skip to main |
skip to sidebar
när hösten kommer så här från en dag till en annan, när färgen på löven förändras medurs, när man känner på luften att den smakar så och när händerna vill ha vantar fast de inte får, då blir jag varse om att det verkligen funnits en tid som kallats sommar även i år. och jag erinrar mig varma stunder de senaste månaderna. ristningar i minnesarkivet. som återförs till näthinnan. till fingrarna. som på kommando. även om jag inte har full kontroll.
dock vet jag inte varifrån vissa människor fått uppfattningen om att man inte kan äta glass annat än på sommaren. endast en gång har jag erfarit det; var på grönan med farmor när jag var rätt liten, hade väl knappt börjat skolan, och jag fick slänga den glass jag fått för att det var för kallt. men det var ju innan jag började gilla kalla saker :-) geishaglassen är god men den toppar inte snickersstruten som fanns för ett par år sen men som jag inte hittat sen dess.
jag läser lokaltidningen mitti. lite av intresse, men mest för att jag oftast alltid (ett uttryck jag läste idag och inte kunde låta bli att skriva, just för att :-)) hittar saker som jag retar upp mig på i den tidningen. måste vara en av de sämsta som överhuvudtaget existerar. men likväl fortsätter jag att bläddra för det är lite kul att den är så dålig. okej, lite mer konstruktivt sagt handlar det mest om att inte ta ställning. visst får en journalist ha åsikter men det måste ändå finnas en viss bredd i perspektivseendet. i veckans tidning finns en artikel skriven av en linda dahlin som handlar om att det är så synd om husbybarnen som får långt till sin simträning sen husbybadet stängt.
davrell tien tränar barn som är åtta, nio år som bor i husby. närheten till simhallen är en förutsättning för att barnen ska komma till simträningen. han har själv ingen bil och undrar hur han ska ta sig från hemmet i akalla till de andra simhallarna.
- och hur ska en ensamstående mamma från eritrea med många barn ha möjlighet att följa med sitt barn till träningen? barnen kommer att vara borta från sporten i flera månader om man räknar med sommaren, vilket inte alls är bra om man vill tävla, säger han.
herregud. nån måtta får det väl ändå vara. snacka om att särbehandla. har davrell hört talas om att det råkar finnas kommunala färdmedel här i sverige och i synnerhet i stockholm? har han hört talas om att det finns föräldrar som får skjutsa sina barn till olika aktiviteter? eller åka kommunalt om man gör den prioriteringen. eller är det nån ny policy som införts som jag missat som går ut på att alla möjliga olika aktiviteter ska finnas inom gångavstånd? ska en ensamstående mamma från eritrea med många barn ha nån slags särbehandling bara för att hon kommer från eritrea eller för att hon har många barn? eller av nån helt annan anledning?
ett väldigt vackert ernstcitat som J la fram för mig. jag har aldrig kollat på ernst särskilt mycket men den här säsongen har jag sett lite av honom och jag skulle ljuga om jag sa att han inte är entusiasmerande även om det ibland är lite på gränsen till att det blir för mycket. sånt kan jag störa mig på i verkligheten ibland. jag vet inte varför men jag är ganska återhållsam när det gäller att visa känslor på det sättet, det spelar ingen roll vilken sida av skalan vi snackar om. det har kanske med personligheten att göra. och livsrutin. eller brist på. tro på mig själv. att jag får. vara. kan.
J sover redan medan jag sitter här och funderar lite samtidigt som jag knaprar mariekex. underskattad föda som jag återupptäckt efter många många års uppehåll.
sådär. då har jag också öppnat ett konto på facebook, fast jag håller med zoe en aning. skolgård för vuxna där man visar upp sig: se så många vänner jag har, vad jag gjort/gör, vad jag äger och hur många som kommenterar på min sida. som om det egentligen skulle definiera en. jaja. och ja, man kan faktiskt ifrågasätta fast man själv är en del av det hela.
visuellt berättar jag vad jag äter nu. karl fazer slår marabou. lätt. för övrigt köpte jag leverpastej på tub för första gången idag och J har fått körtelfeber, vilket är synd för han är så trött och har väldigt svårt att svälja. jag lider med honom och funderar på vem som smittat vem samtidigt som jag läser att inkubationstiden är fyra-sex veckor och undrar vad det är för skillnad på testena man tar för att kolla om man har antikroppar mot epstein-barr-viruset. alltså skillnaden för att se om man varit sjuk eller är det nu. kommer på att det nog handlar om olika typer av antikroppar; IgM är väl såna som bildas efter en viss tid...hmm...det känns ju bra att man lägger ned tid på att fundera på så viktiga saker.
mer mamma och pappa. de kommer hem till mig med pannkakstårta. drottningsylt och jordgubbar. för att de vet att jag gillar. för att jag råkar fylla år. kramar och omtanke som värmer. och J ger mig blommor. stora rosor. såna som ser ut att frasa när man tar i dem. och jag försöker slå bort tanken på att det är så svårt att visa tacksamhet.
blicken fastnar på en av miranda-nallarna, den med tröjtexten daddy's little girl. får mig att minnas en dag förut. inte så länge sen. pappa ringde. sträckte ut en hand. jag tog den inte först, men sen. det var svårt att låta bli. funderar på om jag är pappas flicka. jag undrar varför det ligger nåt positivt värdeladdat i det begreppet, mer än i mammas flicka. kanske har det nåt med freuds teorier att göra. eller för att samhället gjort det att vara mammas flicka till en sån självklarhet att det inte längre finns nåt speciellt och avundsvärt i det. kopplar till nåt jag och K pratade om igår, nämligen graden av närhet till föräldrarna. vi är väl ungefär på samma nivå, även om sånt är svårt att jämföra. och det fluktuerar, men kanske bara om man varit riktigt nära?tillägg: pratade med pappa senare i telefon. han ville att jag skulle komma på middag. jag sa att jag skulle vara med J, att vi skulle på bio bland annat. jamen kan du inte äta middag med oss innan? och han sa det med det där självklarheten som finns mellan oss. inget göra sig till. inget be om. inget underliggande som måste tolkas. bara fråga rakt ut. och sen acceptera svaret. och jag tänker att jag uppskattar det så.
nåt jag anade och kände redan för ett par veckor sen känns fortfarande så; det här att skriva på min egen och läsa andras känns inte längre lika mycket. och därför mattas det av. vill inte bara för sakens skull. lusten måste finnas. och den kommer tillbaka. det - om nåt - tar jag för givet. fast man egentligen aldrig kan eller ska det.
tiden med J går så fort. vi gör inget särskilt egentligen samtidigt som allt är på de yttersta gränserna av det där jag kallar liv. jag memorerar. ögonblick återigen, för helheter på en gång går inte. eller snarare så att ögonblicken är pärlorna som bildar armbandet. pusselbitarna som ger upphov till ett mönster. men i det här fallet finns ingen bild på förpackningens utsida att utgå ifrån. det är det som skiljer verklighet ifrån fiktion. säkerhet kontra risk. hur höga insatserna är. och hur höga vinsterna kan bli.
