under samtalet med min kusin, av att ha blivit ställd mot väggen av nån som inte har förmågan att ta in helheten eller gör bedömningar och värderingar så långt ifrån mina att man inte kan mötas. inte få förståelse för mitt agerande och mina känslor. att jag blev ledsen för det hon sa, men att jag kände och insåg det först efteråt.