dörren direkt till vänster efter huvudentrén öppnar jag alltid med höger lillfinger. kommer inte ihåg varför eller hur det började men nu är det bara så. styrketräning på mininivå. mitt pekfinger trycker sen på knappen som har en fyra bredvid sig: cellulär och molekylär tumörpatologi. dörren till vänster om hissen som kräver passerkort har länge varit konstig; man måste använda milt våld för att få upp den och handtaget sitter oergonomiskt långt ned. är varken funktionellt eller estetiskt tilltalande.
jag undrar hur nån tänkte.
om jag har fönstret öppet mot neuro hör jag smattrandet, annars är det bara visuellt; ett antal gånger per dag närmar sig en helikopter. inte alltid samma, för de har olika färger men inuti dem finns människoöden som påminner om varandra.
rädsla.
sånt som händer andra.
att tvingas lägga sitt liv i nån annans händer.
sårbarhet.
kanske det oerhört sköna i försäkran.
kanske motsatsen.
jag undrar om det är som de säger, att ovisshet är det värsta.
men det är så mycket som sägs.
jag tror egentligen inte det finns nåt generellt bra svar på det.
jag ser inte själva landningen, inte luftvirvlarna som får hår och oknäppta jackor att trotsa tyngdlagen.
båren som skjuts mot hissen ned.
jag vet.
ändå.
och jag undrar inte mer. inte just nu.
samtidigt börjar jag så smått inse att jag aldrig kommer sluta ställa frågor.
och det känns rätt okej.
gårdagen ägnades åt M och P som gifte sig i vackert belägna tullinge kyrka och det var såklart fint. som med alla saker som verkligen betyder nåt måste man använda detaljer för att lyckas förmedla en helhet; sångrösterna som fick det att värka i bröstet, två blickar och fyra händer som möts och som berättar så mycket och genuin spontan glädje som aldrig kan fås för pengar.
på pendeltåget från centralen till tullinge på väg till bröllopet lyssnade jag på ett samtal mellan en man ~70 och en kvinna ~30-40 år, mycket svårbedömt fall. de kände varandra, iaf ytligt, och jag önskade nästan att jag hade haft en recorder med mig, för jag minns inte ens hälften av vad de sa, men de fick mig att småle och de gav mig lite perspektiv. den känslan får jag ofta när jag vistas bland (främmande) människor, mer eller mindre. mannen såg en del av pride-paraden genom fönstret: det är nån procession idag, tror jag. jag gillar inte sånt, det är så mycket människor. jag var inne en gång förut på en sån där vattenfestival. ojoj, vad jobbigt det var. de pratar om varandra, ibland är folk för upptagna med vad de själva ska berätta att de inte är förmögna att lyssna alls. mannen gör en gest mot vagnen han har framför sig och berättar att han inte orkar bära nåt utan alltid måste ha den med sig. kvinnan, som ger ett så osäkert intryck att jag ser henne som en tjej trots att hon passerat det stadiet åldersmässigt, säger att det är bra. hon skulle aldrig våga säga emot honom. jag tycker lite synd om henne, så osäker hon verkar vara, eller snarare vilken plats i livet hon hamnat på, hur kort hon tänkt, men samtidigt känns det bra; det ger mig en liten skjuts uppåt. hon skriver i nån form av lokaltidning i norrtälje och pratar vidare om en artikel hon skrivit om john bauer...bla bla bla...jag undrar som så ofta vart folks självinsikt tagit vägen. lyhördheten. herregud. och ja, jag tänkte att jag och pappa skulle åka och titta på kvarlevorna i vadstena i sommar, men det har inte blivit av ännu, men som sagt, det har jag tänkt. vadstena är så fint, de har en sån fin affärsgata där. affärsgata. ja, ja, lilla vän. gubben babblar på om sin son som nyss åkt ner till sierra leone för att arbeta som lärarinstruktör och om att han nyss gift sig med en gymnastikdirektör. stoltheten lyser tydligt igenom och det är härligt. sierra leone, ligger det i spanien? frågar kvinnan.
tänkte skriva att det är tidig morgon, men det är nog att ta i. det är nog lugnet som gör det och det lite dova ljuset. M ska gifta sig idag, jag kollar hennes blogg och inser att vi tänker samma sak om vädret; att de sagt att det skulle bli bra men just nu är det inte riktigt så som de sagt, och jag kollar dn och det ska bli bättre i eftermiddag.
det är den fjärde augusti 2007 och jag småfryser fast fönstret bara är öppet ett par centimeter. jag dricker brämhults apelsin/jordgubb med is i, letar efter jordgubbssmaken men det är svårt för referenser saknas, jag har ju aldrig druckit jordgubbsjuice förut. the fray sjunger för mig. spelar piano. å det vackraste. de berör. långt inne, bakom under. och jag tänker på J. ler åt att han inte förstår varför jag inte laddar ned musiken istället för att lyssna på myspace och youtube. scrollar bland mina egna ord: ligga bredvid och bara titta in i hans ögon utan att behöva säga nåt. att veta. fast man egentligen aldrig kan.
känner inte att jag bara kan publicera en bild, så nånting ska jag ändå skriva. lynnigt väder skulle jag vilja kalla det som varit de senaste dagarna här i stockholm; varmt och lite svalare och regn och soligt om vartannat. jag och J har varit ute mycket, bl a runt brunnsviken och på djurgården där vi fick en fin närbild på en rävunge. har aldrig varit nära en sån ute i det fria förut och skickade ett litet mejl till skansen för att fråga om de möjligen saknade nåt sånt djur, men ännu har inget svar kommit. igår och idag (och troligtvis imorgon också) har vi varit runt båtarna i tall ships' races och åkt en tvåtimmarstur med isbrytaren sankt erik från galärvarvet. vi har varit på fjällgatan och på ersta, som utan tvekan alltid kommer vara en av de bästa utsiktplatserna i stockholm, trängts med turister och barnfamiljer som inte var turister som köpte brända mandlar och fudge och lakrits och korv. några bilder blir nog fina så både räven och nåt maritimt kommer. det tar på krafterna att traska i stan så nu är det dags för lite vila med J som redan sover lungt här nära mig.
lunch på café montmartre på hornsgatan med K och L. enbart därför att L visste att de hade ben&jerry-glass som kulglass där. efterrätten är ju det viktigaste även om caesarsalladen med räkor och advocado också gick ned :-) numera tillhör jag den växande skaran som har ätit ben&jerry-glass, närmare bestämt chocolate fudge brownie, fossil fuel och phish food. tycker dock inte att smaken var så extraordinär, mer de fantasifulla namnen och innehållet isf och det är konstigt att inte fler företag följt den linjen. lite kul var det att killen som serverade hade gått på samma tyska som oss på högstadiet och det var han som kände igen oss och inte tvärtom! jag och K brukar annars vara fenomenala på att haja sånt snabbt. kändisspottade kristina lugn utanför och hon såg lika sävlig ut i verkligheten som hon verkade när jag såg henne på tv senast. eftersom det var perfekt promenadväder=inte för varmt gick jag och K sen från mariatorget till fridhemsplan vilket blev en nätt promenad på nästan två timmar. har alltid gillat känslan att vara bland turister i sin egen stad, det är nåt visst med att fota främlingar med deras kamera (analog idag) och känna sig så hemma medan de inte. trygghet. jag kan. jag vet. eller nåt. inbillar mig att mattheten i kroppen iaf delvis beror på vätskebrist som min kropp nu håller på att åtgärda efter en halv flaska vatten och en mugg cappuccino. resten är nog sömnbrist; vaknar konstigt nog fortfarande så tidigt av mig själv fast jag inte behöver. trötthet är en väldigt ambivalent känsla: jätteskönt om man får/ska/kan sova och inte alls önskvärt annars.
har en känsla av att ju äldre jag blir, ju fortare går allt. kvällar, dagar, helger, veckor, månader, årstider och slutligen år. där tar det stopp, för längre än år är svårt att föreställa sig. på ett sätt är det en bra känsla, för det betyder att jag inte har några problem med sysselsättning, men en annan del av mig inbillar sig att den behöver planerad tid för ingenting som sen såklart blir nånting. det är en ständig avvägning och jag har nog inte riktigt hittat min plats på den skalan ännu. ibland får man för sig att man är på ett visst sätt gällande en viss sak när man i själva verket kanske skulle gynnas av nåt som kallas förändring.
picnic i lördags med K och L nånstans mellan råstasjön och lötsjön. bara för att man ska ha picnic när det är sommar och varmt. bara för att jag är så bekväm att jag sällan har det. för att man ska bränna sig åtminstone lite nån gång varje sommar och för att man ska äta ballerina med fyllning som börjat smälta.
jag var med J. trevlig grillkväll med scrubblespel i lördags med hans syster och hennes pojkvän. annars utforskar vi olika delar av stockholm; har sett större delarna av gröndal och gick för första gången under och över essingeleden över till stora essingen där vi åt glass från kungsholmens glassfabrik. sen vilade vi middag (lyxigt) på ormberget innan vi invigde hans balkong med caesarsallad. men mest av allt är vi bara.
-tycker om dig. -tycker om dig mer.
när folk får reda på att man har en blogg frågar de ofta: jaha, varför då och vad bloggar du om då? oftast är det just de människorna man inte kan förklara för, inte så att de förstår iaf. länge har jag känt nån typ av tillfredsställelse av att pränta ned ord efter varandra (det brukar jag dock inte säga). jag har alltid gillat att skriva/jag har alltid skrivit väldigt mycket låter numera som en illa kliché. jag skriver om mina tankar, känslor, små och större saker i tillvaron jag observerar eller funderar över, saker jag vill, önskningar (oftast uttrycker jag mig inte ens så utförligt). jasså, jaha. och jag vet redan innan att de inte kommer förstå. man måste läsa och/eller skriva själv, annars är det lönlöst. för mig är det svårt att förstå hur man kan vara utan den upplevelsen det faktiskt ändå är att skriva nåt som man vet berör eller på motsvarande sätt beröras av att läsa nåt som nån annan skrivit med samma syfte. att det finns människor som aldrig besöker den delen av världen. som inte för sitt liv kan förstå hur man väljer att vika timtal åt att skriva, bara för sakens skull. som istället sitter och tittar på morden i midsumer. det är för mig ganska ofattbart. jag vet, jag vet, här fallerar min tro om mig själv om att jag är så tolerant och vidsynt :-)
plötsligt försvann lusten lite grand, både att läsa de bloggar jag brukar och att skriva själv. har inget behov just nu, orden kommer inte i den ström de brukar från hjärnan via fingrarna och upp på den vita (svarta) bakgrunden. de får stå tillbaka lite. för annat som tränger sig före. men det är rätt just nu, känns bra. var med J hela helgen och han tar med mig till ställen jag aldrig skulle besökt annars. och jag tar tacksamt emot, även om det ibland känns som att jag inte kan ge tillbaka, men det är bara som jag är, måste bara bli lite säkrare och inte känna mig så otillräcklig i vissa sammanhang. inte tro att folk begär mer av mig än jag begär av dem. jag tycker ju själv att det vackraste är att ge utan en tanke på att få tillbaka, på det sättet de flesta tänker på iaf. även om altruism i sin renaste form kanske inte existerar annat än i teorin, för den brahet som kommer av att man ger nån nåt är också en gåva tillbaka. och nu ska jag sluta innan jag trasslar in mig fullständigt :-)
jag skulle kunna skriva fysiska fakta som var våra fötter gått, vilken luft vi andats, vilket vatten vi sett, vilken vind som smekt oss, vilka hallon som var godast, var vi ätit från varandras tallrikar, hur många gånger mina läppar snuddat vid hans, hur lena insidan av hans armar är, var jag vilat min kropp mot hans och hur vi flätat våra fingrar men inget av det känns mer befogat än just mer än så. just nu.
det är nu. det är verklighet. och det är fjärilar.jag vill knappt skriva det, bara cirkla runt. det är lättare, och kanske också sannare, jag vet inte, att minnas detaljerna. hans händer. som vill. mig.
träffar K på perrongen. det strålar om hela henne, hon kan inte sluta le och jag inser att jag gör detsamma. jag vet för jag minns vad hon sa att hon skulle göra i helgen, men jag tror inte hon märker, bara kanske. i luften mellan oss finns massa frågetecken utlagda, och jag tänker direkt att jag måste ringa henne ikväll för att räta ut dem till utropstecken, men egenligen behövs det inte alls. för allt är glasklart, även om orden är trevande, tiden knapp och omgivningen inte rätt. för vissa personer är det svårt att inte visa, även om jag brukar vara rätt bra på att ge ett neutralt intryck, vilket nog hänger samman med min inställning om att man blir minst besviken om man inte hoppas.
ytterligare en kines har anlänt till labbet bredvid. hon är lika många år som jag, nygift, supersmal med trendiga glasögon och en silvrig ipod shuffle i midjan. hon har också en blogg. jag förstår på sättet hon pratar och tittar på mig att hon är nyfiken, intresserad. hon frågar vad jag gör på kvällarna, när jag är ledig. jag har inget bra svar. och idag sa hon att jag såg bra ut: you look great. bara sådär. it humbles me borde jag sagt men jag är inget bra på att ta komplimanger. varför måste jag alltid fundera på om de fina sakerna folk säger till mig är sanna?
jag tror hon tror jag är en sån med massa vänner, en fin pojkvän och liksom ett allmänt hyfsat ordnat liv. ibland kanske jag ger sken av att vara sån. när jag ser såna på tunnelbanan eller ute eller läser om såna är det svårt att tro vad nån sagt till mig:
-men Lina, tror du på allvar att det finns såna människor? alla har sina problem, oavsett. alla har sina ups and downs.
-jo, men det finns ju gränser. och ja, jag tror faktiskt att det finns såna människor, som är lyckligt ovetande på nåt sätt, som inte ifrågasätter, som trots allt är nöjda och glada som det är och med det de har. typ.
och nån suckar. vet att det inte är nån idé. för gällande det här är jag orubblig.
04:28 visade videoklockan inatt när det började regna, jag var vaken, tror jag hade känning, och registrerade övergången från icke-regn till regn. har kommit in i nån konstig rytm där jag lägger mig sent och vaknar vid den tiden på dygnet, trött men ändå vaken, vilket resulterar i att jag är så sablans trött sen på morgonen och större delen av dagen, trött ända in i magen, så att det är jobbigt att andas, blinka, stanna och börja gå igen om nån idiot inte förstår (stockholms) gångtrafikregler. koffein hjälper föga, har alltid varit så tolerant mot den annars så snälla drogen.
bror M hörde äntligen av sig och undrade om vi skulle luncha. blev sallad med citronmarinerad lax (som var ovanligt god) ute på en restaurang på flemminggatan, och sedan promenerade vi i det varma vädret fram och tillbaka till polishuset eftersom han skulle hämta sitt pass. du är ute i väldigt god tid, sa jag till honom. han och hans flickvän P åker till italien (sardinien och florens) imorgon. vad då, jag kunde ju hämtat det imorrn! svarar han lika lätt som ett blad som blåser i vinden eller med en självklarhet likt den vinden smekte mina kindben på vägen hem med.
fick ett vadderat kuvert från cdon igår vilket jag tyckte var märkligt eftersom jag inte beställt nåt. trodde det skulle innebära mer trassel med deras icke så eminenta kundtjänst, om man nu kan kalla en som endast existerar mejlledes för det. men det visade sig att det var en skiva jag beställt för två månader sen och som jag efter lite krux fick en ny skickad till mig eftersom den första de skickat av nån anledning inte kom - förrän nu då. så nu har jag två, men betalt för en. och med tanke på hur mycket tid jag fick lägga ned för att få en ny och med pengar som drogs hit och dit tänker jag inte skicka tillbaka den! från början var det mamma och pappa som skulle ha den, men nu har jag också en isolation years - sign sign. deras myspace finns här.
igårkväll tjej/födelsedagsmiddag hos K, vilket jag såg fram emot och det var kul också, delvis för att det var lite andra och nya människor där. som vanligt noterade jag dock att vissas drag kvarstår men jag håller på att lära mig att inte bli irriterad utan bara ta det som en påminnelse om att själv alltid försöka vara ödmjuk och lyhörd. jag letar inte efter felfria människor, jag letar efter människor med rätt brister. tiden gick ovanligt fort och det kändes tidigt fast det var sent när jag åkte hem. det var mörkt fast ändå ljust ute och fast det var kallt kändes det varmt, nästan lite på gränsen till sällsamt; om mitt liv hade haft ett soundtrack skulle ett av spåren passat in. konstigt nog var jag inte ens särskilt sovtrött när jag kom hem, tog istället fram kameran och lekte lite och såg en stegbrandbil som klockan 02:28 körde förbi med blå saftblandare. 
och idag har verkligen bara varit en skön slappdag. försökte redigera lite foton men som vanligt tröttnade jag genast när det inte gick som jag ville att magnetlassa runt objekt och jag inte hade nån att fråga. är den otåliga typen som föredrar att ha nån sittandes bredvid som kan det jag behöver veta :-)
hon är närmast aristokratisk i sin intelligens, otålig och snabb. ställer höga krav. ibland osäker och blyg. ibland slingrande sig kring en lögn. men det är bara bristande rutin på livet.
(ur Kärleken till Sofia Karlsson av Anders Paulrud)
jag går med rak rygg, ut/bakåtsträckta axlar och med hakan kanske en aning för mycket i vädret (det är nog pretty much it resultatet av musklerna jag byggde upp förra året; att jag fått en annan hållning). du går som om du ägde världen, säger J på jobbet till mig med ironi i tonfallet. han har den typen av jargong som gör att man tar rätt mycket av det han säger och gör med en nypa salt, men jag gillar honom, han är en bra förebild gällande att inte be om ursäkt för sig själv. för varför skulle jag? det gör jag ändå tillräckligt. fullt ut, utan minsta tvivel, tar jag det han säger som en komplimang. med ett barns självklara sätt att ta för sig är det ibland bra att låta påskina att man är säkrare än vad man känner sig.
ta hand om dig lilla linis
det är nästan så att jag bli tårögd, okej, vissa andra saker bidrar också till det, men ändå. tack L. på nåt sätt blir våra msn-konversationer alltid så genuina. i vanliga fall gillar jag inte sympatifraser men när de kommer från henne känns det aldrig krystat eller oäkta.
och fast jag inte borde lyssnar jag fortfarande på den hemskt destruktiva musiken (föregående inlägg). det passar på nåt sätt in här och nu.
(igårkväll)jag befinner mig mittemellan. mellan dröm och vakenhet. jag är så trött att jag vet att jag kommer somna innan jag hunnit tänka alla tankar jag tänkt tänka. ändå blandas de med andra som mitt undermedvetna plockar fram åt mig. jag ser mig själv, K och L när vi cyklar i bredd på en smal grusväg, vi är omkring tio år gamla och det är väldigt ljust ute, kanske tidig sommar. vet egenligen inte om det är ett minne eller nåt jag själv byggt ihop i efterhand när vi pratat om det. det oundvikliga sker iaf - L ramlar för att vi cyklar alldeles för nära varandra. när man är tio är man inte så bra på att förutse sånt. ens värld är inte så breddad. ska inte vara. jag ser S och mig själv sittandes på huk över brunnar, från vilka vi med stor upptäckarlust fiskar upp saker med en stor magnet vi hittat.
(idag)
även om jag tidvis var ett väldigt lekande barn fanns tidigt stråk av den där medvetenheten jag ibland önskar jag inte hade så mycket av. jag och mamma har pratat om det; att hon kanske delgav mig för mycket för tidigt. hade aldrig tänkt på det så, jag tog ju emot, men hon menade ändå att det var hennes ansvar som förälder. svårt - såklart det är svårt - att leda en annan människa rätt här i livet. dock skulle jag aldrig vara rädd av just den anledningen, som jag tror många andra kan vara. för just det kommer jag aldrig tänka eller tycka att hon gjorde fel, för andra saker, men inte det, även om det ledde till att vi kom att stå varandra så nära, vilket jag nu först på senare år blivit ambivalent till. det är inte alltid bara av godo att ha en så nära relation till sina föräldrar, även om jag vet att det finns människor som önskar sig just det.
trots är det lustigt hur olika syskon kan bli. bror M hamnade mycket mer i mitten och jag lite mer utanför huvudstråket. bror N också, fast på ett helt annat sätt, så det kan inte riktigt räknas. ibland frågar jag om de hade velat ha en annorlunda dotter, och det är kanske mest för att jag är i behov av bekräftelse. och jag vet ju svaret, så väl att jag ibland blir tårögd bara jag tänker på. men sen - vad är normal? helt sån vill jag ju inte vara heller. sådana diskussioner blir alltid så svåra. hur många standardavvikkelser accepteras? och det beror ju också på omgivningen, jag har ju träffat människor som delvis är som jag, de finns, men ibland känns de lite väl få. mycket handlar om att hitta rätt där och sist men inte minst handlar det om att tro på sig själv. eller iaf låtsas att man gör det.
ibland trillar det in saker i ens inkorg som inte är menade att hamna där. det här mejlet till en viss banks kundservice fick iaf mig att le en smula: problembeskrivning: jag kan inte logga in, har inte kunnat byta fonder sedan 23: e april nu! jag har kod, engångskod och till o med ett jävla certifikat nedladdat! ge hit mina pengar era jävla rövare!!!felmeddelande: jag får inget, inte ens åtkomst till mina egna $!!!internetuppkoppling: annat: trådlöst whateverinternetleverantör: säg det?annan internetbank: annan: snart har jag!
jag gillar regn bättre - plötsligt störs jag inte längre av att bli blöt - dofterna intar luftutrymmet på ett helt annat sätt och himlavalvet antar en djupare skepnad
jag gillar att ligga tätt, tätt intill med armarna över och under
att inte veta, eller snarare att veta att inte, men ändå vara så himla närvarande i nuet, och så medveten om det - kanske just därför
trots allt är det alldeles, alldeles för vackert för att jag ens ska försöka mig på att beskriva det mer med risk för att det då raseras eller mister nån av alla komplexa dimensioner som krävs för att hålla ihop det
jag vill
jag vet
jag kan
nåt som alla andra och nåt som bara jag
Kommer på mig själv med att gå in på bloggen för att se om den som skriver den har skrivit nåt nytt :-)
Fast jag nästan alltid läser på tunnelbanan observerar jag människorna runt omkring. Läser in liksom, fast det är kanske inbillning för hur mycket kan man se och veta när man inte känner, nä, det är nog mest fantasier. Rörelser. Ljud. Allt registreras och ibland önskar jag att jag hade ett filter. Men inte idag; blickar far runt och möter varandra precis så länge man lärt sig är socialt accepterat. Det jag reagerade på var att tjejen mittemot mig log när våra blickar möttes. En liten rörelse i de rätta musklerna, nästan obemärkt men ändå utan tvivel. Jag hade aldrig sett henne förut och kommer säkerligen aldrig se henne igen men jag log svagt tillbaka. Det går inte riktigt att beskriva situationen men i andra fall när samma sak hänt har det alltid föranletts av nåt: man ger nån en tidning eller en tappad vante eller bara ett tyst samförstånd över nån gemensam tanke. Men här fanns ingenting sådant.
Vi behöver ge varandra mer. Utan en tanke på att få tillbaka.
Ibland kan man roa sig med små medel. Helt oväntat. Kanske just därför - frånvaron av förväntningar. Det är oftast då man känner nåt av det där som kanske kan kallas för lycka för ett kort ögonblick. Avskärmat från allt annat som virvlar omkring och i en. Det - mina vänner - är en konst.
Igår hade vi möhippa för M. Det var den första jag var på och i augusti blir det första bröllopet (om man exkluderar mina föräldrars när jag var knappt två år). M fick med hjälp av ledtrådar lista ut vilka platser hon skulle åka till och på varje plats stod en kompis med ett särskilt attribut. Efter en lunch i skuggan på Djurgården åkte vi färjan till Slussen för att spela minigolf i den extrema hettan på Söder och sedan hem till S och A för middag, femkamp och Wii-spel. Jag hade aldrig testat det sistnämnda innan men nu förstår jag lite bättre vad folk menar, och inte för att jag nånsin varit särskilt mycket för tv-spel men vem kan motstå fjäderdiskuskastning med kossa och en backhand i tennis när man dessutom gör det med hela kroppen?! Mycket skratt och stoj blev det och jag tror M var nöjd med dagen.
Idag pannkakstårta under parasoll hos m&p eftersom lillebror N fyller år. Jag har konstigt nog blivit barnsligt förtjust i pannkakor på senare år. Och jag tycker mindre och mindre om värme ju äldre jag blir. Det känns ju bra :-)
Ovetandes varifrån har jag en förkärlek för cancer - och andra farligasakersomförändrademittliv - böcker. Den senast lästa i raden i den kategorin i bokhyllan är ...och jag vill leva av Ulrika Sandén som handlar om tiden i hennes liv då hon fick en hjärntumör. En liten parantes är att jag tycker svenskan saknar ett bra ord för att beskriva när man insjuknar i nåt. Alla former av verbet få har en alldeles för positiv klang som inte borde fläckas ned på nuvarande sätt. För mig handlar alla dessa böcker om liv. Liv trots att... liv trots allt... här kan jag rabbla upp massa exempel men jag låter bli det. Till syvende och sist är det ändå tillräckligt för den som tycker sig vara drabbad. In i märgen sargad men trots det alldeles livs levande och ödmjukt beredd att leva (stulen strof jag läste nånstans nån gång och som fastnat i mitt bibliotek över minnesvärda ordkombinationer). Utvald. En enorm lättnad efteråt. Minns just det där efteråt. På tyskan i gymnasiet såg vi en film om en flygplanskapning och jag skrev om just det, för det fascinerade mig så.
För er som inte förstår ett ord tyska, och för nån annan också kanske, dök rubriken upp i mitt huvud bara sådär när jag tänkte på hur jag skulle få fram det jag tycker finns i bilden - ömtålighet/varsamhet/tacksamhet/uppskattning/se det lilla i det stora - i ord. Empfindlich als Porzellan betyder ömtåligt som porslin och jag minns det därför att jag använde just det uttrycket som rubrik på en annan text jag skrev på tyskan i gymnasiet. Men det jag egentligen tänkt att det här inlägget skulle handla om - innan jag började sväva ut lite väl mycket - var ett citat från ovan nämnda cancerbok: Och trots allt, ..., kan jag faktiskt njuta. Den funktionen har jag kvar och den vårdar jag ömt! Jag beundrar henne för det samtidigt som jag undrar lite hur man hittar funktionen om man glömt. Och tänker att de viktigaste förmågorna av alla måste vara att kunna älska och att kunna njuta. Känna lust till nåt.
Jag är - anser mig vara, försöker vara - ganska obrydd om saker. Fysiska ting. Som vanligt vet jag inte riktigt varför eller hur det kommer sig. Jag känner bara att det begränsar en, skapar behov som inte alltid finns. Får en att fokusera på fel saker (saker som egentligen inte betyder särskilt mycket). Om man tänker efter. Eller så värjer jag mig bara mot det allmänna idealet och media som talar om för oss hur vi ska förstärka och framhäva och förverkliga oss själva genom att konsumera, alltid ha en pryl på önskelistan.
Jag vill äga förmågor, inte saker. Och självklart behövs det vissa prylar på vägen. Just nu längtar jag lite efter min nya kamera som jag beställt och jag gillar min dator därför att de är verktyg för skapande och inspiration. Jag vet inte om det kanske är lite tragiskt men jag skulle kunna ge bort alla mina saker utan att bry mig särskilt mycket, därför att jag medvetet har alla minnen ristade inom mig, så att ingen ska kunna ta dem ifrån mig.
Sanningen är att med tiden är det det enda vi alla kommer vara för varandra ändå. En samling minnen. En del hjärtliga, en del grymma och så en del lite sådär lagom intressanta. Som kanske lagrats i nåt fack omedvetet, till skillnad från vissa andra som man bokmärker redan i presens.
Men slutligen är det minnena som gör oss till dem vi är, och till dem vi kommer att bli.
Så mycket enklare och skönare allt skulle vara om just de människor man ville också ville en tillbaka lika mycket. Bekräftelse. Eller nåt. Jo, fast nåt mer också.
När man vill mer än. Vill fast man egentligen inte borde. Inte om man ser på det logiskt och rationellt. Men samtidigt är det nåt inom en som fortsätter att vilja, det är nåt väldigt litet, men det finns där, som nåt fysiskt flytande. Eller egentligen nåt väldigt fast. Som en klump som allt som oftast gör sig påmind genom att tränga sig fram fast man försöker svälja bort den gång på gång.
Jag tycker nog alldeles för mycket om för mitt eget bästa. Jag förstår mig inte på.
Så många ställen är minerade. Vissa kan jag ana i förväg och kanske på så sätt undvika men andra ploppar upp utan förvarning och smärtar djupt fast samtidigt ytligt. Trots att jag ibland vill har jag svårt för att gråta. Varför är det så?
Så.
Det jag skulle behöva mest just nu är nån som höll om mig hårt och sa att allting ordnar sig. Och att jag skulle tro på det också. Ska det vara så himla svårt?!
Av nån anledning har jag alltid haft så svårt för och varit så emot det där så kallade sociala spelet. Att låtsas att allt är så bra, att överdriva, att hålla med fast man inte, att spela med, att småprata/kallprata där man känner att man gör det bara för att, inte för att man egentligen vill eller har lust. Obesvärad tystnad är så skönt. Jag vet inte varför jag är så känslig när det gäller just det här (bortsett från att jag är en rätt känslig människa vad gäller mycket) för om jag vill kan jag ju vara väldigt socialt underhållande jag med.
Under min över två timmar långa cykeltur idag lyckades jag nästan bli attackerad av en kanadagåsförälder som uppenbarligen tyckte jag utgjorde ett hot mot dess små fjuniga barn. Helt oprovocerad började den springa efter mig där jag kom cyklande på andra sidan vägen än vad den lilla familjen höll till. Inte tal om att ta några bilder utan det var rent instinktivt flyktbeteende som gällde. Jag hade hjärtklappning ett långt tag efteråt så det var ingen kul upplevelse men nu har jag empiriskt erfarit vad så många säger om just kanadagäss. De borde skjutas!
Jag har egentligen aldrig gillat det uttrycket. Inte ens metaforiskt. Det finaste för mig är att vara på jorden, marken, närvarande, faktisk, berörbar. Inte som i en bubbla, fjärran från alla andra. Bättre än. Men det där är samtidigt ambivalent; i hela sitt liv strävar man efter att vara som alla andra, att höra till, passa in. Fast på nåt sätt ändå inte, för man vill ju vara speciell. Fast på ett bra sätt. Positivt speciell. Som selektivt pedantisk, det låter bra. En i mängden eller den i mängden?!
Som alltid övervälmar sommarvärmen en extra mycket när den kommer på riktigt första gången varje år. Igår ville man ju knappt gå ut frivilligt, jag vet, man ska inte klaga på värmen, men just för att man inte ska gör jag det ändå :-) Jag och G var ändå tvungna att handla middag innan temperaturen sjunkit till behaglig nivå; sommaren är alltid skönast på kvällarna. Jag vet inte varför men dofterna framträder också bäst då. Förundras över att en så liten blomma som liljekonvalj kan dominera så stort doftmässigt i proportion till luftutrymmet.
Inte så mycket för att det är den dag det är, men iaf grillmiddag med marinerad oxfilé och rabarberpaj hos mamma och pappa ikväll. Farmor var också där och jag förvånades åter igen hur glad jag gör henne, utan att egentligen anstränga mig. Och det blir ändå jobbigt - för att hon inte förstår. För att jag befinner mig där jag gör. För att jag tänker och analyserar och observerar för mycket. Jag vet ju att alla har sina bekymmer men jag forsätter ändå att hävda att det finns gränser och graderingar. Om man vill och orkar kan man sätta sig in i andras situationer, iaf inom vissa ramar. Det kallas empati. Eller nåt. Sen finns det såklart saker utanför dessa gränser, som man aldrig kan föreställa sig. På samma sätt som att man inte kan föreställa sig resultatet av doftsammanslagningen av syren och liljekonvalj. Den förmågan finns inte förprogrammerad i homo sapiens. Dock är jag inte helt övertygad om att man inte skulle kunna lära sig det. Annars vet jag att det finns saker som är omöjliga - tvärtemot vad uttrycket säger. Och då snackar jag inte om så triviala saker som att nå nån himmel nån annan definierat åt dig.
Ibland är det enklaste det vackraste.
Annars just nu: kitkat, loka vildäpple, träningsvärk i gluteus maximus, fryser och lyssnar på A Bad Dream och Bedshaped (typ trettioelva gånger fast jag egentligen inte ens gillar dem, bara lite, men nånting får mig att vilja höra dem om och om igen ändå) med Keane som finns här.
Bara för att jag upptäckte den eminenta sajten ratsit senare än de flesta andra betyder det inte att jag tycker den är mindre rolig för det. Och lite, eller egentligen lite mer än lite, av roligheten ligger i att man även kan kolla upp folks adresser, folk som är oförskämda nog att inte finnas på hitta eller eniro. Snart kan jag göra en kändiskarta över Stockholm och sälja dyrt :-) Men det som föranledde det här inlägget var att jag tyckte att en viss Anders Lundin, programledare för Allsång på Skansen, tjänade lite väl mycket och då jag tänkte att svt var statligt och därför borde kunna tala om för mig vad Anders får/fick för sin medverkan i programmet skickade jag ett trevligt mejl till tittarombudsmannen Claes Elfsberg, som för övrigt inte heller har nån dålig månadslön och bor på en rätt representabel adress. Redan efter en dag fick jag svar, dock inte av Claes utan av nån av hans underhuggare, Peter Larsson, biträdande SVT-ombudsman:Hej, Lina.SVT är ingen statlig myndighet utan ett aktiebolag, ägt av en stiftelse som kontrolleras av staten. Avtal och överenskommelser som SVT träffar med andra bolag och enskilda är mao inga offentliga uppgifter. Vad Anders Lundin tjänar kan du möjligen ta reda på via skattemyndigheten och taxeringskaendern. mvh /PeterTack Peter, tack så mycket. Eftersom jag antar att du skriver en hel del mejl i jobbet skulle jag föreslå att du tar dig tid att fundera lite över hälsningsfrasen: Hej, Lina. Jag är absolut ingen expert men har aldrig förut sett den kombinationen av ord, punkt och kommatecken. Inte för att jag kollar särskilt mycket på tv i allmänhet och i synnerhet inte på svt, men nu funderar jag på bojkott. Inte för att jag på nåt sätt är emot att folk tjänar pengar, men jag tycker kanske det är fel att ett företag som finansieras av tv-avgift betalar ut sådana summor till (vissa av) sina anställda. Det känns som en helt annan grej vad kommersiella kanaler betalar sina anställda, även om man kan diskutera det med, men där kan man iaf välja och välja bort.
Faidros förstod inte detta, men sedan han kommit till Seattle och demobiliserats satt han i ett hotellrum i två veckors tid och åt enorma washingtonäpplen och tänkte och åt fler äpplen och tänkte litet till, och som en följd av alla dessa fragment och allt detta tänkande började han på universitet igen för att studera filosofi. Därmed var det slut på hans laterala kringdrivande. Nu var han åter på aktiv jakt efter någonting. (ur Zen och konsten att sköta en motorcykel av Robert M Pirsig)Förut, oklart när, trodde jag nog att man nån gång skulle komma till en punkt där man var nöjd, på så sätt att man slutade sträva efter nya saker/mål. Sen insåg jag att det inte var meningen att man skulle. Nånsin komma fram. På riktigt. Jag kommer alltid vara på väg. Dock förhoppningsvis inte på aktiv jakt efter nånting.
Kunde inte låta bli att sätta in dessa bilder (från RITTER SPORT) på min favvochoklad. Den slår lätt Marabou och alla andra märken med blåvalslängder. Bara så att ni vet :-)
Morfar dog för snart sju månader sen. Idag har mamma och pappa och några andra släktingar strött hans aska på en plats nära där han kom ifrån, enligt hans önskan. Medan flagor av hans fysiska jag landade på träd och jord och sten, kanske just på den stenen han en gång suttit, var jag och lillebror N på Spårvägsmuseet och tittade på fotografier på Stockholm, tagna av Hans Ekestang (ännu en utställning som inte levde upp till förväntningarna :-)) och promenerade sen längs gator i den stad jag känner bäst. Jag känner mer och mer att jag börjar få en relation, en anknytning, till olika platser i den enda stad jag nånsin bott i. Jag återvänder till platser bara för att, jag går längs en gata utan egentlig anledning men nån slags vilja, nåt minne måste ha startat vandringen dit.
Tiden som gått mellan den dagen för över ett halvår sen när jag inte ens var ledsen och nu är ett ypperligt exempel på ett fenomen jag (och många andra också) ibland upplever; att det på en och samma gång känns som igår och som den tidsrymd det faktiskt är. Ganska ofta, men inte i detta fall, tror jag nostalgi finns med i den funktionen, en längtan efter ett då, fast man är fullt medveten om att under processen från händelse/tidpunkt till minne bleks känslan av, uddarna vässas rundare och en ofrivillig selektion äger rum. Därmed inte sagt att det är samma sak som att säga: man minns det man vill minnas.
Om nån sa att du fick. Om nån gav dig. Nåt. Av sig själv. Och du ville och kunde ge tillbaka. Utan att tänka på det. Bara genom att vara dig själv, eller den du blev. Det kallar jag skönhet. Harmoni. Som att spela piano. Dansa balett. Prata franska. Så är att tycka om i sin renaste ursprungsform. Så lent. Så perfekt. Så harmoniskt. Storslaget, sprudlande, skimrande vackert, enligt mig. Några, kanske flera, skulle kalla det kärlek, och det spelar inte så stor roll längre om vi är överens om definitionerna. Så länge frånvaron av något leder till nån förändring är dess existens bevisad och berättigad.
Följde med E på nån arbetsmarknadsmässa på KI efter jobbet igår och ikväll ska jag till K. H hade tydligen ringt och undrat om vi skulle göra nåt, ganska oberoende av vad det är för tävling ikväll, antar jag, men vi kollar väl lite halvt ändå. TV är nästan uteslutande en social grej för mig nuförtiden, att kolla med andra och kommentera är det som tilltalar mig. All annan lust som fanns för vissa program förut är som bortblåst. Just nu tänker jag lite för mycket än vad som är bra, och därför känns det skönt med sysselsättning. Vad jag inte behöver är att vara själv och fundera så mycket på saker som egentligen inte förändras nåt nämnvärt av att processas mellan mina neuroner. Nu ska jag till mamma och pappa och hjälpa till att bära bjälkar till deras uteplats!Chasing Cars - Snow Patrol (inklusive videon, så enkel, så krypande in på skinnet, jag gillar blåsten och händerna och regnet)
gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt.
snart de dyrbara tillfällen fly.
efter vår kommer höst o på dag följer natt,
då kanhända ej morgon skall gry.
o var flitig att så, medan ännu är tid.
att din skörd måtte mogna i frid.
gör det lilla du kan, och se icke därpå
att så ringa, så litet det är
Lina Sandell (1833-1903)Man borde kanske inte bli förvånad att nån tänkte så på den tiden, men jag blir det. Denna text skulle passa bra i en dödsannons (min?) Att alla människor kan göra något för någon. Att det kan ta slut när som helst. En strof ur nån Niklas Strömstedt-låt kommer upp i mitt huvud: jag tar ingenting för givet, sånt är livet, sånt är livetFaktum är att de flesta nog tar saker och ting för givet. Tills. Just det, tills det händer nåt. Men då kanske det redan är för sent.
Vaknar kallsvettig och törstig. Äter en kexchoklad för att blodsockret ska gå upp och känningen försvinna. Fingrarna är lite darriga, men jag känner mig ändå så pass otrött, konstigt nog, att jag vill sätta mig vid datorn ett tag. Det är två grader ute, fönstret är stängt men jag hör ändå fågelkvitter. Saknar nån jag inte borde.
Traskade förbi min gymnasieskola, Thorildsplan, idag. Den första person jag ser när jag kommer dit är min gamla teknologilärare. Bakifrån men det är inga tvivel, jag känner igen honom så väl; den lite sneda ställningen som kommer sig av den överlastade axelväskan han hade då och nu. Minns att han rökte och troligtvis är det anledningen till att han befinner sig ute nu. Jag saktar in för att låta honom gå före. Ingen risk att han skulle känna igen mig. Men ändå. Det känns inte bra att visa att jag sett honom, det är ingen annan i synhåll och jag får bara en känsla av att han inte vill bli betraktad just nu. Han var en rätt dålig lärare, inte särskilt pedagogisk. Hans prov var alltid handskrivna, eller snarare handritade med en enligt mitt tycke alldeles för bred penna. Streckgubbar förekom flitigt.
Det är sju år sen jag tog studenten. Mycket liv har levts. Fast samtidigt känns det nästan som igår. På nåt sätt var det en mycket speciell tid för mig, även om jag vet att det finns en risk att man förskönar och förstärker och försvagar minnen. Att hitta sig själv. Att söka andra. Att förhålla sig. Väldigt, väldigt mycket skratt (tveksamt om jag nånsin kommer ha så roligt som jag hade då med vissa personer vid vissa tillfällen) men också tårar såklart (och en del av dem skulle jag gärna ha varit utan, tvärtemot vad vissa säger om att det mesta i efterhand blir bra erfarenheter). Stolthet, strävan, avundsjuka och jämförelse. Man övar sig och långsamt blir man bättre på att se. Inse. Inbillar man sig iaf, men jo, så är det väl.
så mycket kan man känna
tycka om
gråta
hålla om - hårt
fläta fingrar med nån- trevande
en hand mot en höft – ett stråk av beskydd
läppar mot nån annans – slutna ögonlock
tårar som landar nån annanstans – alltid mjukt
har alltid tänkt att himlen är ett så bra mått på hur jag ibland känner inombords, en rymd som inte går att definiera - gränslöst
så djupt kan jag känna ibland – som om himlen vänts ut och in i mig
sen undrar jag varför musik fungerar så bra som känsloförstärkare
and when I need you then I know you will be there with me I’ll never leave youjust need to get closer, closer
Closer – Travis (fortfarande, ja)
Första gången på länge jag känner mig relativt pigg trots att det är relativt sent. Som alltid tycker jag det är nåt speciellt med att vara uppe själv på natten, sällsamt, utan särskild anledning. Lyssnar på Travis nya Closer på lite för hög volym men den är så skön. Jag och K var på middag hos A ikväll, god och lite annorlunda mat, det är kul när folk bemödar sig lite extra även om jag oftast är för bekväm och har lite för mycket prestationsångest i sådana situationer. Kollade på bilder från bröllopet A varit på i Rumänien (tack för korrekturet!) och från Floridaresan. Ganska kontrastfullt. Öststatsgrått mot vatten så blått att det såg articifiellt alternativt polerat i photoshop ut.
Sluta fråga så mycket. Jag vet ju knappt ens alla svaren själv. Men det är kanske dags att du tar reda på det då. Som om den tanken aldrig slagit mig. Jag har tänkt alla tankar. Och ännu mindre vill jag kanske dela med mig av dem, både vad gäller de specifika svaren och tankarna om allt. Känns ibland som om jag förlorar en del av det som är menat att vara jag då. Delvis beroende på vem mottagaren är, hur mina ord tolkas, och delvis på att jag fortfarande ibland famlar efter de rätta orden. Efter dem som så precist och exakt som möjligt ska beskriva den jag tror mig vara eller vill ge sken av att vara. Självinsikt.
Och många av dem vet ni redan svaret på. Jag hatar (okej, jag vet, ska inte använda det ordet, ogillar då, tills jag hittar nåt bättre) frågor av artighet, av slentrian, frågor som ställs bara för att. En del människors ögon kan man se in i hur länge som helst (you saw me through), men andras blickar orkar man inte ens möta ibland, för att en konfrontation kräver nåt av mig som inte är jag. Svårt att förklara och jag vet inte ens själv varför. Vet, vet, vet att det är jag som är konstig. Men ändå. Försök ha förståelse. Och varför ska ni veta exakt var jag står på alla olika skalor? Om ni ändå inte kan göra nåt åt det varför ska ni ha en massa lägesrapporter då? Vi bryr oss om dig.
Ibland är handling viktigare än ord.
Fel.
Nästan alltid är handling viktigare än ord.Closer - Travis
Länge sedan bara jag och mamma gjorde något ihop, beroende på att saker och ting förändras. När jag var liten var känslan en helt annorlunda och jag kan sakna den, men idag kunde jag ana, bara ana, något av det som funnits mellan oss förut. I strålande solsken precis hela tiden tog vi en långpromenad ut på Djurgården, ända ut till Blockhusudden, där jag konstigt nog aldrig varit trots att jag varit så mycket på Djurgården. Lunch på Rosendal och jag kände mig mer närvarande i nuet än jag brukar. Tog in allt runtomkring: svanen som hade hals och huvud under vattenytan så länge, några elever från Manillaskolan som pratade teckenspråk så ihärdigt med varandra, lila och gula tulpaner (som på något obeskrivligt sätt var något utöver det vanliga) på Waldermarsudde, känslan av coca-colan i svalget, en hel backe full med ovanligt stora tussilago, vattnet som guppade och blänkte så fint jämte säkert femton kanadagäss som simmade på rad, en gammal dam som hjälpte en annan att sätta sig när bussen krängde, turister som vecklade ut en karta på en uteservering, en liten flicka som sprang med en hund i koppel som skrämde fåglarna till flykt, inramat av två vattenspridare mot solen, känslan av lagom solvärme mot ansiktet och en lagom trötthet som surrar i kroppen efter tre timmars vandring och sist och minst smaken av jordgubbe i munnen.
när hösten kommer så här från en dag till en annan, när färgen på löven förändras medurs, när man känner på luften att den smakar så och när händerna vill ha vantar fast de inte får, då blir jag varse om att det verkligen funnits en tid som kallats sommar även i år. och jag erinrar mig varma stunder de senaste månaderna. ristningar i minnesarkivet. som återförs till näthinnan. till fingrarna. som på kommando. även om jag inte har full kontroll. 
